28 maj 2008 – Var är alla farliga djur?

Det var mycket snack om farliga djur innan vi flyttade till Australien, så jag måste erkänna att jag är lite besviken att dessa har lyst fullständigt med sin frånvaro. Vad är det här? Finns det kanske inga farliga djur i det här landet? Är alltihop bara en stor konspiration, ihopkokad för att förhindra en massimigration? För det måste vara för dom ”farliga djuren” som inte alla människor flyttar hit. Det finns ju inga andra anledninga att stanna borta!

Jag har sett en spindel (stor som en femkrona, ingen aning om gifting) under en löprunda. Annars ingenting! Inga ormar, inga hajar, inga mördarmaneter. (Okej, nu tycker ni nog att jag är otacksam som klagar över avsaknaden av närkontakt med dessa arter. Men ändå!)

Även dom mindre farliga djuren lyser med sin frånvaro. Det finns väldigt ont om kängrur, koalor och dingos i Manly. (Jag hade väl i och för sig inte förväntat mig något annat – jag har hört att det inte går isbjörnar på gatorna i Stockholm heller.) Inte ens en liten kanin, som det ju annars ska finnas så gott om, har skymtats. Jag har sett vägskyltar under mina löprundor som tycker att man ska akta dom små utrotningshotade ”bandicoots”, men skyltarna kanske kom upp för sent, för jag har inte sett några sådanna heller. Jag hör folk prata om att dom sett delfiner och valar, men nähä, inte jag. Inte ens en liten insekt! Vi har bott på fyra olika ställen och fortfarande inte sett skymten av en kackerlacka, som alla andra verkar beklaga sig över så.

Nä, mina zoologiska erfarenheter här begränsar sig till fåglar (ursäkta, olika typer av höns, menar jag) samt fladdermöss (osäker på om dom räknas till hönsgruppen eller inte. Vad säger du, David?). Fladdermössen har jag mest hört och skymtat som stora svarta skuggor när dom plötsligt sveper förbi i natten. Det finns några fladdermössträd i Manly där det på kvällen försegår febril aktivitet. Fladdermöss tycker vi om; Batman Returns är en bra film och jag hade en liten övergiven fladdermusunge i en skokartog som vi matade med nappflaska hemma hos farmor när jag var liten. Den dog efter nå’n vecka, men jag minns precis hur den luktade. Sött.

Förutom dom sedvanliga duvorna som jag tycker är lika äckliga här som överallt annars, samt fiskmåsarna som försöker sno min mat på stranden och som alltid får mig att tänka på Hitchcocks ”Fåglarna”, har jag en ganska personlig relation med en kakadua som brukar sitta på husnocken några meter från vår balkong, samt en liten papegoja som har suttit på balkongräcket vid några tillfällen. Snart dax att ge dom namn, tror jag, så att vi kan föra vår relation till nästa nivå.

Det är väldigt mycket fåglar här. Eller så är svenska fåglar mycket tystare. (Ni vet, kulturskillnad.) Om man när som helst lyssnar kan man alltid höra åtminstone fyra fem olika arter komunicera. Kakaduorna (tror jag att det är) låter ganska ledsna. Och lite falskt. Någon art låter precis som en visselpipa – det tog mig faktiskt ett tag att inse att det inte var en enerverande granne som inte kunde sluta blåsa i en visselpipa. Hela tiden. Ja, ni vet, jag är inte så bra på det här med fåglar. Hur som helst så låter det lite regnskog här. Det är det ljudet jag vakar till varje morgon. Ganska mysigt, faktiskt.

25 maj 2008 – En helg i Schlagerns tecken

I helgen har det ju varit den stora finalen i Eurovision Song Contest, och eftersom vi har Emma som inneboende är detta någonting som inte har kunnat gå oss obemärkt förbi. För Emma, har jag lärt mig, är Schlagerfestivalen årets stora händelse och någonting som kräver rigorös planering och analysering. Så för några veckor sedan kom frågan upp hur vi på bästa sett kan få till detta event. Henrik sattes på den tekniska analysen. I fredags blev abstinensen lite för stor för Emma – hon hade då missat både semifinal 1 och 2 – och vi började leta runt på SVTs hemsida efter ett streamat upplägg av delfinalerna att titta på. Det gick sådär. Jag var lite hungrig-grinig, gav upp och satte mig i soffan och åt en macka, slog på TV:n och döm av vår förvåning – Eurovision Song Contest delfinal 1 på australiensisk TV, bästa sändningstid! Man kunde till och med ringa och rösta på bästa och sämsta låt. Så vi inte lika off här borta som man kanske kan tro! Så på lördagskvällen blev det delfinal 2 som förfest till en förfest, och på söndagskvällen blev det ”the real thing” hemma hos oss, med 2 norrmän, 4 svenskar, en australiensare och en singaporian (dom två sistnämnda förstod nog inte alls vad det egentligen var frågan om). Sång, kostym, scennärvaro, koreografi, tonartshöjning och pyroteknik var kategorierna. Sverige vann. Tätt följt av Norge.

