28 april 2008 – Beachvolleyhelg

Det har varit långhelg här i Australien. I fredags var det Anzac day. Som vi förstod det skulle man hedra stupade soldater genom att dricka sprit redan till frukost och spela krona och klave med hjälp av nå’n pinne (förstod aldrig riktigt grejen). Vi hade storslående planer för dagen (upp klockan halv fem för att delta i någon cermoni i Dee Why några bukter bort och sedan pubrunda hela vägen tillbaka till Manly) men, som ni som känner oss antagligen har gissat, så blev det inte så mycket med det. Henrik var kvällen innan på after work med jobbet och var inte den som propsade på att få gå upp riktigt tidigt... Jag började helgen med att springa en ”liten runda” med Emma. Så här i efterhand kan jag konstatera att Emmas kvinliga intuition rörande väderstreck inte bör litas på alldeles för mycket. Men vi såg iallafall stora delar av Manly, Fairlight och Balgowlah...
Annars har det blivit mycket beachvolleyboll på dagarna och fest på kvällarna. På lördagen var det tävlingar här i Manly. Emma vann damopen. Henrik gick vidare från gruppspelet till kvartsfinalen. Och jag spelade oxå i kvarten (fast inte i gruppspelet, så jag antar att det inte gills...). Och på lördagskvällen var det fest – säsongsavslutning för beachvolleyturneringarna hemma hos en Neil i en lyxig lägenhet med utsikt över Manly Beach.

Helgens betraktelser:
· Total frånvaro av brownisar!
· Chai Latte i ölglas
· Poison har hittat hem! (Vår boll...)

24 april 2008 – Utvärdering av Sydneys shoppingliv

Det finns många MÅNGA affärer i Sydney – i vackra sekelskiftgallerior med snidade skyltar och i stora labyrintliknande shoppingmalls. I jämförelse med Göteborg känns Sydney som en folktom shoppingstad. På en veckodag är man ganska själv i butikerna och får grym service av väldigt trevliga butiksbiträden. Musiken i butikerna är ofta alldeles för hög och enerverade vilket leder man är både fysiskt och psykiskt slut efter en shoppingdag på stan.

För dom av er som otåligt har väntat på en rapport om det australiensiska höstmodet (ja, Maria och Eva iallafall) kommer här några iaktagelser:

• Skyhöga stilettklackar som ingen australiensiska verkar kunna gå med (men det är ganska roligt att iakta dom när dom snubblar fram på gatorna...)
• Ganska mycket spetsiga och fyrkantiga skor, oftast svarta
• Syntetfoder även i exlusiva läderstövlar (När jag ifrågasätter det förklarar dom att det är för att hålla värmen. Det droppar ju ändå ner till en sådär 15 grader på vintern...)
• Hush Puppy-stövlar (ni vet, beiga med ludd inuti). Ska helst bäras till kortkort kjol på strandpromenaden.
• Murriga färger
• Yllekavajer och tjocka koftor
• Businesskjolen ska sluta som max på knäna. Ovanför knäna funkar INTE på jobbet om man frågar dom som jobbar i affärerna. No, no...

Lite annorlunda än hemma, tycker jag allt...

Jag har hittat en favoritbutik för jobbkläder; Cue. Precis allting i den butiken sitter perfekt på mig. Vilket i slutändan blir väldigt dyrt. Det är ju lite ekonomiskt bra iband när saker inte riktigt passar... En av tjejerna som jobbar i affären berättade att dom har en riktig modell som alla kläder sys utifrån; en size 10, precis som jag. Kanske en tvillingyster som kom bort på BB och exporterades till australiensiska modeindustrin? Jag får prata med min mor om det här...

20 april 2008 –Faster Johanna shoppar handdukar och bjuder på inflyttningsfest!

(Där har ni en bra titel på er nästa barnbok...)

Helgens stora händelse ur ett sociokulturellt perspektiv var att vi på söndagskvällen bjöd in alla våra vänner (Det vill säga Hannes och Emma. Fredrik har ju lämnat oss.) och lagade mat i vårt nya kök. Tänk – vi har ett hem med ett kök med ett kylskåp man kan sätta in mat i som man sedan kan tillreda i kastruller och äta på riktiga tallrikar tillsammans med sina vänner! Just like in the old times! Fast då hade vi i och för sig även bord och stolar, men ändå...

Ur nationalekonomiskt perspektiv måste helgens stora bidrag vara att vi åkte till David Jones (ett varuhus) och köpte sängkläder och handdukar.

