23 september – en försmak av sommar

Det har varit riktigt sommarväder här i veckan. Sol och blå himmel varenda dag. Temperaturen har varit uppe på 30 grader vissa dagar (och nere på 17 dagen efter, så det är inte helt stabilt väder än...) Jag badade i lördags, för första gången denna säsongen. Jag lät mig luras av Sonia och de hundratal personer som plaskade omkring i vågorna och såg ut att njuta. Det var svinkallt. Och Sonia drog sig ur, den fegisen...
Jag hade förträngt vad som händer med ett ställe som Manly när det blir sommar. En gång i halvtimmen väller 1000 strandklädda personer av färjan. Om detta sammanfaller med att man vill gå västerut på Corson (gatan från hamnen till Manly Beach) har man otur – det är bara att ta en annan väg för att inte dras med österut i den framvällande folkmassan. Manly Beach blir helt täckt av handukar och man ser knappt sanden längre. Folk genar över beachvolleyplanerna och ställer sig och spelar fotboll på baslinjen. Barerna är fullproppade med solbrända människor med drinkar i händerna och varenda offentlig barbeque har lagts beslag på och sprider en ljuv doft av maaaat.
Och vi vill ju inte vara sämre – igår (söndag) drog vi ett stort gäng till Shelly Beach (en lite lugnare strand söder om Manly Beach) och grillade, solade, åt glass och hade det gött. På eftermiddagen tog vi de sliskiga (om än alkoholfria) drinkarna på In Suitu, och på kvällen blev det mat på 4 Pints. Mest för att Warf Bar var för knökat. Ja, det ska inte behöva vara jobbigare än så när det är sommar...

20 september – Home sweet home

Idag, om bara några timmar, ska Henrik få komma hem!
Igår kom provresultaten från lumbalpunktionen och det är inte längre troligt att det är en bakteriell infektion. Detta innebär att han inte längre behöver antibiotikan och att dom inte heller tror att det är så smittsamt. En sköterska kommer att komma hem till oss två gånger om dagen i tre veckor och ge honom nå’t antivirustjohej och sterioider mot ansiktsförlamningen. Så han är inte av med kanylen än – istället har en mycket läskigare kanyl med en slang från armvecket upp in i bröstet. Tydligen bättre för att förhindra infektioner. Men han kommer iallafall vara hemma...
Nästa vecka kommer fler provresultat så då kanske vi får reda på vad det egentligen är. Huvudspåret nu är hjärnhinneinflammation orsakad av Borelia. Men det kan ta upp till sex veckor innan man ser det i blodet, så det kan ta några veckor till innan vi vet.

19 september 2008 – A room with a view

En fördel med att vara isolerad är att man får ett eget rum. Medelåldern på patienterna är nog över 75 år, Henrik medräknad, och dom flesta verkar lite för sjuka för socialt utbyte. Sjukhuset är lite gammalt och slitet, men det finns nog inte många sjukhus i världen med bättre utsikt. Det ligger högst upp på Eastern Hill med rum med antingen harbour view, ocean view eller Manly/ocean/harbour view. (Kan tänka mig att många av gamligarna trivs mycket bättre här. ) Henrik har det sistnämnda. Och en solig norrbalkong.

Jag brukar hälsa på två gånger om dagen. Henrik mår ju ganska bra (förutom att han ofta får jätteont i huvudet och mår illa när han sitter eller står upp. Detta ska tydligen vara en bieffekt av lumbalpunktionen som kan hålla i sig i upp mot en vecka.) så det är egentligen ganska mysigt och avslappnande att hälsa på. Vi löser lite korsord, spelar mini-MIG, tittar på film och äter jordgubbar. Lite som en dåligtväderdag under segelsemestern. (Henrik menar på att han ser vissa skillnader, till exempel kanylen i armen som inte brukar vara där när vi är ute och seglar, men sängen är ungefär lika trång och vi brukar ju ändå inte segla så värst mycket när vi är ute och seglar.) Så för att framhäva några possitiva saker med hela den här historien så måste jag säga att jag har fått mycket kvalitétstid med en väldigt lugn och avslappnad Henrik, och att jag sover SÅÅÅ gott alldeles själv i vår stora säng. Men, såklart, jag vill ju helst ha hem honom igen. Frisk, om man får välja.