23 maj 2008 – jobbiga jobbveckor

De senaste två veckorna har varit hårda jobbveckor för mig. Jag har gått upp mellan sex och halv sju och satt mig framför datorn. Gjort mig en smoothie och en avokadomacka och ibland satt mig på balkongen någon timme innan det blir för varmt och soligt där för att kunna jobba effektivt. Vid elvatiden har Emma ringt från stranden och frågat om jag inte ska spela lite beachvolley, något jag tyvärr har fått avstå ifrån, vid ett-tiden har jag reflekterat över att det faktiskt är jättefint ute och att det hade varit sunt att i alla fall ta en paus och gå ut i det fina vädret en runda. Vid tretiden jag jag insett att det inte blev någon paus och att jag iallalfall borde ta något att äta, vid fyra kommer Göteborgskontoret igång och sen går det i ett tills sent på kvällen. Och jag har fullständigt åsidosatt min blogg och mina väner och min familj. Men förhoppningsvis lugnar det ner sig om nå’n vecka, när alla planer och budgetar är klara. Det är alltid stressigt att starta upp ett projekt, framför allt när kunden har en SÅDÄR effektiv ”6-points of contact” organisation – 6 olika projektledare på deras sida som mejlar mig actionlistor och frågor i ett tempo jag knappt hinner läsa i. Men det känns iallafall ganska bra – jag vet vad som behöver göras, det är bara att det tar en jäkla tid att göra det.

Under de kommande veckorna kommer lite mer folk från Göteborg- och Singaporekontoret hit, så då kommer jag vara inne på Qantaskontoret lite mer. Hitintills har jag bara varit där en gång i veckan – jag jobbar mycket effektivare hemifrån med de saker jag måste göra just nu. Det funkar ganska bra att pendla. Färjan på morgonen tar en halvtimme (om man inte lyxar och tar den snabbare JetCat:en, då det tar en kvart). Henrik tar också färjan, och ibland träffar man lite annat folk man känner. Och ibland lär man känna lite nytt folk – Manly är litet och man känner snart igen pedlarna. Och alla är väldigt pratiga och öppna. Väl inne vid Circular Quay tar jag ett tåg ut till flygplatsen och Henrik går till sitt jobb. Tåget tar bara en kvart ungefär, men det blir ändå över en timme från dörr till dörr, enkel väg. Och det är ganska dyrt. Men det är det värt för att få bo nära beachvolleyplanerna!

19 maj 2008 – En studie i australiensisk byggstandard

Idag har vi kaklat badrummet. Och satt upp ett nytt badrumsskåp. Vi rev ner det gamla spegelskåpet i helgen eftersom det var FÖR sunkigt, och för kanske drog med med oss lite kakelplattor som satt nedanför och som kanske gick lite sönder. Kanske. Visste inte att man här inte satte fast kaklet på väggen, utan hängde det under badrumsskåpen. Men vi lär oss mer om australiensisk byggstandard för var dag som går. Igår såg vi till exempel på nyheterna hur en bil hade kört av vägen och kört rakt in i ett vardagsrum. Hela bilen var i vardagsrummet. Och halva huset hade rasat...

18 maj 2008 - veckans nattliga aktiviteter

Det händer mycket på nätterna här. I början av veckan gick vårt brandlarm vid fyratiden på natten. Jättehögt. Jag fattade ingenting. Henrik, ovanligt klarsynt för att nyss ha vaknat, lyckades riva ner den så att den tystnade. Fattar inte riktigt hur han nådde upp till taket, men ibland växer man i krissituationer.

Någon natt senare vakar vi av en jättesmäll. Som om någonting stort brakat i golvet. Vi studsade upp och tittar oss omkring, men eftersom vi inte direkt har några saker i rummet såg vi heller ingenting som hade kunnat ramla ner. När vi vaknade på morgonen upptäckte vi två 40 centimeter långa korvar bredvid sängen som vi efter visst detektivarbete insåg var fjädrar från fönsterkarmarna. Tydligen behövs dom för att hålla fönsterna uppe. Väldigt bra att dom valde att hamna på golvet och inte rakt i ansiktet på oss.