Eftersom Camilla (min svägerska) inte valde att fira sin 30-årsdag med tårta och ballonger som man kanske skulle tro, utan istället på BB framkrystandes sin förste son, Alexander, så får jag ändå säga att helgens stora abstrakt identitetsdefinierande händelse är att jag nu har blivit faster. Ett epitet jag inte kunde tillskriva mig i fredags, och nu kommer att ha i resten av mitt liv. Stort... (Och som ni vet är jag inte den som tycker att nyfödda är söta, men antingen har Fredrik och Camilla redigerat bilderna dom skickat, eller så är Alexander faktiskt den sötaste nyfödda ungen jag någonsin sett...)

Dagens tre intryck:

• Queens size = alldeles lagom. (Oavsett handukar eller sängar. Och det finns dom som säger att engelskan inte har ett ord för lagom. Hmpf...)
• Extra Virgin Olive Oil på en gata belagd med stenplattor blir väldigt VÄLDIGT halt...
• Man måste titta höger, titta vänster, sen gå över gatan. (INTE titta vänster, gå, titta höger, backa fort fort fort fort... Måste komma på en bra melodi till ramsan så att jag kommer ihåg. Och sen lära mig höger och vänster...)

19 april 2008 –En lägenhetsnyckel!

Om någon timme flyttar vi från vårt hotellrum till vår första lägenhet. En flytt på ungefär 100 meter. Den här lägenheten är i och för sig provisorisk – vi ska bara bo där tills vår ”riktiga” lägenhet blir ledig – men det är trots allt en lägenhet. Med ett sovrum och ett litet kök/vardagsrum, helt möblerad med allt man kan tänkas behöva.

Hur gick det här till då, kanske ni undrar? Jo...
I torsdags kväll bestämmer vi oss för att vi vill ha alternativ tre, det ganska sunkiga penthouset på Stuart Street. Äntligen ett beslut och ett slut på den faktiskt ganska stressande lägenhetsletarprocessen. Så på fredag morgon ringer vi till mäklaren (som oxå är ägaren. Lägenheten är egentligen inte ute på marknaden än, men eftersom vi är så trevliga kan vi få första tjing...) och säger det, men vill bara dubbellchecka inflyttningsdatum, som vi hade fått uppfattningen var i början på maj. Ganska dåligt, men överkomligt. Hon säger då att det (worst case) är i början på juni, beroende på när den nuvarande hyresgästen kan flytta in i en ny lägenhet. Väldigt VÄLDIGT dåligt för oss...
Eftersom vi inte kan bo på hotell fram till juni re-evaluerar vi vårt beslut. Efter mycket ångest kommer vi fram till att vi tar alternativ ett (den pluttlilla, nyrenoverade lägenheten) istället. Den är mycket mindre, har inga förvaringsutrymmen (inte ens garderober) och inte samma grymma balkong, men den är good enough och vi kan flytta in direkt. Skönt, ett beslut. Jag ringer upp den mäklaren (som jag har lyckats få att hålla på lägenheten åt oss i en dag) och vi bestämmer att vi ska skriva kontrakt lördag morgon. Och det känns ganska bra ändå...
Vi går till banken för att skriva ut en check för depositionen. När vi står i kassan ringer mäklare 1 igen, och säger att hon har hittat ett boende till oss för tiden fram till att lägenheten på Stuart Street är ledig, vilket nu kanske troligare är mitten av maj. Och Henrik är inte svårövertalad att åtminstone tänka på saken... Så vi går och sätter oss och äter lite mat (alla viktiga diskussioner och beslut måste ske på full mage). Ångest igen. Jag är lite emot – vi har ju ändå bestämt oss för den andra och sagt till mäklaren att vi vill ha den. Henrik är ganska för. Vi bestämmer oss för att iallafall titta på den där provisoriska lägenheten och snacka lite mer med mäklare 1 för att se om det hjälper oss i beslutsprocessen. Och uppenbarligen har hon bra övertalningsförmåga för nu sitter vi här med en nyckel till den provisoriska lägenheten...
För mig var hennes vinnande argument att jag får lov att fixa hur jag vill i lägenheten. Till exempel måla om, sätta upp hyllor eller byta ut badrumsinredningen. Den kan inte bli sunkigare av det, och hon har ändå tänkt att renovera så småningom. (I alla andra lägenheter har man inte ens fått lov att sätta upp en tavelspik...) Och hon kommer att fixa till den lite innan vi flyttar in utan att det påverkar hyran. För Henrik tror jag faktiskt inte att det behövdes några argument. Så nu kommer den stora flytten alltså förhoppningsvis ske någon gång i maj. Då tar vi vårt pick och pack och flyttar till 13 Stuart Street och hyr en bil för att åka och shoppa loss för lägenheten är helt tom. Och sen är det bara för er att komma och hälsa på och ha BBQ på vår minst 20 m2 stora terrass...