18 september 2008 – Saker vi inte visste i förra veckan

Provresultaten har börjat droppa in och vi vet nu en massa sjukdommar som Henrik INTE har. Och det är ju alltid bra. Han har till exempel INTE turberkulos, INTE hepatit A, B eller C, INTE hjärncancer (den är jag speciellt förtjust i) och INGA auto-imuna sjukdommar. Bra. Men vi vet fortfarande inte vad det är han har.

17 september 2008 – En ny tvåhjulad bekantskap

Efter att nevrologen hotat med att Henrik måste stanna på sjukhuset i tio dagar till fick jag i uppgift att införskaffa en portabel DVD-spelare. Så på onsdagsmorgonen tog jag på mig min cykelhjälm (medhavd från Sverige), gick ner till cykelaffären och förklarade att jag var väldigt redo att köpa en cykel. Jag kom därifrån med den enklaste möjliga modellen. Mountainbike, 3x7 växlar. Grå. (Helt Vanlig Jäkla Cykel verkar inte finnas här. Vad är det för fel på en 7-växlad stadsräcercykel med bakåtbroms och pakethållare? När jag här frågade efter stänkskärm skrattade dom åt mig och sa att ja, det sålde dom kanske två om året, till europeer, men dom hade inga inne.). Och sen gav jag mig ut i trafiken, på väg mot Warringah Mall. Ja, bakåtbroms var det inte, upptäkte jag ganska snart. Och om och om igen. Inför första högersvängen i en stor korsning fick jag panik och skyndade mig upp på den trygga trottoaren istället. Dom kör ju på fel sida vägen! När jag sitter i en bil är det åtminstone ett plåtskal runt mig och en ratt som påminner om att allting är bakvänt, men att cykla (och framför allt svänga höger) på en trefilig väg där ingen visar större hänsyn för de få cyklister som finns (moment 22, skulle jag tro) var något hela min kropp skrek NEEEEEJ inför. Så jag tog trottoarvägen ner till strandprommenaden där det faktiskt går en cykelväg. En liten bit, iallafall. Jag kom ungefär två kilometer innan kedjan hoppade av. Så jag tog min nya cykel och gick tillbaka till cykelaffären...
På andra försöket kom jag faktiskt hela vägen till Warringah Mall. På vägen hem hoppade kedjan av två gånger. Jag kan erkänna att det sitter lite i benen att sluta trampa när jag ska växla, men kedjan ska väl ändå inte hoppa av för det!
Väl tillbaka i Manly fick jag mig lite lunch hos Kristin. Vi gick och hyrde en väldig massa DVD:er ($1 per film i en vecka på onsdagarna – grymt erbjudande!) och jag påbörjade cykelturen uppför den långa backen till sjukhuset. Och kedjan hoppade av. Igen. Och denna gången kilade den fast sig ordentligt också, så jag fick inte på den igen. Nu började jag bli riktigt irriterad. Jag rullade tillbaka till cykelaffären. Dom skruvade lite här och där och bad om ursäkt för att den inte varit riktigt rätt inställd. Så just nu är jag och cykeln inte dom såtaste vänner. Men vi får väl ge varandra lite tid...

