tisdag 30 juni 2009
29th June 2009: Övergång / Transition
I och med att jag nu i sju veckor kommer invertera min tillvaro (jobba i Sverige och sakna alla i Australien istället för att jobba i Australien och sakna alla i Sverige) tänkte jag att jag ska invertera mig även språkligt. Jag börjar lite bilingualt (bilingual) så att alla kan vänja sig (get used) så att jag stegvis (gradually) går över mer (more) och mer (more) till engelska (English). Och till sist turnar det completely into English. For those of you who happen to be native English speakers and love pointing out all my errors and mistakes (Mat), please bare with me. Or stop reading...
24 juni 2009 – Och snart är jag i Sverige igen...
På måndag, den tjugonionde, åker jag hem till Sverige. Fyra veckor jobb, tre veckor semester, och jag ser nästan fram emot båda delarna lika mycket. Jag ska hem till Göteborgskontoret och reparera mitt förhållande med Jeppesen. Jag ska hem till Skummeslövsstrand och lära känna min brorson Alexander. Jag ska träffa familj och vänner. Och förhoppningsvis kommer Tim två veckor i slutet av juli.
Jag har gjort flera försök att skriva ett stycke som summerar upp denna australienska höst men varje gång blir det bara en självömkande svada av gnöl så jag ger upp det. Mycket har varit jobbigt (kontraktsförhandlingarna, VISA-problemen, fyra pencillinkurer på tre månader. En ständig ovisshet om vad som kommer att hända, en frustrerande känsla av att vara helt övergiven (professionellt) på andra sidan jordklotet utan någon fungerande organisation. Och så Henrik, förstås.) Andra saker har varit helt grymt bra (Tim.).
Förhoppningsvis reder allting ut sig snart så att det bara blir roliga bloggar händaefter. Helt utan gnöl.
Jag har gjort flera försök att skriva ett stycke som summerar upp denna australienska höst men varje gång blir det bara en självömkande svada av gnöl så jag ger upp det. Mycket har varit jobbigt (kontraktsförhandlingarna, VISA-problemen, fyra pencillinkurer på tre månader. En ständig ovisshet om vad som kommer att hända, en frustrerande känsla av att vara helt övergiven (professionellt) på andra sidan jordklotet utan någon fungerande organisation. Och så Henrik, förstås.) Andra saker har varit helt grymt bra (Tim.).
Förhoppningsvis reder allting ut sig snart så att det bara blir roliga bloggar händaefter. Helt utan gnöl.
19 juni 2009 – En träffsäker present
Pride and Prejudice and Zombies – varför nämdes aldrig den på litteraturvetenskaps-lektionerna? Jag bara undrar...
16 juni 2009 – Tillökning på Stuart Street
För några veckor sedan var det Leannes födelsedag. Jag fick veta detta av en ren slump – the talkative boyfriend var på besök och efter att ha varit själv hela dagen medan Leanne jobbade studsade han nästan upp och ner av exaltering när jag kom hem och han äntligen kunde få visa någon den födelsedagspresent han hade fixat – ett egendesignat kort där han skrivit en formell inbjudan till henne att flytta till hans farm i South Australia.
Under några veckor hörde jag ingenting mer om saken, men så i måndags sa hon till sist att hon hade bestämt ett datum; fjärde juli. Och jag och Tim bestämde att han skulle flytta in. Så den fjärde juli – medan jag är hemma i Sverige – flyttar Tim in (vilket i princip innebär att han hämtar de återstående tre tshirts han ännu inte har hos mig).
Några dagar efter att vi bestämt detta ringer Leanne mig och säger att hon har fått kalla fötter. Hon vet inte vad hon vill – ska hon flytta ner till Richards gård eller kanske bryta upp och flytta hem till Nya Zealand? Det enda hon vet är att hon inte kan fatta något beslut än. Så vi kommer överens om att hon bor kvar Augusti ut, iallafall. Så nu kommer jag när jag kommer tillbaka i augusti ha två flatmates (eller, ja, en sambo och en flatmate) för några veckor. Sen får vi se vad som händer efter det.
Under några veckor hörde jag ingenting mer om saken, men så i måndags sa hon till sist att hon hade bestämt ett datum; fjärde juli. Och jag och Tim bestämde att han skulle flytta in. Så den fjärde juli – medan jag är hemma i Sverige – flyttar Tim in (vilket i princip innebär att han hämtar de återstående tre tshirts han ännu inte har hos mig).
Några dagar efter att vi bestämt detta ringer Leanne mig och säger att hon har fått kalla fötter. Hon vet inte vad hon vill – ska hon flytta ner till Richards gård eller kanske bryta upp och flytta hem till Nya Zealand? Det enda hon vet är att hon inte kan fatta något beslut än. Så vi kommer överens om att hon bor kvar Augusti ut, iallafall. Så nu kommer jag när jag kommer tillbaka i augusti ha två flatmates (eller, ja, en sambo och en flatmate) för några veckor. Sen får vi se vad som händer efter det.
måndag 8 juni 2009
6 juni 2009 – HAJK!
Svaret på frågan som ställdes i förra blogginlägget verkar vara: (tadá!) hajka! Eller, ja, endagarsvandringar i alla fall. Förra helgen åkte vi upp till Blue Mountains och gick en helt otroligt vacker tur som först slingrade sig ner i en dal utmed (och tidvis i) ett magnifikt vattenfall och sedan följde bergsmassivet på en klippavsats med otrolig utsikt. Det var ganska kallt och fuktigt i luften (hm, kanske det lätt blir så i ett vattenfall...) så vi sprang delar av turen för att hålla värmen. (Eller, ja, det lät åtminstone som en bra anledning – egentligen hade jag bara alldeles, ALLDELES för mycket överskottsenergi.). Speciellt trappspurten för att komma upp de 650 meterna från dalen kändes gott i vaderna dagen efter. Och stackars Tim hade bara att hänga på. (Här kände jag att det blev dax att infoga en liten kommentar för att återställa sinnesbalansen hos de av er som läser detta och upplever en känsla av förvirring vid införandet av nya namn på detta vis. Det finns alltså en Tim. Engelsman. En väldigt, väldigt bra sådan. Jag kommer att behålla honom. Så lägg namnet på minnet.)
Vi hade hoppats på att få lite höststämning i bergen med röda och oranga löv på träden men vi var några veckor för sena och de flesta av de få lövträden hade redan tappat sina blad. Men de ynka 8 graderna gjorde ett bra jobb med att få mig höstlikt nedkyld och efter turen blev det varm choklad framför en öppen brasa för att försöka få upp värmen igen. Mysigt, framför allt när man vet att man alltid kan åka tillbaka till ett tjugogradigt Manly.
Denna helgen hade vi bestämt oss för att vandra The Coast Walk i Royal National Park söder om Sydney. Planen var 7-färjan från Manly, tåg till Cronulla, sedan ytterligare en färja till Bundeena där vandringsleden börjar. Därefter raskt vandra i 28 km och ta tåget tillbaka till stan från Otford. Inga problem.
Efter 3 timmar av underbar utsikt, mäktiga klippformationer och öde sandstränder insåg vi att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna fram innan det blev mörkt, vilket det blir redan vid strax efter fem vid den här tiden på året. (Just klippvandringar gör sig exceptionellt dåligt i mörker, har jag hört.) Så vi fick snällt erkänna oss besegrade och vända tillbaka samma väg som vi kommit. Trots detta nederlag var det en helt underbar vandring. Och vi kommer säkert ge oss på den en gång till, men då börja vandra lite tidigare. Och kanske vänta tills det är ljusare lite längre på kvällarna. I slutändan blev det denna gång 21 km, vilket inte är så dåligt det heller.
En vän har gett mig sin gamla compact kamera (en såndära liten en, alltså) så helgens vandring blev väl dokumenterad och kan beskådas HÄR:
http://picasaweb.google.com/johanna.m.bohman/20090606RNPCoastWalk?authkey=Gv1sRgCICd9MfszPOUbw#
(Att jag var tvungen att testa alla kamerans inställningar på vägen kanske inte direkt förbättrade oddsen för att hinna fram i tid. Men när jag inte tog kort gick vi faktiskt väldigt, väldigt snabbt.) Bortskämd som jag är med Henriks systemkamera är jag inte speciellt nöjd med bilderna. Och linsen var skitig, vilket jag inte upptäckte förrän efteråt. Men bilderna ger åtminstone ett smakprov på hur otroligt vackert det var.
Vi hade hoppats på att få lite höststämning i bergen med röda och oranga löv på träden men vi var några veckor för sena och de flesta av de få lövträden hade redan tappat sina blad. Men de ynka 8 graderna gjorde ett bra jobb med att få mig höstlikt nedkyld och efter turen blev det varm choklad framför en öppen brasa för att försöka få upp värmen igen. Mysigt, framför allt när man vet att man alltid kan åka tillbaka till ett tjugogradigt Manly.
Denna helgen hade vi bestämt oss för att vandra The Coast Walk i Royal National Park söder om Sydney. Planen var 7-färjan från Manly, tåg till Cronulla, sedan ytterligare en färja till Bundeena där vandringsleden börjar. Därefter raskt vandra i 28 km och ta tåget tillbaka till stan från Otford. Inga problem.
Efter 3 timmar av underbar utsikt, mäktiga klippformationer och öde sandstränder insåg vi att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna fram innan det blev mörkt, vilket det blir redan vid strax efter fem vid den här tiden på året. (Just klippvandringar gör sig exceptionellt dåligt i mörker, har jag hört.) Så vi fick snällt erkänna oss besegrade och vända tillbaka samma väg som vi kommit. Trots detta nederlag var det en helt underbar vandring. Och vi kommer säkert ge oss på den en gång till, men då börja vandra lite tidigare. Och kanske vänta tills det är ljusare lite längre på kvällarna. I slutändan blev det denna gång 21 km, vilket inte är så dåligt det heller.
En vän har gett mig sin gamla compact kamera (en såndära liten en, alltså) så helgens vandring blev väl dokumenterad och kan beskådas HÄR:
http://picasaweb.google.com/johanna.m.bohman/20090606RNPCoastWalk?authkey=Gv1sRgCICd9MfszPOUbw#
(Att jag var tvungen att testa alla kamerans inställningar på vägen kanske inte direkt förbättrade oddsen för att hinna fram i tid. Men när jag inte tog kort gick vi faktiskt väldigt, väldigt snabbt.) Bortskämd som jag är med Henriks systemkamera är jag inte speciellt nöjd med bilderna. Och linsen var skitig, vilket jag inte upptäckte förrän efteråt. Men bilderna ger åtminstone ett smakprov på hur otroligt vackert det var.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)