Orginalplanen för fredagen var egentligen att åka in till city och shoppa kostym åt Henrik. Drygt en timma innan stängning kommer vi fram till QVB (Queen Victoria Building, ett skitsnyggt gammalt varuhus med jättedyra små butiquer). Vi går in i den enda butique som jag på nätet läst mig till har ”european style” kostymer (dvs kostymer som inte är stora som hus) där Henrik sätter personalen på prov, glatt påhejad av mig och Hannes, som kom förbi en liten stund. En kvart efter stängningsdags kommer han därifrån med en skitsnygg grå kostym, två nya skjortor och en rosa slips med prickar. Och ett kvitto med höööögt belopp på.... Men yeah va snygg han kommer vara när han cruisar fram mellan skyskraporna på väg till sitt jobb i financial district på måndag!

En helt galen fredag, alltså. Så många beslut har vi knappt fattat i hela vårt liv!

Dagens tre intryck:

· Real Eastate Agencys. (Dom är overallt. Ungefär var tredje dörr leder till en agency. Hur kan det finnas tillräckligt många hus eller lägenheter för att hålla dom alla sysselsatta? Jag förstår inte...)

· Överväldigande mycket affärer med snygga kläder i. (Det kommer ta mig flera veckor av intensivt shoppande att reda ut och analysera den här shoppingdjungeln...)

· Marinblått, marinblått, marinblått...

16 april 2008 – Jobb: check. Lägenhet: nja, inte riktigt klart än...

Pjuh, vilken vecka det har varit hitintills...

Jag kan börja med good news #1: Henrik har fått jobb!
Han skickade in ansökan i fredags – måndag morgon ringde dom och ville att han skulle ta första bästa färja över till city för intervju. Så det var bara för mig att dra igång markservicen och stryka skjortor medan Henrik gjorde sig vacker. Med jämna mellanrum ringde rekryteraren och ville att Henrik skulle uppdatera ditten och datten i sitt CV, få svar på någon konstig fråga eller få någon fil skickad till sig i ett annat format. Stressigt värre. Vad som egentligen hände där inne i city får Henrik stå för, men någonting bra måste han ha gjort för dom ringde igen på tisdagsmorgonen och ville att han skulle komma tillbaka och skriva på kontraktet. Så det var bara att stryka den andra (och sista) skjortan (räknade inte med att det skulle behövas kostymskjortor innan vi fått fraktpackningen...).
Så på måndag börjar han på ett tremånaders kontrakt som programmerare på ett försäkringsbolag, ACE insurences. Hans kontor ligger tydligen i en flådig, steril skyskrapa mitt i smeten – inte där vi trodde att Henrik skulle hamna, eller? Och han tjänar en bra bit mer än mig. Umpf...

Parallellt med Henriks åkande fram och tillbaka mellan Manly och City försökte jag hantera det fullspäckade lägenhetsvisningsschemat som han totalt förstörde med sina utflykter. I måndags var det ganska lungt, bara två visningar som jag fick ta själv, men igår och idag har vi haft en visning i halvtimmen under hela eftermiddagen. Och vi har lyckats sprida ut dom ganska bra över stan... Vi insåg precis att vi båda har träningsverk av att gå – vi har säkert gått flera mil! Ett tag i dag försökte vi leta efter ett ställe där man kan hyra cyklar, men fick ge upp och fortsatte gå istället.
Åtta lägenheter har vi sett idag. Och dom flesta är ingenting att ha. Dom har aldrig några vettiga foton i annonserna så man kan aldrig veta innan man sett stället. Vi har fortfarande inte hittat något ”wow”-ställe (eller rättare sagt inte hittat något ”wow”-ställe som vi lyckas rättfärdiga för oss själva att betala 5000-10000 SEK mer i månaden för) men har ett par okej ställen som vi velar mellan:

1. Den pluttlilla nyrenoverade 80-talslägenheten med balkong med grym utsikt över hela North Harbour (vatten, asså)
2. Det jättefräscha ”four block”-huset från ~1930 med gemensam trädgård som ligger lite längre bort från färjan som vi ska pendla med varje dag
3. Det ganska sunkiga penthouset med en jätteterass med utsikt över hela Manly Cove (vatten, igen)

Alla tre kostar ungefär lika mycket, vilket är skitmycket. Vi snackar upp mot 15 000 SEK i månaden. (Men nu ska ju Henrik göra mig rik! :) ) Under 15 000 SEK finns det verkligen inga lägenheter som någonsin kommer gå att få rena, vilket jag som bortskämd svensk kände var minimumstandard. Och eftersom vi måste kunna jobba hemifrån och alltså behöver en arbetsplats tittar vi mest på treor. Och dom är sällan mer än 50 m2. Så det är alltså ganska dyrt här. Och även om vi mot förmodan skulle kunna bestämma oss är det inte säkert att lägenheten finns kvar då – allting händer så himla fort här.