16 september 2008 – Tillbaka till ingen diagnos

En ganska säker diagnos på söndagskvällen blev under måndagen lite mer svävande. Proverna från ryggmärgsvätskan kvällen innan visade helt klart att något var fel, men Henriks läkare tyckte att han ändå var lite för frisk för bakteriell hjärnhinneinflammation. Han borde må jättedåligt. Vi la fram vikingargumentet, men dom köpte det inte riktigt. Så sedan i måndags lever vi i ett House-avsnitt (TV-serie om en diagnostikläkare för er som inte vet – en av alla serier Henrik har stäcksett. Bra, så här i efterhand, eftersom han nu faktiskt förstår dom flesta fackuttryck läkarna slänger sig med.), där varje möjligt spår undersöks och dom gör test efter test. Under tiden ger dom honom hästdoser med antibiotika, för att vara på den säkra sidan.
Någon gång efter att jag gått hem på söndagskvällen kom dom även på att han kunde vara smittsam, så nu ligger han i ett isolerat rum och man måste ha munskydd och handskar när man hälsar på. Eller bör, åtminstone. Jag kör lite på känsla...

15 september 2008 – En diagnos

Söndagen den fjortonde september började på IKEA och slutade på sjukhuset. För många av er låter detta säkert inte så konstigt – IKEA kan ha en väldigt negativ effekt på ens hälsa – men denna gången kan vi faktiskt inte skylla på IKEA, även om vi vill.
Henrik låg ju sjuk med feber under vår sista vecka i Sverige. Efter det har han varit stel i nacken, haft ont i lederna, haft utslag på hela kroppen och känt sig allmänt hängig. (Han funderade ett tag på om han bara var lat, men kom fram till att det ändå måste klassificeras som hängig. Fast med tanke på att han vissa dagar har spelat ~5 timmar beachvolley har det inte varit konstigt att han är lite trött i kroppen...) Läkaren i Sverige menade att det bara var en allergisk reaktion. I onsdags gick han till en privatläkare här i Manly, som skickade hem honom med diagnosen ”virusinfektion som går över av sig själv”. Men så på söndagen, på väg till IKEA, nämner han i förbifarten att han är bortdomnad i halva ansiktet...
Efter att jag när vi kommit hem haft högläsning om Borelia ringde han till sjukvårdsupplysningen och blev rekommenderad att gå till akuten. Manly Hospital ligger på behändigt avstånd några kvarter ifrån där vi bor, och dit gick han söndag eftermiddag, inställd på att få vänta lite, ta några prover och sedan få komma hem igen, kanske med ett fint recept. Och nästan – dom var nära att skicka hem honom med ögondroppar (den är inte så bra för ögat om man inte kan blinka), men så kom dom på andra tankar och skickade iväg honom på både datortomografi av huvudet och lumbalpunktion. Och det visade sig att han har fått bakteriell hjärnhinneinflammation.
Så nu är Henrik inlagd på sjukhuset med intravenös antibiotika och får nog stanna där i en vecka. Han mår egentligen ganska bra och läkarna är positiva, så oroa er inte för mycket. Och googla INTE på bakteriell hjärnhinneinflammation...

13 september 2008 – Operation "Rent hus"

Vi kom tillbaka till Manly efter semestern med en plan. Nej, inte en plan på vad vi vill göra med våra liv eller hur länge vi ska bo i Australien eller en rolig weekendresa till Papua Nya Guinea. Planen är en lösning på ett mer vardagligt problem; att få ordning på vårt skitiga hem. Ja, tänker ni nu, det ska man väl inte behöva en plan för, det är ju bara att städa! Men vår lägenhet är så ingrott skitig att detta var varit ett helt överväldigande projekt. Så, vi nu ska ta ett rum/område i veckan och städa ordentligt och fixa till. Vi började med sovrummet förra veckan och fortsatte med vardagsrummet denna veckan. Det tog en heldag var. Sedan är det kök+sunroom, toalett+badrum+tvättstuga+hall (den kommer att bli jobbig...), arbetsrum och till sist terassen. Och sedan är det väl bara att börja om med sovrummet igen... Vi har skrubbat alla väggar, tvättat fönster (ah – fönsterkarmarna var aluminiumfärgade – inte svarta!) och fyllt spann efter spann med gråsvart smutsvatten. Vi har satt upp gardiner och tavlor på väggarna. Den en gång ljusbeiga heltäckningsmattan får fortsätta vara gråfläckig, men vi har döljt det värsta med mattor. Och resultatet är i våra ögon (och relativt sett) enastående. Det kommer alltid vara en småsunkig, ganska skitig lägenhet, men nu är det åtminstone en mysigare sådan. Och vi vet att den är så ren som den någonsin kan bli.