Och så i lördags natt vid halv femtiden ringde nå’n galning på alla porttelefoner i hela huset i en sådär fem minuter. När vi skulle gå in i hissen på lördagsmorgonen insåg vi att en (ja, med största sannolikhet samma) idiot hade tagit alla prydnadsblommor i foajén, slängt dom i hissen och vattnat med pulverbrandsläckaren. Hela hissen var helt gul av ett tjockt lager av pulver.

Däremellan drömmer jag stressdrömmar om att jag måste städa i sommarstugan... Inte konstigt att jag är trött!

Dagens tre:

· Kakaduor låter verkligen jättehögt.

· Fladdermöss - dom låter också jättehögt, fast inte precis utanför vårt fönster.

· Vår tvättmaskin låter nästan ingenting. Och då är den ändå ganska mycket större...

17 maj 2008 – Grattis Norge!

17 maj firade vi som sig bör med frukost med norrmän. Sen flyttade vi en stor säng (Svensk. IKEA.) åt norrmän. Och på stranden hittade vi lite utslagna norrmän och norska flaggor. Sen tittade vi i och för sig på musikalen Hairspray, som inte har någonting med norrmän att göra men som ändå behandlar ämnen såsom diskriminering och amerikansk 60-talskonservatism, vilket kan vara relevant även för norrmän. Och så avslutade vi kvällen med ett Syttende Mai-party. Mycket trevligt.

Grattis Norge!

(Och Katie och Lasse Larsson. Och Charlotta i efterskott. Oj, det blev så mycket fokus på Norge så jag kom helt av mig med vad gäller de riktiga människorna. Dom med känslor. Förlåt!)

16 maj 2008 - inflyttningsfest!

I fredags hade vi inflyttningsfest. Vi bjöd alla vi kände som inte redan lämnat sta’n. (Veckan har varit full av avsked. Vi har bara varit här i några veckor och vi har redan hunnit säga hejdå till merparten av våra vänner!) Så vi blev tillslut kanske 15 personer.

Vid kvart över nio fick vi påhälsning av den arga grannen första gången. Och såklart vad det jag som öppnade. Jag fick talat om för mig otaliga gånger att det faktiskt finns en AUSTRALIENSISK LAG (ja, tänka sig) som säger att man har rätt till lugn och ro i sin lägenhet, och hon hade faktiskt en mycket viktig konferens dagen efter. (Hon var säkert 70 år så jag var lite nyfiken på vad för konferens det var...) Hon var väldigt, väldigt upprörd. Det tog mig tio minuter att lugna ner henne, men vi skiljdes som, nja, grannar, och vi chitchattade lite om den schitzofrena grannen i lägenheten mittemot som spelar Frank Sinatra som lugnande och om hennes besök i Sverige i sin ungdom. Pjuh.

Vid elvatiden knackade hon på en andra gång och talade om att vi faktiskt inte kunde vara på terassen för då kunde inte hon sova. Då hade vi i princip ingen musik på och höll terassdörren ständigt stängd för att stänga inne sorlet. Och på balkongen satt fyra personer och snackade i vanlig samtalston. Efter det höll jag mig borta från lägenhetsdörren så jag vet inte om hon knackade på något mer...

I övrigt var festen grym. Bortsett från att alla ni, våra vänner, inte var där, alltså. Fast då hade vi antagligen inte kunnat hålla musiken så låg... (Fame!) Nu flyttade vi istället festen till köket, den del av lägenheten som är längst bort från alla grannar, och fick spara dansandet till en annan gång. På ett utestället. Vad jag känner mig bortskämd med mina snälla, gamla Göteborgsgrannar!

10 maj 2008 – Ett hem med saker i!

Igår kom våra grejor! Dom anlände i och för sig till Sydney redan förra lördagen, det tog bara fyra dagar från Mölnlycke, men vägen från Sydney flygplats och Stuart Street var ack så lång.... Efter att i början av veckan ha ringt fram och tillbaka (Med betoning på tillbaka. Mycket tillbaka. För mycket information på en gång är inte bra, verkar dom tycka...) till olika inblandade parter förstod jag det som att processen för att hämta ut sitt fraktgods var ungefär såhär:
Först ska man till den ”handling agent” som har tagit hand om godset av flygbolaget. Där ska man fylla i lite papper. Sen ska man till tullen, som ligger på HELT andra sidan av den stora stora flygplatsen och fylla i papper. Och lova att ingenting är nyare än ett år och att värdet på alltihop inte överstiger 1000 AUD. (Yeah, right...) Sen ska man ta alla sakerna till karantänen, som ligger på en tredje sida av flygplasen, men dom är väldigt VÄLDIGT upptagna så man måste boka en tid flera dagar i förväg. Och man kan aldrig veta hur lång tid deras inspektion tar. Sen ska man tillbaka till sin ”handling agent” och fylla i lite mer papper. Sen, först sen, får man lov att åka hem men sina saker. Om man har en lastbil att köra dom med. Om eftersom samtliga dessa instanser bara har öppet vardagar 9-16:30 måste man ta ledigt en hel arbetsdag för att fixa det.

