8 april 2009 - ...och jag är fortfarande kvar!

Jag kör på. Ni har rätt, jag borde fortsätta hålla er uppdaterade och underhållna via denna blogg. Jag får bara censurera alla smaskiga detaljer från mitt promiskuösa singelliv... :)

1 april 2009 – En uppdatering

Idag, den första april, är det ett år sedan vi sa hejå till er alla och satte oss på planet till Sydney, och jag tänkte att jag ska fira vår årsdag med att ge er en uppdatering på läget. Som de flesta av er nu vet finns det en orsak till den bloggtystnad som har rått de senaste månaderna. Mycket har hänt, men det har inte riktigt varit läge att hantera det publikt på en blogg.

Pontus avfärd i slutet av januari blev slutet också på mitt och Henriks förhållande. Mina föräldrar kom ner till en något kaosartad situation där Henrik flyttade iväg till ett hotell och tog avstånd från allt och alla och gottade ner sig i en livskris där allting ifrågasattes. Han åkte hem till Stockholm i slutet av Februari men är nu tillbaka i Manly hos en ny tjej. Ingen optimal situaiton, men jag mår okej. Ärligt. Henrik mår antagligen sämre. Men jag jobbar på att sluta oroa mig för honom...

Mitt EXPAT-kontrakt slutade gälla igår, så nu är jag teoretiskt sett tillbaka i Göteborg, antar jag. Fysiskt är jag kvar i Sydney. Tanken var att jag skulle hinna skriva på mitt nya kontrakt, en 24 månaders lokalanställning på Jeppesen Australia, innan den siste mars, men så blev det visst inte. Efter många rundor fram och tillbaka har vi iallafall lyckats komma överens, så jag stannar här ett tag till. Vad vi vet nu har vi projekt med Qantas åtminstone 12 månader till, efter det får vi se vad som händer. Finns det ingenting att göra får vi väl bryta kontraktet. Tyvärr var det helt omöööööööjligt att vara tjänstledig från min tjänst i Göteborg (important important Boeing policy...) så jag är lämnad ganska vind för våg när vi inte längre har något projekt här nere, men den risken får jag ta. Jag är irriterad men accepterar. Motvilligt.

I helgen flyttade min nya flatmate Leanne in. Jag bestämde mig för att bo kvar i lägenheten där vi har bott i snart ett år och hyra ut ett av rummen. Jag har aldrig bott ihop med någon ”icke-pojkvän” tidigare, så det ska bli intressant att se hur det går. Hon verkar vara en bra tjej, så det ska nog gå bra. Hon är från Nya Zeeland, är lite äldre än jag, jobbar inom IT och verkar sportig och hälsosam. Det är konstigt att helt plötsligt ha en främmande människa boendes i lägenheten. Tar nog en stund för mig att vänja mig vid det.

Jag får se om denna blogg i och med ettårsdagen går i graven, eller om jag bestämmer mig för att fortsätta rapportera om singellivet i Manly. Men nu har ni väl alla vant er vid min tystnad så det är ingen som kommer att läsa den ändå...

31 december 2008 – En något...annorlunda...nyårsafton

Den 28:e var den stora dagen D då Åke, Helena, Maria, Gustav och Pontus skulle anlända från Sverige. Men eftersom Helenas mor blivit sjuk var det till sist bara Pontus som vi hämtade upp på flygplatsen. Detta ändrade våra nyårsplaner. Eftersom vi skulle fira med familjen hade vi tackat nej till glamfesten på Museum of Contemporary Arts takterrass inne vid Circular Quay – festen som alla våra kompisar skulle gå på. Vid lunchtid på nyårsaftom fick vi till sist motstridigt inse att vi inte skulle få några biljetter dit, utan att vi istället fick hitta en alternativ plan.
Vi började kvällen hemma hos Nicole och Pierre tillsammans med finfestgänget. Vi hade alla skramlat ihop till ett Nintendo Wii till honom så att han iallafall skulle få spela lite tennis från soffan de nästkommande månaderna. Efter någon timme gav de andra sig av och kvar var vi fem och den massiva ostbrickan (man kan alltid lita på att det finns en massiv ostbricka hemma hos en fransman...). Via en annan fest hos vår vän Carlotta hamnade vi till slut vid tolvslaget på piren vid Little Manly Cove. Tyvärr såg vi inte Sydney Harbour Bridge därifrån, men väl de fem synkroniserade jättefyrverkerierna som hölls utspridda över Sydney. En maffig upplevelse, även för en som jag som normalt inte blir så imponerad av fyrverkerier. Skål!

http://picasaweb.google.co.uk/johanna.m.bohman/2008ASummaryOfAGreatYear03?authkey=69HsTV4DH_k#