För att krydda på stressen lite mer så har jag under dessa dagar också varit ganska sjuk. Förkyld med hosta och snörvel och ont i halsen. Vilket inte har gjort mig mer stresstålig. Men jag kör på. Sjuk får jag vara när vi väl har hittat någonstans att bo...

(Kolla här för pics...)

13 april 2008 – Maroubra Open

Idag åkte vi tillbaka över Harbour Bridge och vidare ner mot Coogee för att vara med i en beachvolleyturnering i Maroubra; nästa bukt söder om Coogee. Det var mer av en social turnering med ”all gender” matcher på varierande näthöjd och en AA-serie för dom bra och en A-serie för oss andra (12 lag sammanlagt). Jag undviker att skriva så mycket om själva resultaten, men det var en schysst utflykt till en riktigt fin strand. (Det blåste riktigt rejält så det var ordentligt svårspelat för oss inomhusspelare, om jag ska försöka förklara bort mig.)
Henrik spelade med Fredrik. (Ojoj vad lycklig han har varit över detta...) Jag var anmäld som singel och parades ihop med en Jean-Claude eller Jean-Pierre eller Jean-Dean eller nå’t. Quebeqare som varit här och backpackat i några månader och hade spelat lite beach i Canada på somrarna. Han var helt ok att spela med; inte så bra att jag kände mig dålig och jobbade som en galning på varenda boll. Organisationen var ingenting i jämförelse med Back To The Beach, och framför allt var inte Stiffes mamma där och sålde mackor och kexchoklad. Just det, inte konstigt att vi inte vann utan kexchoklad...

Dagens tre intryck:
Line och Cross (Parre och digge)
Jäääääättehöga vågorSolskyddsfaktor 30 funkar jättebra (en hel förmiddag på stranden och inte en tillstymmelse till bikinirand. Alla förstod nog att jag och Henrik är nyanlända på färgen...)

(Kolla här för pics...)

12 april 2008 – ett lägenhetshotell i Manly istället

Tidigt i morse åkte Henrik iväg och hyrde en fin, vit Nissan med manuella fönsterhissar (vilket har poängterats av många...) där vi lastade in vårt liv (~4 väskor) och gav oss av från vårt lilla lägenhetshotellrum ut i Sydneytrafiken. Vi åkte på vänster sida nästan hela vägen till Manly. Det är en tidvis riktigt idyllisk bilväg – Sydney harbour påminner nästan lite om en skärgård med branta kuster, vita sandstränder och en massa segelbåtar i det grönblå vattnet.
Väl i Manly åkte vi först till en Qantas-kollega, Graham, som erbjudit sig att guida oss lite i vår jakt på lägenhet. Lördag är nämligen visningsdag här. Varje lägenhet visas i 15 minuter, så man måste verkligen prioritera vilka visningar man vill gå på. På visningen får man ett anmälningsformulär som man skickar in tillsammans med ~5 olika papper som intygar ens identitet (tack Sverige för personnumret) och ytterligare papper som intygar att man har jobb och inkomst och är snäll och trevlig. Sedan väljer hyresvärden vem som får kontraktet inom 36 timmar, om jag har förstått det rätt.
Graham lärde oss dechiffrera annonstexter såsom Reno 2 brms, BIR’s main w/ensuite, comb lnge/din with o/p, mod kit w/dwshr, int lndry, LUG, Grdn maint incl.vilket var ovärderlig kunskap. Vi fick även låna hans GPS. Vi hade kunnat säga att han räddade oss.
Vi var och kollade på 4 lägenheter av varierade kvalité, varav en var lite intressant. Det tyckte även Elin och Niklas, två Göteborgare som vi träffade på visningen. Dom hade sagt upp sig i Göteborg och åkt hit (på sama plan som oss) för att försöka jobba här inom IT-branschen i två år. Helt sjukt sammanträffande. Och dessutom har vi gemensamma bekanta. (Elin hälsar till sin gamla kollega Kristian Sundborn...) It’s a small world...
Det finns en hel del riktigt slitna lägenheter här, med svenska mått mätt. Heltäckningsmattor är poppis. Kyl och frys ingår sällan om det inte är möblerat. Samtidigt finns det även några skitfina designerlägenheter som dom vet att ta betalt för. Hm, vi får ta och tänka igenom våra intryck över helgen och fortsätta letandet på måndag.

