30 juli 2008 – förberedelsekurs i Australiensk beachvolleybollvokabulär

För dom som planerar att spela beachvolley när dom kommer och hälsar på oss kommer här en liten förberedelsekurs.

Pass = mottag
Pass = setting
Digge = cross
Dig = bagger
Bagger = total oförståelse...
Skärm = Excuse me, could you please be so kind as to move a little out of the way? Thank you very much.

(Denna information kan givetvis även vara användbar för Eva och Linus när dom ska försöka tolka vad det egentligen är jag och Henrik skriker om på beachplanen i Tylösand i helgen. Det finns en viss risk för en språkförbistringsförvirring som antagligen kommer vara värre än vanligt då turneringen kommer att pågå hela natten för oss, australiensisk tid. Men det kommer bli en så kuuul natt!)

19 juli 2008 – Vårt hem

I processen att inreda vår nya lägenhet har det bubblat upp saker som vi har tyckt varit jobbigt i vår gamla lägenhet och som vi nu har ett uppdämt behov av. Detta har till exempel resulterat i en JÄTTESTOR soffa, ett playstation 3, TVÅ stora skivbord och en säng med SÄNGGAVEL så att man kan sitta upp i sängen och läsa. (Jag inser först nu hur stackars Henrik har fått lida i estetikens namn...) Dessutom är jag väldigt nöjd med vårt skräprum där strykbrädan alltid kan stå framme (okej, det är inte ett skräprum utan ett ”sunroom” – en inglasad balkong. Så där kan man stå i solskenet och stryka och titta på utsikten... Nästan så att det blir roligt att stryka!) och min stora, fina glasmixer. (HUR har jag kunnat leva utan en sådan?)

Några saker som jag redan nu kan säga att vi INTE kommer att sakna om vi inte har det i vår nästa lägenhet är ljusbeige heltäckningsmatta, englasfönster, tjuriga, schizofrena eller nyfikna grannar, den ljuva blandningen av parfym och marijuana som sipprar in under ytterdörren och separata varm- och kallvattenkranar. Men det finns uppenbarligen vissa saker som den anglosaxiska världen helt enkelt inte vill släppa taget om...

16 juli 2008 – The holy city of Sydney

När jag kom hit i april och såg banderollerna som det stod ”World Youth Day 15-20 july” på tänkte jag att att det kanske hade något med miljön att göra. Ni vet, hålla planeten ung och sådär. Det ligger ju i tiden. Först för någon vecka sedan insåg jag att 150 000 katolska pilgrimmer (unga sådanna) var på väg hit för att rocka loss till påven och heliga reliker. Och nu är dom här. Både påve Benedictus, relikerna (antar att väldigt få av dom bor här i Australien till vardags) och pilgrimmerna.
Igår hade dom rockmässa inne i CBD (Central Business District) - katolikernas Woodstock kallade dom det. Och Henrik, som jobbar inne i CBD, får sin dagliga dos av processioner och religiösa skådespel. Jag har varit ganska förskonad från tumulten ute i Manly (såg i och för sig några skåckar som roade sig på stranden idag. Det måste vara dom ogudaktiga som skolkar från katekesen, för det såg jag allt att det var på schemat. Dom flesta var fransmän. Jag tog det på dom jättestora franska flaggorna dom hade med sig. Typiskt fransmän...). I helgen var det mycket prat om hur dåligt väder det skulle bli hela veckan, men efter Bennos ankomst har det inte skymtats ett moln på himeln. Strålande solsken och behagliga 20 grader. Och det verkar nu som att det skall hålla i sig tills han åker ingen på lördag. Det är nästan så att man börjar undra...

15 juli 2008 - ynklig självömkan...

När man har varit sjuk i över en vecka tycker jag allt att man har passerat gränsen för när det börjar bli okej att beklaga sig offentligt över hur TRÅÅÅÅKIGT det är att vara sjuk!
Min kropp verkar helt klart föredra kvantité (antal sjukdagar) över kvalité (nivå på sjukhet) vilket innebär att jag är sådär inte tillräckligt sjuk för att bara kunna sova men inte tillräckligt frisk för att kunna göra någonting roligt i JÄTTEMÅNGA dagar, istället för att vara klubbad i sängen i några dagar och sedan är det klart. Jag skulle just nu iallafall föredra det senare.

I förra veckan var jag alltså hemma hela veckan. Första dagen var det helt okej att titta på video hela dagen (Det där med landskodning på DVD:er är tidernas mest korkade påhitt. Det slutade med att bara egenbrända Dirty Dancing och Trolltyg i tomteskogen fungerade i PS3-spelaren. Och jag hade inte direkt någon energi att ta mig ner till videobutiken. Så det blev Dirty Dancing med norsk undertitel, för variations skull, och på kvällen kom Henrik hem med en ny DVD-spelare som klarar alla koder). Andra dagen började det bli lite segt, och jag började tycka ganska synd om mig själv. (Jag är verkligen jättedålig på att vara sjuk...) Tredje dagen började jag jobba igen, bara för att jag hade så tråkigt. Funkade sådär. Hade feber och fick ta lite vilopauser emellanåt och min diplomatiska förmåga var som bortblåst, vilket gjorde alla telefonkonferanser ganska riskabla. Och så fortsatte jag resten av veckan. Feberattacker och hostattacker varvat med ett dåligt samvete över att jag inte jobbade så effektivt som jag borde slash var ledig så effektivt som jag borde (jag skulle ju ta igen mig lite efter 67-timmarsveckan förra veckan) samt för att jag varken spelade beachvolley eller sprang. Ojoj, det får mig att må mentalt dåligt att vara sjuk!

