I 30-årspresent fick Henrik en helg i kompisars kompisars föräldrars semesterhus vid Jervis Bay, och det var dit vi nu var på väg. Bilen var packad med allt man kan behöva – beachvolleybollbollar, beachvolleynät, öl, Kristin och Arnie och minst fem skivor med ”The best of the best of shuffle”. Countrypopshuffle... (Egentligen någonting som åtminstone tre av oss hade klarat oss väldigt bra utan.)
Våra förväntningar på zoologiska upplevelser var höga – äntligen skulle vi få se alla dom där konstiga djuren som sägs finnas i det här landet. På vissa stränder i Jervis Bay ses till exempel kängrur bodysurfa emellanåt. Det tänkte vi se. Och mycket mer. På vägen ner körde vi förväntansfulla igenom Kangaroo Valy. Vi såg en McDonaldspåse och körde över en gren.
På lördagsmorgonen tog vi våra beachvolleytillbehör, gick de 50 metrarna genom gumnmiträdsskogen ner till den lilla paradisstranden med kritvit strand och turkosblått vatten och satte upp vårt läger. Och där badade och solade och spelade vi hela dagen. (Kritvit sand låter som små ettriga chiwawor när man går i den. För att den innehåller så mycket silikon, sa Arnie. Väldigt förvirrande när man spelar.) Ja, spelade gjorde vi iallafall tills jag och Kristin krashade ihop i jakten på en säkert otroligt hård och svår anfallsboll från våra starka män och Kristin stukade vristen och jag skrapade sönder benen...
Söndagen tillbringade vi på en annan paradisstrand. Och plötsligt kom de zoologiska upplevelserna i en rasande fart. Havet kryllade av delfiner, en wallabie (en liten, liten kängru, kan man säga) försökte äta upp vår mat och en enorm rocka simmade långsamt förbi precis bredvid oss. Det var en stekande het, vindstilla dag. Arnie och Henrik gick på fotoexpeditioner längs klipporna och i skogen för att slippa solen medan Kristin och jag svettades bort på stranden. På vägen tillbaka åkte vi förbi en fyrtornsruin (dom hade tydligen sprängt sönder det under första halvan av 1900-talet eftersom det gjorde mer skada än nytta då det var felkonstruerat och förvirrade sjöfararna och orsakade en massa skeppsbrott. Men eftersom det inte finns så många ruiner i Australien verkade dom ändå vara mäkta stolta över denna fyrtornsruin.) Där såg vi nästan en val. Ja, vi skymtade iallafall i fjärran strålar av vatten som med största sannolikhet befunnit sig inuti en val alldeles precis innan. Och det är ändå det närmaste att se en val vi kommit hitills.
Vi gav oss av tillbaka hem mot Manly någon timme innan solen gick ner och jag måste säga att jag var förundrad över hur nordeuropeiskt landskapet såg ut. Gröna kullar med hästar och kossor och vackra, skogsbeklädda berg i bakgrunden. En otrolig solnedgång, sen somnade jag utmattad till ljuva countrypoptoner som vaggade mig säkert hem till Manly igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar