6 juni 2009 – HAJK!

Svaret på frågan som ställdes i förra blogginlägget verkar vara: (tadá!) hajka! Eller, ja, endagarsvandringar i alla fall. Förra helgen åkte vi upp till Blue Mountains och gick en helt otroligt vacker tur som först slingrade sig ner i en dal utmed (och tidvis i) ett magnifikt vattenfall och sedan följde bergsmassivet på en klippavsats med otrolig utsikt. Det var ganska kallt och fuktigt i luften (hm, kanske det lätt blir så i ett vattenfall...) så vi sprang delar av turen för att hålla värmen. (Eller, ja, det lät åtminstone som en bra anledning – egentligen hade jag bara alldeles, ALLDELES för mycket överskottsenergi.). Speciellt trappspurten för att komma upp de 650 meterna från dalen kändes gott i vaderna dagen efter. Och stackars Tim hade bara att hänga på. (Här kände jag att det blev dax att infoga en liten kommentar för att återställa sinnesbalansen hos de av er som läser detta och upplever en känsla av förvirring vid införandet av nya namn på detta vis. Det finns alltså en Tim. Engelsman. En väldigt, väldigt bra sådan. Jag kommer att behålla honom. Så lägg namnet på minnet.)

Vi hade hoppats på att få lite höststämning i bergen med röda och oranga löv på träden men vi var några veckor för sena och de flesta av de få lövträden hade redan tappat sina blad. Men de ynka 8 graderna gjorde ett bra jobb med att få mig höstlikt nedkyld och efter turen blev det varm choklad framför en öppen brasa för att försöka få upp värmen igen. Mysigt, framför allt när man vet att man alltid kan åka tillbaka till ett tjugogradigt Manly.

Denna helgen hade vi bestämt oss för att vandra The Coast Walk i Royal National Park söder om Sydney. Planen var 7-färjan från Manly, tåg till Cronulla, sedan ytterligare en färja till Bundeena där vandringsleden börjar. Därefter raskt vandra i 28 km och ta tåget tillbaka till stan från Otford. Inga problem.
Efter 3 timmar av underbar utsikt, mäktiga klippformationer och öde sandstränder insåg vi att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna fram innan det blev mörkt, vilket det blir redan vid strax efter fem vid den här tiden på året. (Just klippvandringar gör sig exceptionellt dåligt i mörker, har jag hört.) Så vi fick snällt erkänna oss besegrade och vända tillbaka samma väg som vi kommit. Trots detta nederlag var det en helt underbar vandring. Och vi kommer säkert ge oss på den en gång till, men då börja vandra lite tidigare. Och kanske vänta tills det är ljusare lite längre på kvällarna. I slutändan blev det denna gång 21 km, vilket inte är så dåligt det heller.


En vän har gett mig sin gamla compact kamera (en såndära liten en, alltså) så helgens vandring blev väl dokumenterad och kan beskådas HÄR:

http://picasaweb.google.com/johanna.m.bohman/20090606RNPCoastWalk?authkey=Gv1sRgCICd9MfszPOUbw#

(Att jag var tvungen att testa alla kamerans inställningar på vägen kanske inte direkt förbättrade oddsen för att hinna fram i tid. Men när jag inte tog kort gick vi faktiskt väldigt, väldigt snabbt.) Bortskämd som jag är med Henriks systemkamera är jag inte speciellt nöjd med bilderna. Och linsen var skitig, vilket jag inte upptäckte förrän efteråt. Men bilderna ger åtminstone ett smakprov på hur otroligt vackert det var.