Dagens tre intryck:
Nordbalkong = solbalkong. Jättekonstigt.
Det kostar 5 AUD att åka Harbour Bridge från söder till norr med bara 3 AUD att åka från norr till söder. Därav drar jag slutsatsen att norra Sydney är bättre.
Små 20-åriga mäklare med jättehöga stilettklackar som dom inte kan gå på

11 april 2008 – en avslutad jobbvecka

Det har varit en riktigt buzzy jobbvecka fylld med möten om högt och lågt, interna och externa styrgruppsmöten, rundvandringar där jag introducerats till varenda chef på Qantas (och det vill inte säga lite) och en massa information som jag glömt i samma sekund som den sagts. Jag har varit helt slut på kvällarna och har stupat i säng. Henrik åkte in till stan för att träffa Hannes en kväll, men jag var tvungen att jobba. Emma och Fredrik kom ut och hälsade på och sov över på bäddsoffan. Afterwork med Qatas-kollegorna. På det stora hela känns det bra. Mycket och nytt och otydligt. Men ganska bra.

Veckans tre intryck:
Qantas flygvärdinnor har skitsnygga klänningar. (Hämtade ut mitt passerkort på samma ställe som crew hämtar sina kläder. Dom gick inte på att jag också behövde en...)
Säkerhet, säkerhet, säkerhet...
Livegenhet utan passerkort

8 april 2008 – första dan på kontoret

Till slut lät jag verkligenheten smyga sig på igen och åkte med mina kollegor till Qantas och, ja, usch, jobbade. (Helt galet att det ska behövas!) Qantas kontor ligger ganska nära flygplatsen och består av en massa olika byggnader som jag inte kan hålla isär. Inuti byggnaderna finns en massa våningsplan som alla ser likadana ut och kontorslanskap med labyrintkuber. Jag svansade efter Anders mest hela tiden och var alltid lika förvånad när vi plötsligt var tillbaka i vårt rum igen. Men det klarnar nog med tiden.

Jeppesenteamet har på en ganska permanent basis ockuperat en hörna av Qantas ITs kontorslandskap. Några kuber och ett hörnrum som är mitt. Inte för att jag tycker att det är bra att sitta i ett eget rum avskiljt från projektteamet, jag föredrar egentligen att hela teamet sitter i ett rum och, framför allt, att kunden INTE sitter i det rummet. Ja, vi får se hur det går. Jag kollar på om jag kan få till en deal med Jeppesen Marine som har kontor i centrala Sydney, annars har vi nog inte så mycket alternativ eftersom det inte finns någon budget till att hyra en egen lokal. Hyrorna verkar vara ungefär 1000 SEK per m2 och månad...

Dagens tre intryck:
Massa människor jag inte kommer ihåg namnen på. (Men alla var väldigt trevliga.)
Grå kontorskuber med små indier bakom
Slips och skjorta, men man kan ta av sig kavajen. Kostym eller dräkt med blus för tjejerna.

REKLAM

Har lovat Henrik att göra lite reklam för hans blogg, nu när han äntligen har kommit på vad den ska heta. Så, kolla in Henriks blogg alltså. Och ett tips till dom som inte har hittat prenumereringsfunktionen längst ner på sidan: den är längst ner på sidan. Och om man har Outlook och prenumererar får man som ett mejl varje gång bloggen har uppdaterats. Smart va?

7 april 2008 – Ännu en bankdag

Idag har vi öppnat sex nya bankkonton – 3 stycken som man kan ta ut pengar från och tre stycken man får ränta på. Tillsammans har vi nu över 20 konton i åtta olika banker, räknade jag precis ut. Låter inte helt vettigt. Och vi hade behövt en till australiensisk bank för att kunna flytta pengar mellan Sverige och Australien lite billigare än vad storbankerna erbjuder, så vi är nog inte klara än...
Efter en jämförande undersökning av alla banker på Coogee Bay Road (två stycken) valde vi Commonwealth Bank. Mest för att vår bankman, Donnie, var så rolig. Han talade om föör oss (om än med något sänkt röst) att kreditkortssystemet är designat för att bankerna ska tjäna en massa på dom som inte har så mycket pengar. Han hade absolut inget sinne för professionell diskretion och säkerhet och visade glatt exempel från både sina egna och andras konton. Så nu vet vi att Mr Johnson ligger på -300 AUD på sitt kreditkonto, hur mycket pengar Donnie har på sina olika konton och att han har stående överföringar till sin fru Kaithleen. Hade vi varit lite mer uppmärksamma hade vi även vetat Donnies lösenord till Internetbanken, vilket hade varit ypperlig information om vi hade följt Henrik Yngves råd och fokuserat mer på brott, speciellt eftersom ett lösenord är det enda som krävs för att logga in.”Jättepraktiskt”, tyckte han när vi ifrågasatte säkerhetsproceduren. ”Men det är jättesäkert, för om man ska överföra pengar till en annan betalningsmottagare måste man även svara rätt på en fråga man fördefinierat”. Han demonstrerar detta och frågan ”What is my favourite sexual position?” dyker upp på skärmen, varpå han kastar sig frammåt och håller för skärmen så att vi för alltid måste leva i ovisshet om svaret på denna fråga...

Vädret idag har varit lite instabilt med ordentliga regnväder som dragit in med jämna mellanrum. Så just idag blev den första dagen vi tog vår beachvolleyboll och gick ner på Coogee Beach. Våt, kall sand och halv kuling – då känner vi oss som hemma. Lite som i Falkenberg i somras. Jag tog en liten kort joggingtur efteråt, denna gång inåt land. Gick ut och åt med mina kollegor från Jeppesen nu på kvällen. Dom har varit här i en vecka nu och suttit i en massa specifikationsmöten med Qantas. Imorgon är det slut på glidandet för mig och jag får snällt följa med dem till kontoret och jobba resten av veckan. Uuurgh, får nog ta och försöka sova lite nu, kom jag på...

Dagens tre intryck:
Lite för stora kostymer
Avgifter för allt man kan tänkas vilja göra med ett bankkonto
Barn i skoluniform – tjejerna i gröna klänningar och stor gtön filthatt, killarna i knästrumpor, grå shorts och vit skjorta.

6 april 2008 – Norrtäljedag i Manly

Kände mig lite bättre idag så vi åkte till Manly igen. Tänkte att vi skulle ta och kolla in stället lite bättre – var det verkar vara bra att bo osv. Gå runt lite i de olika bostadsområdena och insupa atmosfär. Köpa lite t-shirts till Henrik. Och äntligen få spela lite beachvolley också.
Nja, blev inte så mycket med det. Det blev snarare en Norrtäljedag med Emma, Fredrik och tidvis oxå Anna. (För alla som inte har spenderat en dag med Henriks brorsor i Norrtälje så kan jag förklara att på en sådan dag drar man runt lite på stan, tar en fika, träffar på lite folk man känner, tar en fika med dom, kollar lite i affärer, tar en till fika, snubblar över nåra nya kompisar som bjuds med hem för att äta pannkakor, allting helt planlöst och väldigt väldigt, ja, soft. Och om man hade ett ärende som skulle uträttas så glömdes det bort någonstans under den andra fikan och när dagen är slut kan en effektivitetssträvande person (läs jag) lätt få ångest över att hela dagen bara har gått och att man inte riktigt vet vad man har gjort men jag har lärt mig att uppskatta dom (åtmistone när todo-listan inte är för lång) och ser det som terapi. Och Henrik kommenterade tidigare ikväll att det har varit en riktigt bra dag idag, vilket är det ultimata beviset för att det har varit en Norrtäljedag.)
Vi försökte shoppa lite men misslyckades totalt. Vi hade en bild av att det borde vara hur lätt som helst att hitta snygga t-shirts och tröjor till Henrik eftersom han hemma mest kör med Rip Curl, Billabong etc., vilket ju är australienska märken. Tji fick vi. För det första är modellerna jättebreda och korta. För det andra är säsongens modefärger följande: urtvättad grön, urtvättad aprikos, urtvättad gul. Det gick inte igenom Johannacensuren, så det blev ingenting köpt där, inte. Själv köpte jag en stickad tröja – när solen går i moln kan det faktiskt vara lite svårt att hålla värmen, även om det är 25 grader varmt...
Men vi fick oss iallafall en promenad bland lite fina hus innan solen gick ner. Hamnade av misstag mitt ute i bushen i ett naturreservat (där vill vi nog inte bo...) och var lite vilsna ett tag innan en snäll australiensiska visade oss vägen tillbaka till civilisationen. Åt lite indiskt och drog tillbaka till Coogee. En soft Norrtäljedag i Manly, alltså...

Dagens tre intryck:
Jag är en storlek 10 – 26 nummer mindre än en 36:a!
Extremt hög musik i affärerna (att jag alltid får överkänsliga öron när jag är förkyld gjorde inte saken bättre)
Sövande gas på bussarna? (Har nu åkt buss sammanlagt 6 gånger vid olika tider på dygnet och ingen av oss har lyckats att hålla oss vakna hela resan...)

