28 maj 2008 – Var är alla farliga djur?

Det var mycket snack om farliga djur innan vi flyttade till Australien, så jag måste erkänna att jag är lite besviken att dessa har lyst fullständigt med sin frånvaro. Vad är det här? Finns det kanske inga farliga djur i det här landet? Är alltihop bara en stor konspiration, ihopkokad för att förhindra en massimigration? För det måste vara för dom ”farliga djuren” som inte alla människor flyttar hit. Det finns ju inga andra anledninga att stanna borta!

Jag har sett en spindel (stor som en femkrona, ingen aning om gifting) under en löprunda. Annars ingenting! Inga ormar, inga hajar, inga mördarmaneter. (Okej, nu tycker ni nog att jag är otacksam som klagar över avsaknaden av närkontakt med dessa arter. Men ändå!)

Även dom mindre farliga djuren lyser med sin frånvaro. Det finns väldigt ont om kängrur, koalor och dingos i Manly. (Jag hade väl i och för sig inte förväntat mig något annat – jag har hört att det inte går isbjörnar på gatorna i Stockholm heller.) Inte ens en liten kanin, som det ju annars ska finnas så gott om, har skymtats. Jag har sett vägskyltar under mina löprundor som tycker att man ska akta dom små utrotningshotade ”bandicoots”, men skyltarna kanske kom upp för sent, för jag har inte sett några sådanna heller. Jag hör folk prata om att dom sett delfiner och valar, men nähä, inte jag. Inte ens en liten insekt! Vi har bott på fyra olika ställen och fortfarande inte sett skymten av en kackerlacka, som alla andra verkar beklaga sig över så.

Nä, mina zoologiska erfarenheter här begränsar sig till fåglar (ursäkta, olika typer av höns, menar jag) samt fladdermöss (osäker på om dom räknas till hönsgruppen eller inte. Vad säger du, David?). Fladdermössen har jag mest hört och skymtat som stora svarta skuggor när dom plötsligt sveper förbi i natten. Det finns några fladdermössträd i Manly där det på kvällen försegår febril aktivitet. Fladdermöss tycker vi om; Batman Returns är en bra film och jag hade en liten övergiven fladdermusunge i en skokartog som vi matade med nappflaska hemma hos farmor när jag var liten. Den dog efter nå’n vecka, men jag minns precis hur den luktade. Sött.

Förutom dom sedvanliga duvorna som jag tycker är lika äckliga här som överallt annars, samt fiskmåsarna som försöker sno min mat på stranden och som alltid får mig att tänka på Hitchcocks ”Fåglarna”, har jag en ganska personlig relation med en kakadua som brukar sitta på husnocken några meter från vår balkong, samt en liten papegoja som har suttit på balkongräcket vid några tillfällen. Snart dax att ge dom namn, tror jag, så att vi kan föra vår relation till nästa nivå.

Det är väldigt mycket fåglar här. Eller så är svenska fåglar mycket tystare. (Ni vet, kulturskillnad.) Om man när som helst lyssnar kan man alltid höra åtminstone fyra fem olika arter komunicera. Kakaduorna (tror jag att det är) låter ganska ledsna. Och lite falskt. Någon art låter precis som en visselpipa – det tog mig faktiskt ett tag att inse att det inte var en enerverande granne som inte kunde sluta blåsa i en visselpipa. Hela tiden. Ja, ni vet, jag är inte så bra på det här med fåglar. Hur som helst så låter det lite regnskog här. Det är det ljudet jag vakar till varje morgon. Ganska mysigt, faktiskt.