21 oktober 2008 – En lite viktigare dag

Den 21 oktober är som ni alla vet en mycket speciell dag som inte får gå obemärkt förbi, även om jag i år har varit väldigt förvirrad över avsaknaden av det höstrusk som brukar ackompanjera denna dag. Men så i tisdags kom det, både dagen och rusket! (Vårrusk, kanske, men ändå.) Dagen började med frukost på sängen som sig bör. Henrik gick upp vid halv sex bara för att jag inte skulle behöva ligga och vänta för länge (Solen går upp strax innan sex och då säger kroppen att det är dax att gå upp. Det är så det funkar här i Australien. Tyvärr säger åtminstone min kropp även att det är dax att gå och lägga sig strax efter solen har gått ner vid åttatiden på kvällen. Jag är inte lika nöjd med den effekten.). Vi tog en lugn morgon med en lyxig frukost och bullbak – jag hade kommit på den geniala idén att jag skulle bjuda projektteamet på nybakta kanelbullar när jag kommit in till kontoret. Detta gjorde jag lite senare än tänkt eftersom det alltid tar längre tid att baka bullar än man tror. Bullarna blev stora och improviserade och grillade undertill, precis som allt man bakar i vår ugn, men smakade helt okej och imponerade åtmonstone på både kollegor och Qantasfolk.
Efter en arbetsdag med möte efter möte efter möte åkte jag tillbaka till Manly och gick på marrokansk restaurang med lite vänner. Det här med att behöva jobba på sin födelsedag kändes som en ny erfarenhet. Jag är van vid att fylla år på helgen, och tänker nog fortsätta med det framöver. Men, veckodagen till trots, var denna tisdag en riktigt bra dag.

19 oktober 2008 – En utflykt till paradiset

I helgen hände det – vi hyrde en bil och gav oss ut i vida världen! Vi körde och körde – ut ur Manly, ut ur Sydney, ja nästan ut ur New South Wales.
I 30-årspresent fick Henrik en helg i kompisars kompisars föräldrars semesterhus vid Jervis Bay, och det var dit vi nu var på väg. Bilen var packad med allt man kan behöva – beachvolleybollbollar, beachvolleynät, öl, Kristin och Arnie och minst fem skivor med ”The best of the best of shuffle”. Countrypopshuffle... (Egentligen någonting som åtminstone tre av oss hade klarat oss väldigt bra utan.)
Våra förväntningar på zoologiska upplevelser var höga – äntligen skulle vi få se alla dom där konstiga djuren som sägs finnas i det här landet. På vissa stränder i Jervis Bay ses till exempel kängrur bodysurfa emellanåt. Det tänkte vi se. Och mycket mer. På vägen ner körde vi förväntansfulla igenom Kangaroo Valy. Vi såg en McDonaldspåse och körde över en gren.

På lördagsmorgonen tog vi våra beachvolleytillbehör, gick de 50 metrarna genom gumnmiträdsskogen ner till den lilla paradisstranden med kritvit strand och turkosblått vatten och satte upp vårt läger. Och där badade och solade och spelade vi hela dagen. (Kritvit sand låter som små ettriga chiwawor när man går i den. För att den innehåller så mycket silikon, sa Arnie. Väldigt förvirrande när man spelar.) Ja, spelade gjorde vi iallafall tills jag och Kristin krashade ihop i jakten på en säkert otroligt hård och svår anfallsboll från våra starka män och Kristin stukade vristen och jag skrapade sönder benen...


Söndagen tillbringade vi på en annan paradisstrand. Och plötsligt kom de zoologiska upplevelserna i en rasande fart. Havet kryllade av delfiner, en wallabie (en liten, liten kängru, kan man säga) försökte äta upp vår mat och en enorm rocka simmade långsamt förbi precis bredvid oss. Det var en stekande het, vindstilla dag. Arnie och Henrik gick på fotoexpeditioner längs klipporna och i skogen för att slippa solen medan Kristin och jag svettades bort på stranden. På vägen tillbaka åkte vi förbi en fyrtornsruin (dom hade tydligen sprängt sönder det under första halvan av 1900-talet eftersom det gjorde mer skada än nytta då det var felkonstruerat och förvirrade sjöfararna och orsakade en massa skeppsbrott. Men eftersom det inte finns så många ruiner i Australien verkade dom ändå vara mäkta stolta över denna fyrtornsruin.) Där såg vi nästan en val. Ja, vi skymtade iallafall i fjärran strålar av vatten som med största sannolikhet befunnit sig inuti en val alldeles precis innan. Och det är ändå det närmaste att se en val vi kommit hitills.

Vi gav oss av tillbaka hem mot Manly någon timme innan solen gick ner och jag måste säga att jag var förundrad över hur nordeuropeiskt landskapet såg ut. Gröna kullar med hästar och kossor och vackra, skogsbeklädda berg i bakgrunden. En otrolig solnedgång, sen somnade jag utmattad till ljuva countrypoptoner som vaggade mig säkert hem till Manly igen.

9 oktober – Hattar, hattar, hattar!

