24 maj 2008 - ...och vad gör man utan beachvolley?

Det är frågan halva Manly ställer sig nu. Spelar tennis? Frisbeegolf? Eller bara fikar mycket, mycket mer?

I fredags och lördags var det blåsigt här. Riktigt blåsigt. I kombination med en ordentlig ”high tide”. Havet var skummande vitt och vågorna enorma. Inte en enda surfare vågade sig ut. Manly Beachs vita sandstrand gav sig bara till känna när vattnet emellanåt drog sig tillbaka för en andhämtning innan det återigen kastade sig mot muren och kaskader av sand och vatten slungades upp på strandpromenaden och dränkte intet ont anande japanska turister. ”It’s crazy out there” var det generella kommentaren även från dom inhemska, som borde ha varit med om ett och annat. Det låg nästan en andaktsfull stämning över hela Manly, där det galna havet var det återkommande samtalsämnet och allas röster var fyllda med förundran och respekt.

Det är nu söndag och ovädret har bedarrat och gett plats åt en varm bris och en klarblå himmel. Perfekt beachvolleyväder. Men det finns inga beachvolleybanor kvar... Knappt någon Manly Beach, skulle jag vilja säga. Största delen av den sand som en gång var Manly Beach har dragits ut i havet och stenar och klippor som aldrig tidigare varit synliga har kommit fram i ljuset. Av våra åtta beachvolleybanor står endast de innersta stolparna kvar, och detta nätt och jämt. De yttre stolparna räddades ifrån att försvinna ut i havet av att näten var starka nog att hålla dem kvar vid land tills dom blev räddade, och nu ligger både nät och stolpar bland alger, snäckor och skräp som utslagna efter en hård helg.



Sanden kommer så småningom föras tillbaka från havet av sig själv, men det kommer att ta tid. Det tar antagligen minst fyra månader innan vi ens kan försöka få banorna spelbara igen. Så för många av Sydneys beachvolleyspelare finns det nu ett tomrum som måste fyllas. Det är många vänner jag antagligen inte kommer att se på flera månader nu när den naturliga mötesplatsen är borta, speciellt de som inte bor i Manly utan bara kommer hit för att spela. Ska vi behöva börja ringa till varandra nu och bestämma var vi ska träffas? Och vad ska vi göra tillsammans? Bara fika, utan att först ha tränat? Och kommer vi att känna igen varandra om vi inte bär träningskläder? Och, framför allt, hur påverkar detta min planerade comeback i Åhus i sommar? Framtiden känns skrämmande oviss...

5 maj 2008 - Om att ha en flatmate

Det är nu snart en och en halv månad sedan Leanne flyttade in i lägenheten och jag har sett henne i ungefär sammanlagt 30 minuter. Jag tror att jag har bestämt mig för att definiera detta som en BRA flatmaterelation. Hon åker till jobbet tidigt på morgonen och kommer tillbaka ganska sent. Jag hör henne aldrig på mornarna – även om jag är vaken och ligger och lyssnar hör jag henne nästan aldrig gå. Hon måste smyga omkring som en liten mohikan! På kvällarna pratar hon telefon med Roger, the farmer boyfriend, i flera timmar på sitt rum. Så om jag någon gång ser henne är det i köket. Ibland lurpassar jag nästan och hoppar fram bara för att prata några ord med henne. Inte för att jag är sällskapssjuk, men det känns nästan lite konstigt att bo med någon och aldrig pratas vid. Om inte annat så kanske det finns någon praktikalitet att diskutera. En droppande kran eller bladlössen på citrusväxten eller...nå’t. Hm, får komma på något bra...

Så, Leanne har alltså inte satt några stora avtryck i mitt liv än så länge. Det finns några få tecken på att någon annan bor i lägenheten, men de är inte så många. Det står till exempel en palm i badkaret. Först trodde jag att den kanske bara stod där för att bli vattnad, men nu har den stått där i över en månad så härom dagen frågade jag lite försynt om det inte är lite mörkt för den på badrummet och av svaret att tolka (nej) så verkar det som att den ska vara där. Okej...

I övrigt har jag väl egentligen kommit ganska lindrigt undan. Inga egendrejade krukor eller skålar på fönsterbänkarna (vilket hade varit fallet om en Aoife hade flyttat in...) Nä, det enda som tills nu inkräktar i mitt vardagsrum är en rostig miniatyrcykel (har väl någon slags affektionsvärde. Jag har hört om sån’t...) och två träljusstakar. Och i morse hängde det plötsligt en KLOCKA på väggen. En väldigt ful sådan. Jag gav den en skeptisk blick men accepterar dess existens. Motstridigt. Ni vet hur jag är, och ni borde således vara STOLTA över mig. Lite, iallafall...