5 april 2008 – Ynklig...

Vaknade klockan sju och gick INTE upp och sprang en runda. Istället låg jag kvar i sängen med lite feberfrossa varvat med hostattacker och självömkan. Dessutom träningsverk, men det är åtminstone mitt eget fel. Och i sängen stannade jag största delen av dagen. Fintväderångesten (du vet, ”man kan ju inte vara inomhus när solen skiner”-syndromet) gjorde sig påmind. Henrik har säkert rätt i att jag borde vänja mig av med den eftersom solen skiner över 300 dagar om året, men det kommer ta ett tag innan jag är där. Den är djupt rotad. Så jag gick ändå ut och satte mig en liten stund i solen på seneftermiddagen för att känna att jag inte helt förolämpade vädermakterna med min frånvaro.

Dagens tre intrycksord:
Vitt bröd (endast)
Tillstånd (Framför allt från kommunen. Oavsett vad du vill göra, tror jag. T.ex sätta upp ett beachvolleynät på stranden.)
Star Wars-ljud vid grön gubbe (vid övergångsställena, alltså)

4 April 2008 - Manly

Vaknade klockan sju och gick upp och sprang en runda. Tog kustpromenaden söderut mot Maroubra. Frisk, klar morgon, Paulo Mendoca i mp3-spelaren. Lite här och var stod folk och gjorde någon slags yoga. Vissa själva, andra i grupp.

Tillbaka i Coogee kollade jag in det lokala gymmet . På vägen in i lokalen hälsades jag av åtminstone 10 stycken foton på en flexande Arnold Swartnegger i tajta badbyxor. Samt diverse andra muskulösa beauties. Väl framme i receptionen hälsades jag av någon som hade kunnat vara Arnolds bror. Han såg väldigt oförstående ut när jag undrade om dom körde några step- eller spinningpass. Tackade för mig och gick hem och drog lite i mitt träningsgummiband istället.

Efter frukost tog vi bussen in till Circular Quay, där vi hoppade på färjan till Manly. Lite operahus, Sydney Harbour Bridge och skyline. Snygga båtar, lummiga parker och avskiljda stränder. Najs. Överfarten tog 30 minuter och vi såg en hel del hus vi skulle kunna tänka oss att bo i... Väl iland träffade vi Emma, Fredrik, Anna och Danny. (Beachvolleykompisar från Göteborg. Fast Emma kan jag ju nästan kalla nära barndomsvän från Laholm. Om vi bara hade lagt märke till varandra på den tiden...). Det blev lite lunch och shopping (nätverkskablar... och hostmedicin) och beachvolley och så. Det är lite mer puls i Manly jämfört med Coogee. Här finns mycket fler caféer och affärer och det är forftarande mycket backpackers och säsongare kvar fastän det börjar bli höst.
Bjöd in oss själva på fest hos en svensk tjej på kvällen. Av kanske 30 personer var säkert 20 svenskar. Av dessa spelade ungefär 18 beachvolley. Och alla var rörande eniga om att det är i Manly vi måste bo. Det är enda stället man kan spela på!
Tog sista färjan tillbaka till stan vid midnatt. Snurrade runt ett tag och letade efter taxi (dom verkar ha ett system med taxivärdar som ser till att man ställer sig i en taxikö, men om man går lite bort från kön är det inga problem att stanna en taxi på gatan, vilket vi ganska snart insåg ledde till att inga taxibilar kom till taxikön) Stupade i säng.

Dagens tre intryck:
Dyrt, dyrt, dyrt att bo i Manly
Bra, bra, bra att bo i Manly
Glitterskägg, bolero, pärlhalsband och tiara (Henrik, såklart)

(Kolla här för pics...)