Jag anlitade en ”customs service bureau” istället som fixade alltihopa samt levererade hem till oss. Det kostade hälften av vad själva frakten från Sverige kostade, vilket blir ett högt kilometerpris, men det räddade nog mina nerver. Och Jeppesen står för notan. Så igår kväll när Henrik kom hem från jobbet blev det att fira med kladdkaka och sedan att packa upp allting. För Henrik, som har ett treobjektsminne, blev det rena julafton med massor med överaskningar. Karantänen (eller tullen) hade öppnat alla 12 lådorna, men allting var helt iallafall. Idag plockade jag iordning det sista, dammsög litegrann, och nu ser det faktiskt ut som ett hem här. Ganska mysigt!

5 maj 2008 –Stuart (the kangaroo) Street

Huset vi bor i heter Harbour View (alla hus har namn här). Och det är verkligen inte missvisande. Det är helt klar utsikt över hamnen, Manly Cove. Och över hela Manly. Och över en del av Oceanen. Och över St Patrick’s Collage, en slottsliknande byggnad som är upplyst på natten. Och över Little Manly Cove, en liten strand söderut. Och över South Point (södra udden vid Sydneys inlopp). Man kan till och med skymta skyskraporna i city.
Vi bor alltså nu på åttonde våningen i ett hus på en kulle med säkert 300 grader fri utsikt. Det känns helt overkligt. Tänk bara om vi hade ägt den här lägenheten så att vi hade kunnat fixa till den – den har verkligen alla förutsättningar i världen! Vi har kontrakt på ett år och som vi har förstått det har hyresvärdarna här ett förkärlek till att kasta ut en när kontraktet går ut. Uh, får inte tänka på det nu...

Lägenheten är riktigt stor, säkert 80m2, och planlösningen är jättebra. Vi har till exempel en liten tvättstuga – bara det! Jag älskar slaskrum där man får stöka! Och så har vi ett ”sun room” som jag inte riktigt vet vad vi ska ha till än, eftersom vi ju även har en superstor terass. Och så har vi ett eget garage. Och än så länge (vi har ju inga grejor än) så känns det som att vi har hur mycket förvaringsutrymme som helst. Lyxigt!

Vi spenderade en stor del av kvällen igår med att försöka få rent i alla skåp för att kunna få undan lite saker. Det står i papperna att det var städat här, men jag betvivlar att det finns någon yta i lägenheten som någonsin kommit i kontakt med en fuktig trasa. Så det tog sin lilla tid.

Emma flyttade in igår och soffan får ett högt betyg vad gäller komfort. I vårt sovrum, som ligger i söder (tänk skuggsida), blir det däremot ungefär 10 grader och dimma på nätterna. Får nog ta och en införskaffa en avfuktningamaskin – det verkar behövas i de flesta lägenheter här. Vad som tagit oss genom nätterna är mitt hittills bästa inköp – en fleecefilt med insydda, jättetunna värmeslingor! Till och med Henrik har accepterat dess existensberättigande och är tacksam när han får krypa ner i en uppvärmd säng. Med den mellan överlakanet och ulltäcket klarar man sig natten igenom...

Kom och hälsa på snart!!!

3 maj 2008 – Flytt och hetsshopping av hem

I helgen flyttade vi äntligen in i vårt sunkiga penthouse på Stuart (the kangaroo) Street. (Är lite missnöjda med coolhetsfaktorn på gatunamnet. Vi har tittat på lägenheter på en massa coola gator såsom Pacific Road, Paradise Street och Kangaroo Street. Och så hamnar vi på Stuart Street! Så vi har bestämt att Stuart iallafall är en kängru.) Vet inte riktigt hur det plötsligt kunde gå så fort, men nu är vi iallafall här. Och det känns bra!

Vi skrev på kontraktet i måndags och efter det har jag stressat (och surfat) runt som en galning för att förbereda tidernas mest effektiva inhandlande av ett komplett hem. I torsdagas kväll begav vi oss iväg till Harvey Norman för att beställa en resårmadrass för leverans på lördagen. Vi hittade även en soffa som vi slog till på. (Som en moteffekt mot vår lilla nätta lädersoffa som vi hade i Göteborg blev det här en JÄTTESTOR soffa. Ah, äntligen! Ingen bäddsoffa, som vi hade tänkt, men man får lätt plats att sova i den ändå, så det är inte så att vi har prioriterat ner våra framtida besökande vänner.)

