9 juli 2008 – James, Tim och Matt

Jag har en fundering, eller kanske en reflektion, kring anglosaxiska namn. Vi känner en hel del främst engelsmän och kanadensare här (ja, australienarna lyser fortfarande med sin frånvaro i vår bekanskapskrets). Tjejerna kan heta lite allt möjligt konstigt - Alicia, Nicole, Meredith eller Melanie, till exempel. Men killarna heter alla antingen James, Tim eller Matt – tre helt generiska namn. (Man kan tro att det borde vara lättare för mig att komma ihåg någons namn om jag bara har tre stycken att välja på, men ack nej. Jag blandar ihop dom konstant.) Så, handlar det här om fantasilöshet när det gäller killnamn? (Okej, vi svenskar kanske också har vissa namn som är mer frekvent förekommande. Henrik, Fredrik, Martin, Mikael, David och Daniel, till exempel. Även dom helt generiska och utbytbara, men vi har åtminstonde sex stycken att välja på, inte tre!) Eller är problemet lingvistiskt – har man bestämt att killnamn ska vara enstaviga och har ganska ont om fonem uppstår automatiskt vissa begränsningar i antalet namn. Dessutom verkar dessa namn vara helt tidlösa. Dom verkar finnas i alla generationer. (Okej, jag är medveten om att många av dessa namn är förkortningar av gamla goa bibliska namn, men man hade ju kunnat poppa till dom lite iallafall.) Ja, en reflektion, som sagt...