Med videokameran i handen har pojkarna (ja, det finns faktiskt en tydlig könsuppdelning här) under semestern roat sig med att leka jackass. Allt för konsten.
Semesterns mest memorabla (och morbida) klipp kommer utan tvekan Pierre att stå för. Jag sätter scenen:
Halva gänget är och spelar tennis. Mellan de två tennisbanorna finns en trappa med 12 ganska långa steg. Kim säger till Arnie att filma när han hoppar ned för trappan. Pierre tycker att detta ser roligt ut och gör likadant. I bakgrunden hör man Nicole ropa ”Don’t do it!”....
Som ni förstår gick det inte alls bra. Han lyckades landa helt åt helskotta fel; bröt av hela foten från benet. Benpipen stack ut och tennisskorna blev moderiktigt röda. Så det blev ambulans in till sjukhuset, operation med skruvar och plattor och skit. En lite snopet slut på semestern.
http://au.youtube.com/watch?v=VpTpoKv0o_s
torsdag 29 januari 2009
26 december 2008 – Vamos a la playa
Beachvolleyboll, snorkling, böcker och sol.
Morgonjoggingturer upp och ner för bergen för att försöka kompensera för de kopiösa mängder mat vi satt i oss. Och sen åt vi lite mer…
Med inzoomade bilder på tavlor, takbjälkar och vattenkranar kom huset inte direkt till sin rätt på hemsidan där vi bokade, men vi vi blev positivt överraskade. Dom hade till exempel fullkomligt missat att marknadsföra den enorma terassen med panoramautsikt över havet. Och gräsmattan som slutade i ett femtimeters stup ner i dundrande skum.
Takbjälken funkade utmärkt för att öva fingerslag. Soffbordet funkade utmärkt för bordtennis. Och vardagsrummet fungerade utmärkt som replokal. Vad mer kan man önska?
Morgonjoggingturer upp och ner för bergen för att försöka kompensera för de kopiösa mängder mat vi satt i oss. Och sen åt vi lite mer…
Med inzoomade bilder på tavlor, takbjälkar och vattenkranar kom huset inte direkt till sin rätt på hemsidan där vi bokade, men vi vi blev positivt överraskade. Dom hade till exempel fullkomligt missat att marknadsföra den enorma terassen med panoramautsikt över havet. Och gräsmattan som slutade i ett femtimeters stup ner i dundrande skum.
Takbjälken funkade utmärkt för att öva fingerslag. Soffbordet funkade utmärkt för bordtennis. Och vardagsrummet fungerade utmärkt som replokal. Vad mer kan man önska?
torsdag 1 januari 2009
24 december 2008 – Jul på Copacabana
På julafton begav vi oss upp till Copacabana på Central Coast, där vi hyrt ett hus för en vecka. Henrik, jag, Matt och Faustine trängde in oss i en extremt maxlastad bil. Arnie, Kristin, Nicole och Pierre trängde in sig i en andra maxlastad bil och Kim, beachvolleybollnät, 7 surfbräder, ett trumsätt, två gitarrer, två madrasser, dykutrustningar och en hel del annat smått och gått trängde in sig i en stor van. (Vad hände med den tiden då vi inte hade behov av alla dessa materiella ting? Vart är världen på väg?)
Jag och Henrik stod för maten den 24:e och det blev efter glögg och egenbakade pepparkakor ett imponerande traditionsenligt julbord med 7 sorters sill, knäckebröd, griljerad skinka, revbensspjäll, hemlagade köttbullar, prinskorvar, rödbetssallad, vegetarisk frestelse och hembakt bröd. Och julmust. (Ja, vi spenderade visst en stor del av den 23:e till att laga julmat. Vi tackar Nordic Fusion och Ikea för övrig support.) Vi nubbade absolut citron (Ah, mycket godare än snaps!) och sjöng snapsvisor. Jag hade en vison om risgrynsgröt till efterrätt, men efter att ha misslyckats med att hitta både grötris, hel kanel och saft till saftsåsen gav jag upp. Vi var alla i slutändan ändå väldigt imponerande av Henriks och mina tills nu väl gömda matlagningstalanger.
Jag och Henrik stod för maten den 24:e och det blev efter glögg och egenbakade pepparkakor ett imponerande traditionsenligt julbord med 7 sorters sill, knäckebröd, griljerad skinka, revbensspjäll, hemlagade köttbullar, prinskorvar, rödbetssallad, vegetarisk frestelse och hembakt bröd. Och julmust. (Ja, vi spenderade visst en stor del av den 23:e till att laga julmat. Vi tackar Nordic Fusion och Ikea för övrig support.) Vi nubbade absolut citron (Ah, mycket godare än snaps!) och sjöng snapsvisor. Jag hade en vison om risgrynsgröt till efterrätt, men efter att ha misslyckats med att hitta både grötris, hel kanel och saft till saftsåsen gav jag upp. Vi var alla i slutändan ändå väldigt imponerande av Henriks och mina tills nu väl gömda matlagningstalanger.
22 december 2008 – Och så lider det mot jul
Vi har i veckor nu haft för avsikt att baka pepparkakor, lussekatter och knäck, men så tittar vi ut, ser den klarblå himeln och bestämmer oss för att gå ner på stranden istället.
Så, inget traditionsenligt julbak, inget julpynt i fönsterna och inga skönljudande stämsånger till ”Ett litet barn av Davids hus”.
I Manly lyser julen mest med sin frånvaro. Eller den lyser åtminstone inte tillräckligt starkt för att jag ska reagera. Det står förvisso en stor solenergidriven plastjulgran nere på Corson (huvudgatan) och vi kan se ett hus från vår lägenhet som har pyntats med blinkande, epelepsiframkallande renar och tomtar, men i övrigt verkar Manlyborna vara lyckligt ovetande om den stundande högtiden. Inte ens i affärerna skrålar julmusiken som man är van vid. Vid ett fåtal tillfällen har jag när jag stannat upp i en affär och verkligen lyssnat anat att det kan vara någon slags Christmas Carol som skymtar i bakgrunden, men om man som svensk är van vid vrålandet av ”Meeeer juuuul” och ”dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum” (”tänd ett ljus”, asså) är dessa sublima jultoner ingenting hjärnan tar till sig. Jag har funderat på att åka in till Sydney centrum för att se om juletiden gör sig mer påmind där, men som alltid håller Manlys magnetiska dragningskraft mig kvar. Varför söka julstämning i en stressad storstad när det finns gott om frid under ett parasoll på stranden? Frid som frid...
Så, inget traditionsenligt julbak, inget julpynt i fönsterna och inga skönljudande stämsånger till ”Ett litet barn av Davids hus”.
I Manly lyser julen mest med sin frånvaro. Eller den lyser åtminstone inte tillräckligt starkt för att jag ska reagera. Det står förvisso en stor solenergidriven plastjulgran nere på Corson (huvudgatan) och vi kan se ett hus från vår lägenhet som har pyntats med blinkande, epelepsiframkallande renar och tomtar, men i övrigt verkar Manlyborna vara lyckligt ovetande om den stundande högtiden. Inte ens i affärerna skrålar julmusiken som man är van vid. Vid ett fåtal tillfällen har jag när jag stannat upp i en affär och verkligen lyssnat anat att det kan vara någon slags Christmas Carol som skymtar i bakgrunden, men om man som svensk är van vid vrålandet av ”Meeeer juuuul” och ”dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum” (”tänd ett ljus”, asså) är dessa sublima jultoner ingenting hjärnan tar till sig. Jag har funderat på att åka in till Sydney centrum för att se om juletiden gör sig mer påmind där, men som alltid håller Manlys magnetiska dragningskraft mig kvar. Varför söka julstämning i en stressad storstad när det finns gott om frid under ett parasoll på stranden? Frid som frid...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)