Lördag var den stora flyttdagen. Vi gick upp skittidigt för att hinna städa den gamla lägenheten och vara ute ur den innan tio. Henrik tog bussen (ja, ungefär här började missödena. Tidtabellerna på Internet stämmer INTE, och bussarna kör INTE den rutt som ritas.) för att hyra en lastbil. Ungefär samtidigt ringde mäklaren och sa att vi inte kunde flytta in på Stuart Street för dom har inte fått in någon hyra på sitt konto. Jag måste säga att dom inte har varit helt tydliga på den punkten, och framför allt inte gett oss någon information om var dessa pengar skulle sättas in. Detta kan tyckas vara ett enkelt problem – bankomater finns ju i varje hörna – men här i Australien finns den en massa gränser hit och dit på hur mycket man får ta ut från ett kort per dag (oavsett uttag eller betalning). Det är, har jag fått talat om för mig, för min egen säkerhets skull. Denna gräns är normalt på 800 AUD per dag. Jag ringde banken och fick höjt den till maxgräsen 2000 AUD. Vilket man inte kommer så långt på om man ska shoppa ett nytt hem och betala hyran på samma dag. Så vi var tillbaka på status ”vi har en massa AUD på våra konton men måste ändå betala men våra svenska VISA-kort och det blir skitdyrt”, där det känns som att vi ständigt hamnar. (Som ni märker är jag lite irriterad på det australiensiska banksystemet.)

Vi lämnade nycklar, hämtade nycklar och tog vår jättelika lastbil (en så’n som tutar när den backar och inte går att parkera någonstans för att den är för lång och hög) och åkte iväg till vårt nya hem. Hann precis packa in sakerna i hissen innan Harley Norman-leveransen kom. Tajt schema... Bar upp soffan och sängen, och tittade lite närmare på dom. Var inte soffan vi tittat på mycket gråare? Inte lika brun? Och madrassen, den var ju blå, inte vit?
Skumpade iväg tillbaka till Harvey Norman – vi skulle ändå köpa dammsugare av dammsugartanten där. (Helcool dam som identifierade sig med sina dammsugare och väldigt bildligt visade hur den får ont i magen om man suger upp elaka preparat som ”the filthy australians” använder på sina heltäckningsmattor istället för att damsuga och då blir det förstoppning. Osv osv...) Och det visade sig att det faktiskt var rätt både madrass och soffa.

Nästa anhalt var en vitvaruaffär. Det är ju ganska bra att iallafall ha ett kylskåp så snabbt som möjligt. Därefter skyndade vi iväg till IKEA, där vi hade en gedigen och detaljerad inköpslista.
Jag måste erkänna att jag hade förträngt problemet med IKEA; att dom aldrig har det man är ute efter. De möbler vi ville köpa var en säng, två sängbord, två skrivbord, en TV-möbel och ett soffbord. Jag hade kollat status på alla varor innan vi åkte dit, men allt utom soffbordet (vi tog det sista...) hade sålts slut tidigare samma dag! Hur är det möjligt? Så när vi lämnade IKEA vid stängningsdags hade vi i vår 2-tonslastbil ett litet soffbord och några kassar som skramlar runt. Och i kassarna var det nästan bara dricksglas – vi hann inte köpa något mer innan dom stängde! Och till råga på allt blev Henrik snuvad på köttbullarna då dom stängde köket precis när vi kom...

För att på något sätt berättiga vår stora lastbil gav vi oss efter IKEA av söderut för att kolla in några utemöbler som jag hade sett på ebay. Det var redan mörkt. Vi åkte till en skum lagerlokal i ett industriområde där en excentrisk tysk sålde oss ett bord, två soffor och två stolar. Svart. Kom därifrån med en känsla av att ”det här var ju lite udda”, men väldigt nöjda med att vi åtminstone köpt någonting som kanske inte hade gått in i en vanlig bil.

Så statusen nu är: vi har en säng och en soffa. På onsdag kommer lite elektronik och vitvaror. Jag har köpt ett runt bord och fyra stolar på ebay som jag måste hämta. IKEA-grejorna är åter i lager om tre veckor. Kanske. Man vet ju aldrig.

Dagens tre:

• Grahams GPS – vår räddande ängel
• Upside down-kylskåp är enligt mig right side up. Dvs frysen underst. Dom har fått det helt om bakfoten här...
• IKEA har inget saltgodis...