Våren är här och affärerna har fyllts till bredden. Med hattar! I princip varje butik verkar ha ett hattsortiment att skryta med. Såväl boutiquerna som de australiensiska och internationella kedjorna. Stråhattar i alla bredder, coiffer och små utsmyckade diadem. Flor, tyll, fjädrar, plymer och stora, breda band. Blommor och rosetter. 40-tal möter 80-tal möter 20-tal. Saker som inte ens går att hitta i mammas välsorterade gömmor! Hela innerstan är som en enda stor utklädningslåda som man kan botanisera i timme efter timme. Helt underbart!

Ja, australiensarna verkar verkligen ta hatten på allvar. Och då inte bara för att skydda sig mot solen, utan mest för att sprida GLAMOUR. Expediterna säger saker som ”oh, that is a lovely hat for the races”. Och då pratar vi inte motorsport, utan givetvis galoppbanan, dit australiensarna beger sig på lördagarna iförda cocktaildress, hanskar och, såklart, den obligatoriska hatten. Och om jag bara kan hitta den perfekta hatten kommer jag att göra dom sällskap där!

7 oktober – en regnig helg i kulturens tecken

Efter tryckande 36 grader i fredags störtdök temperaturen på natten och sen det var kallt och regnigt hela helgen. Så helt plötsligt fanns det tid till att göra annat än att spela beachvolley! Efter en lyxig lördagsfrukost på balkongen med Arnstein och Kristin tog vi deras bil in till stan och gick på Museum of Sydney. Lite sådär, får jag säga. Efter det åkte vi till Newtown, en lite funkigare stadsdel med massor av restauranger och små mer eller mindre alternativa butiker. Henrik shoppade loss som bara den. Vad sägs om iskub som gör DIAMANTER! Huh?
Framåt kvällen åkte vi till en resturang/biograf i Darlinghurst där vi såg en amerikansk komedi (Pinapple Express, endast namnet gjorde ett tillräckligt intryck på mig för att kommas ihåg. Jag minns inget mer...). Biografen är uppbyggd med breda soffor istället för stolar – riktigt schysst. Och efter filmen serverades en grymt god vegetarisk buffé. Vilken dag!

Resten av helgen tillbringade vi i Manly. (Det kan ju aldrig vara bra att bege sig utanför byn för ofta...) Det var långhelg – måndag var Labour Day – och jazzfestival hela helgen. Så det fungerade bra att strosa runt bland alla människor och lyssna lite på än den ena än den andra scenen. På söndagen var det även säsongsstart för beachvolleyturneringarna på Manly beach. Kristin och jag hade tänkt spela men med mig helt sönderskrubbad och ett ganska kasst väder bestämde vi oss på morgonen för att strunta i det. Kristin grämde sig sedan hela dagen...
Måndagen blev en städ- och shoppingdag. Men jazzdessert. Vi skrubbade hela balkongen, vräkte spindlar och köpte en second-handsoffa till den blivande loungehörnan. Så nu ska vi bara hitta ett bra tyg att skydda sittdynorna med så att dom inte möglar bort. Och lite schysst belysning. Efter det är vår balkong utan tvekan bästa utestället i Manly! Åtminstone om man bortser från vår tjuriga granne, och att menyn ibland alltid är så omfattande.

Henrik blir stadigt bättre. Ansiktsförlamningen har släppt lite (han kan nästan blinka!) och han får mer och mer energi (han orkar nästan gå i normal takt; att skrubba ett 20m2 balkonggolv tog emellertid knäcken på honom). Det ska bli skönt när han slipper kanylen och skjuksköterskorna (min åsikt, iallafall) så att han kan börja röra på sig lite mer och han inte måste vara hemma hela förmiddagarna i väntan på att dom ska dyka upp. Antibiotika får han nog fortsätta med i 3 månader till, men i tablettform istället. Så, förhoppningsvis är Kanylen ute ur våra liv om en vecka, ungefär. Och jag tror inte någon av oss kommer att sakna den...

1 oktober - en illvillig cykel

Efter några veckor med stadigt förbättrad relation är förhållandet mellan mig och min cykel nu återigen lite kyligt. Vi har helt klart en konflikt. Och den tog sig idag fysiska former. Både för min cykel, som inte längre har någon ringklocka och är ordentligt repad, och för mig, som, ja, också är ordentligt repad.
Som ni förstår har jag blivit avslängd. Jag skulle inte vilja kalla det vurpa eller omkullgång eller ens fall – det skulle nämligen implicera att jag på något sätt är medskyldig. Nej, det var en utstuderad avslängning av en illvillig cykel. Jag är fast besluten att vara utom all rim och reson vad gäller denna fråga.
Effekten är i alla fall att jag sitter här med uppskrapad haka, händer och armbågar, skrubbsår på sidan av magen och lite ont i handleden och i ryggen. Och därutöver rispor och blåmärken utspridda över hela kroppen. Så nu är vi två ynklingar här hemma som matchar varandra med plåster och bandage...

26 september - En diagnos. Igen.

Nu vet vi. Henrik har Borrelia. Åtminstone Borrelia – det finns ju fortfarande vissa saker vi inte vet om han har. Men vi kan ju anta att han inte lyckats dra på sig mer än en sjukdom...