24 maj 2008 - ...och vad gör man utan beachvolley?

Det är frågan halva Manly ställer sig nu. Spelar tennis? Frisbeegolf? Eller bara fikar mycket, mycket mer?

I fredags och lördags var det blåsigt här. Riktigt blåsigt. I kombination med en ordentlig ”high tide”. Havet var skummande vitt och vågorna enorma. Inte en enda surfare vågade sig ut. Manly Beachs vita sandstrand gav sig bara till känna när vattnet emellanåt drog sig tillbaka för en andhämtning innan det återigen kastade sig mot muren och kaskader av sand och vatten slungades upp på strandpromenaden och dränkte intet ont anande japanska turister. ”It’s crazy out there” var det generella kommentaren även från dom inhemska, som borde ha varit med om ett och annat. Det låg nästan en andaktsfull stämning över hela Manly, där det galna havet var det återkommande samtalsämnet och allas röster var fyllda med förundran och respekt.

Det är nu söndag och ovädret har bedarrat och gett plats åt en varm bris och en klarblå himmel. Perfekt beachvolleyväder. Men det finns inga beachvolleybanor kvar... Knappt någon Manly Beach, skulle jag vilja säga. Största delen av den sand som en gång var Manly Beach har dragits ut i havet och stenar och klippor som aldrig tidigare varit synliga har kommit fram i ljuset. Av våra åtta beachvolleybanor står endast de innersta stolparna kvar, och detta nätt och jämt. De yttre stolparna räddades ifrån att försvinna ut i havet av att näten var starka nog att hålla dem kvar vid land tills dom blev räddade, och nu ligger både nät och stolpar bland alger, snäckor och skräp som utslagna efter en hård helg.



Sanden kommer så småningom föras tillbaka från havet av sig själv, men det kommer att ta tid. Det tar antagligen minst fyra månader innan vi ens kan försöka få banorna spelbara igen. Så för många av Sydneys beachvolleyspelare finns det nu ett tomrum som måste fyllas. Det är många vänner jag antagligen inte kommer att se på flera månader nu när den naturliga mötesplatsen är borta, speciellt de som inte bor i Manly utan bara kommer hit för att spela. Ska vi behöva börja ringa till varandra nu och bestämma var vi ska träffas? Och vad ska vi göra tillsammans? Bara fika, utan att först ha tränat? Och kommer vi att känna igen varandra om vi inte bär träningskläder? Och, framför allt, hur påverkar detta min planerade comeback i Åhus i sommar? Framtiden känns skrämmande oviss...