I lördags var det ”seriespel” i Dee Why (tänk Åbys beachvolleybanor, fast utan baracker). Jag och Henrik har varit med som reservlag de senaste lördagarna. ”Kan ju bara vara bra att röra på sig lite”, tänkte jag, glatt påhejad av alla andra som tyckte att det var på tiden att jag blev frisk. Ja, det gick ganska bra. Jag hade mer energi än jag förväntade mig och spelade ganska okej. Och på kvällen blev jag jättesjuk igen...

Så söndagen fick jag snällt spendera i sängen, medan Henrik gick och tog hem kungatiteln i ”King of the Beach”. (Det ni! Så Linus, det är bara att höja förväntningarna på honom inför Tylösandsturneringen i augusti.)

Nu är det tisdag kväll och jag är fortfarande inte frisk, och börjar så sakta misströsta. Imorgon är min ”jag tar lång lunch och spelar beachvolley mitt på dagen”-dag (Kristin är ledig på onsdagarna och jag brukar jobba hemifrån. Och några andra kompisar har semester och vissa jobbar inte alls, så det finns alltid någon att spela med.), det ska liksom idag bli strålande solsken och 20 grader men jag ska sitta inomhus och hosta och bli febrig och matt av att gå de fem meterna ut i köket för att koka te. Jag är ganska säker på att det inte är såhär det ska va...Uffa.

9 juli 2008 – James, Tim och Matt

Jag har en fundering, eller kanske en reflektion, kring anglosaxiska namn. Vi känner en hel del främst engelsmän och kanadensare här (ja, australienarna lyser fortfarande med sin frånvaro i vår bekanskapskrets). Tjejerna kan heta lite allt möjligt konstigt - Alicia, Nicole, Meredith eller Melanie, till exempel. Men killarna heter alla antingen James, Tim eller Matt – tre helt generiska namn. (Man kan tro att det borde vara lättare för mig att komma ihåg någons namn om jag bara har tre stycken att välja på, men ack nej. Jag blandar ihop dom konstant.) Så, handlar det här om fantasilöshet när det gäller killnamn? (Okej, vi svenskar kanske också har vissa namn som är mer frekvent förekommande. Henrik, Fredrik, Martin, Mikael, David och Daniel, till exempel. Även dom helt generiska och utbytbara, men vi har åtminstonde sex stycken att välja på, inte tre!) Eller är problemet lingvistiskt – har man bestämt att killnamn ska vara enstaviga och har ganska ont om fonem uppstår automatiskt vissa begränsningar i antalet namn. Dessutom verkar dessa namn vara helt tidlösa. Dom verkar finnas i alla generationer. (Okej, jag är medveten om att många av dessa namn är förkortningar av gamla goa bibliska namn, men man hade ju kunnat poppa till dom lite iallafall.) Ja, en reflektion, som sagt...

28 juni 2008 - Go les bleus!

Assimileringsprocessen för att komma in i den australiensiska kulturen har nu påbörjats i och med att vi har varit på vår första rugbymatch – Qantas Wallabies (Australiensiska landslaget) mot Frankrike. Vi var ett ganska stort gäng, blandat med australiensare och fransmän och mittemellan. Jag och Henrik försökte till en början hålla en neutral positition, som sig bör som svensk. Fast ganska snart insåg vi att den franska hejarklacken var mycket roligare, och roligt är alltid ett bra argument när man ska välja sida. Så vi satt och skrålade franska hejarklacksramsor (har ingen aning om vad de egenligen handlade om), även om jag emellanåt satte in andra små franskklingande ord för att försöka peppa även det australiensiska laget, till våra franska vänners förtret.

När spelarna entrade planen gick mina tankar gick till en scen ur en krigsfilm, där patienterna på ett krigssjukhus släpps ut för att rastas med en boll. Tänk dig ett helt gäng engelska patienter. Med förband runt armar och ben och huvud. Ja, ungefär så såg det ut i mina ögon. Fast med lite färggladare tröjor. Och fånigt korta shorts.
Anledningen till alla förband blev klar för mig ganska snart efter att nationalsångerna (franska - den kan ju alla, australienska - den kan inte ens australienarna) spelats och spelet blåsts igång. Ajajaj! Vid varje tidpunkt fanns det alltid någonstans på planen en läkare som tejpade ihop en spelare. Eller bar ut honom på bår.

Jag måste erkänna att jag hade lite problem med att greppa vad det hela gick ut på. Man tar ett gäng jättar (minst 2.10 långa och 120 kg tunga) och låter dem sedan kasta sig i en hög tillsammans. Och sedan ser man vad som hände med den som låg underst. Och ibland kommer det ut en boll. Och då blir det en ny hög.
Om man är osugen på att bli hoppad på kan man istället sparka ut bollen från planen så att det blir offside. Då ställer sig båda lagen beredda att ta imot och (här kommer det coolaste!) slänger upp vars en spelare i luften, som kastar sig efter bollen. Jag och Henrik blev helt till oss första gången vi såg det (ingen annan verkade dock reagera...). Tvåmeters jättar som slänger andra jättar flera meter upp i luften! Hur coolt är inte det!
Det finns kanske nu vissa av er som menar att det här inte är en rättvisande beskrivning av rugby. Jag erkänner att det även var något med en linje och en ribba, men jag tror ändå att jag fick med det mesta i min beskrivning ovan.

Frankrike blev till sist krossade poängmässigt, vilket tydligen var en lågoddsare. Men jag var nöjd varje gång det blev poäng, för då körde pyrotekniken igång och stora brännare kastade upp höga eldflammor som värmde ganska gott och höjde mysfaktorn.