27 december 2008 – Varför man inte ska göra allt som Kim gör

Med videokameran i handen har pojkarna (ja, det finns faktiskt en tydlig könsuppdelning här) under semestern roat sig med att leka jackass. Allt för konsten.
Semesterns mest memorabla (och morbida) klipp kommer utan tvekan Pierre att stå för. Jag sätter scenen:
Halva gänget är och spelar tennis. Mellan de två tennisbanorna finns en trappa med 12 ganska långa steg. Kim säger till Arnie att filma när han hoppar ned för trappan. Pierre tycker att detta ser roligt ut och gör likadant. I bakgrunden hör man Nicole ropa ”Don’t do it!”....
Som ni förstår gick det inte alls bra. Han lyckades landa helt åt helskotta fel; bröt av hela foten från benet. Benpipen stack ut och tennisskorna blev moderiktigt röda. Så det blev ambulans in till sjukhuset, operation med skruvar och plattor och skit. En lite snopet slut på semestern.

http://au.youtube.com/watch?v=VpTpoKv0o_s

26 december 2008 – Vamos a la playa

Beachvolleyboll, snorkling, böcker och sol.
Morgonjoggingturer upp och ner för bergen för att försöka kompensera för de kopiösa mängder mat vi satt i oss. Och sen åt vi lite mer…

Med inzoomade bilder på tavlor, takbjälkar och vattenkranar kom huset inte direkt till sin rätt på hemsidan där vi bokade, men vi vi blev positivt överraskade. Dom hade till exempel fullkomligt missat att marknadsföra den enorma terassen med panoramautsikt över havet. Och gräsmattan som slutade i ett femtimeters stup ner i dundrande skum.
Takbjälken funkade utmärkt för att öva fingerslag. Soffbordet funkade utmärkt för bordtennis. Och vardagsrummet fungerade utmärkt som replokal. Vad mer kan man önska?

24 december 2008 – Jul på Copacabana

På julafton begav vi oss upp till Copacabana på Central Coast, där vi hyrt ett hus för en vecka. Henrik, jag, Matt och Faustine trängde in oss i en extremt maxlastad bil. Arnie, Kristin, Nicole och Pierre trängde in sig i en andra maxlastad bil och Kim, beachvolleybollnät, 7 surfbräder, ett trumsätt, två gitarrer, två madrasser, dykutrustningar och en hel del annat smått och gått trängde in sig i en stor van. (Vad hände med den tiden då vi inte hade behov av alla dessa materiella ting? Vart är världen på väg?)

Jag och Henrik stod för maten den 24:e och det blev efter glögg och egenbakade pepparkakor ett imponerande traditionsenligt julbord med 7 sorters sill, knäckebröd, griljerad skinka, revbensspjäll, hemlagade köttbullar, prinskorvar, rödbetssallad, vegetarisk frestelse och hembakt bröd. Och julmust. (Ja, vi spenderade visst en stor del av den 23:e till att laga julmat. Vi tackar Nordic Fusion och Ikea för övrig support.) Vi nubbade absolut citron (Ah, mycket godare än snaps!) och sjöng snapsvisor. Jag hade en vison om risgrynsgröt till efterrätt, men efter att ha misslyckats med att hitta både grötris, hel kanel och saft till saftsåsen gav jag upp. Vi var alla i slutändan ändå väldigt imponerande av Henriks och mina tills nu väl gömda matlagningstalanger.

22 december 2008 – Och så lider det mot jul

Vi har i veckor nu haft för avsikt att baka pepparkakor, lussekatter och knäck, men så tittar vi ut, ser den klarblå himeln och bestämmer oss för att gå ner på stranden istället.
Så, inget traditionsenligt julbak, inget julpynt i fönsterna och inga skönljudande stämsånger till ”Ett litet barn av Davids hus”.
I Manly lyser julen mest med sin frånvaro. Eller den lyser åtminstone inte tillräckligt starkt för att jag ska reagera. Det står förvisso en stor solenergidriven plastjulgran nere på Corson (huvudgatan) och vi kan se ett hus från vår lägenhet som har pyntats med blinkande, epelepsiframkallande renar och tomtar, men i övrigt verkar Manlyborna vara lyckligt ovetande om den stundande högtiden. Inte ens i affärerna skrålar julmusiken som man är van vid. Vid ett fåtal tillfällen har jag när jag stannat upp i en affär och verkligen lyssnat anat att det kan vara någon slags Christmas Carol som skymtar i bakgrunden, men om man som svensk är van vid vrålandet av ”Meeeer juuuul” och ”dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum” (”tänd ett ljus”, asså) är dessa sublima jultoner ingenting hjärnan tar till sig. Jag har funderat på att åka in till Sydney centrum för att se om juletiden gör sig mer påmind där, men som alltid håller Manlys magnetiska dragningskraft mig kvar. Varför söka julstämning i en stressad storstad när det finns gott om frid under ett parasoll på stranden? Frid som frid...