3 april 2008 – nya saker för första gången

I morse vid 7-tiden snubblade vi yrvakna ut från flygplatsen – into the promised land. Vi möttes av den mest strukturerade taxibilskön jag någonsin skådat. Med stora plakat med regler för hur man beter sig i en taxibil och allt. Det kändes mer som att jag stod i kö till en åkattraktion till Liseberg.
Vi åkte till lägenhetshotellet vid Coogee Beach (som verkligen ligger precis vid stranden), lämpade av väskorna och gick och åt lite frukost på ett café. En lite mulen, ganska blåsig morgon med väldigt lite folk i rörelse och bara ett och annat plan som dundrar in för inflygning till flygplatsen som stör idyllen. Hittade en real estate agency som vi bombaderade med frågor. No time to loose.
Det är backigare här än jag föreställt mig (om jag nu hade föreställt mig så mycket, jag är inte riktigt säker). Vissa gator känns nästan lite San Fransisco. Ett tillfixat Mission Street, ungefär. Med telefonledningarna hängandes längs med gatan, massa skyltar för kostiga små affärer, och inte ett hus som har samma stil, höjd eller färg som grannhuset. Men kliniskt rent och välorganiserat med skyltar överallt som talar om vad du får och inte får göra. (T.ex. spela boll på stränderna. Well, watch us...)
Vi gick på promenaden utmed kusten från Coogee till Bondi och det är så jäkla fint. En massa vikar och bukter i olika storlekar med kritvit sand (alltid perfekt räfsad...), grönblått vatten och höga, klippiga uddar där vattnet slår våldsamt. Lägg till en klarblå himmel så har du bilden (Det klarnade upp vid luch och blev en grym dag). Vi såg ganska lite folk längs med vägen, förutom den ändlösa mängden hurtiga joggare som utan ansträngning tog sig upp och ner för backarna. Alla verkar springa här. (Vi frågade på en turistinformation angående cykelvägar och fick till svar att här cyklar man inte, här springer man.)
Även om även Bondi Beach var ganska folktomt idag vittnade ändå hotellanläggningarna och vykorten om att det kan vara en och annan turist här på sommaren. Och i Bondi centrum fick vi äntligen möjlighet att shoppa (Yes, yes, yes!). Henrik slog på stort och köpte sneakers, jag höll till godo med en Rip Curl-keps.
Vi tog bussen tillbaka till Coogee på eftermiddagen. Vi gjorde misstaget att tro att det var möjligt att vila oss en timme. Vaknade för någon timme sedan, sent på kvällen. Henrik gick och handlade lite frukost till imorgon. Jag hittade ett ganska kasst öppet trådöst nätverk att snylta på eftersom vi inte har någon närverkskabel (har med oss hur mycket sladdar som helst med tydligen intgen nätverkssladd). Det är uppe ungefär 10 sekunder var tionde minut, så jag måste vara på hugget med att ladda upp mina bloggar... Nu är det dags att gå och lägga oss – för första gången i Australien.

Dagens tre intrycksord:
• Hurtigt
• Lummigt
• Fruktdrinkar

(Kolla här för pics...)

2 april 2008 – resan

31 timmar dörr till dörr. En ganska lång connection på Heathrow, en snabbis i Bankok där dom tankade och hämtade på lite nya passagerare, därutöver 2+10+10 timmar sittandes i en flygstol. Men det var faktist inte så illa som det låter. Hade det ganska schysst den mesta delen av tiden, faktiskt. Och Qantas får ett gott betyg, även om dom var kinkiga med att uppgrdera till business class (jag vet, helt galet att man ska behöva flyga ekonomi... :)). Bra mat, bra service, bra filmer. Scarlet O’Hara hjälpte mig igenom några timmar när hjärnan behövde gå på sparlåga och nya politiska thrillers och komplicerade draman blev för ansträngande. Så förutom att jag blev förkyld ungefär när vi lämnade Göteborgs skärgård under oss (någonting med att stressen släppte, kanske? :)) så gick resan bra.

(Och av någon outgrundlig anledning vägde dom inte vårt bagage och vi kom undan med en ordenlig övervikt på både incheckat och handbagage. Henrik körde en avledande manöver på Landvetter. På Heathrow var de lite förvirrade över att igen bagagevikt var angiven, så vi uppskattade den till 20 kg...)

1 april 2008 – DAGEN D

Den första april 2008 var en ovanligt surrealistisk dag i våra liv. Vi moppade oss ut ur lägenheten, låste dörren och kastade in nycklarna genom brevinkastet. Kastade golvmoppen. En sista fika med mina föräldrar på hörnet Platagegatan/Värmlandsgatan (bästa kaffet i Linné – gå dit om ni är i stan) och tog sen bilen ut till Landvetter. Postade nycklarna till de nya ägarna. Köpte en macka för de sista pengarna på Espresso House-kortet och växlade in de sista svenska kontanterna. Och satte oss sedan på flyget.

I Scanorama-magasinet på flyget till London fanns det en artikel med titeln ”Home is where your hard drive is”. För oss innebar detta på tisdagsnatten till 1/3 i Mölnlycke, till 1/3 i Askim (låter najs, om man bortser från att det är en 8m3 stor box...) och till 1/3 på 8000 meter någonstans över en obskyr ex-sovjetisk republik...