2 september 2008 - Transfer i Peking

På vägen tillbaka hem till Sydney stannade vi till i Peking och betade av lite sevärdigheter. En gammal mur, en förbjuden stad, ett stort torg och lite sånt. Vi åkte kommunalt i pendlingstrafik, åt på kinesiska resturanger (och jag hävdar fortfarande att Kina inte är rätt ställe för vegetarianer) och bodde i en hutong med vackra träspröjsel, sex meter upp till taknocken och en planka som madrass.

OS-andan är fortfarande kvar i Peking. På alla stolpar händger OS-banderoller och slogan ”One world, one dream” står skrivet på vartenda reklamutrymme (läs vägg). På TV-skärmar på bussar, torg och i restauranger visas slowmotionpotpurrier av alla Kinas medaljprestantioner om och om igen. Kina vältrar sig i stolthet.

Turisterna, åtminstone de som skiljer sig nämnvärt från kinerserna i utseende, lyser emellertid med sin frånvaro. Den mesta tiden var vi de enda med västerlänskt utseende inom synhåll. Detta gjorde oss till enkla måltavlor för alla som var intresserade av just turister. Om det var jag som var mest inbjdande eller Henrik mest motbjudande vet jag inte, men det var iallafall mig dom var på hela tiden. Hello, rishka, lady? Lady, guide, lady? Lady go to Great Wall?

I Peking är allting generellt sett längre bort än man tror. Man kan gå och gå och gå och inte komma någonstans på kartan. Som tur är är det väldigt lätt att få tag på en taxi. I genomsnitt tar det ungefär sex sekunder. Och det kostar i princip ingenting. Sen om man lyckas kommunicera vart man vill åka är en helt annan fråga. I princip talar inga taxichaufförer (eller någon annan heller för den delen) engelska. Inte ens på yes/no/okey-nivå. Och dom verkar inte vara så förtjusta i kroppsspråk och gester. Nickningar, axelryckningar, tummen upp etc gick inte hem alls. Inte heller våra trevande försök att uttala saker på kinesiska. (Vi hade uppenbarligen riktigt kasst uttal.) I stället sa de långa harranger på kinesiska. Helt utryckslöst.

Taxichaufförerna verkade heller inte vara vana vid att se en karta över Peking, vilket försvårade kommunikationen ytterligare. Efter någon dag lyckades vi komma över en kinesisk stadskarta och genom att slå upp vart vi skulle i guideboken (som givetvis inte hade saker och ting utskrivet med kinesiska tecken), hitta det på den ”engelska” kartan, sedan hitta det på den kinesiska kartan och peka på de kinesiska teckena hade vi äntligen en någorlunda fungerande process för att säkerställa att vi hamnade på ungefär rätt ställe.

Så, efter nästan en månad i Sverige och tre dygn i Peking har vi nu påbörjat sista etappen tillbaka till Sydney. Sitter på Air China’s flight CA172 (Service: 3, Comfort: 3, Mat: 1, Underhållning: 2) någonstans över Sydostasien och knapprar på min nya dator – vissa av er har ju klagat över att den inte bloggats ordentligt under semestern så det var bäst att inte förlora någon tid!

Augusti 2008 - Semester i fosterlandet

Fem minuter Skummeslöv och fem minuter Götet
Fem minuter Norrtälje och så fem minuter Götet
Fem minuter Stockholm och så fem minuter Götet

...ja, ni vet ungefär hur låten går. Den är inte bra, men den har fastnat i mitt huvud några gånger under den senaste månadens Sverigevistelse. Vi skippade i och för sig husvagnen och gled lyxigt runt i mammas Z4 istället, vilket gör låten lite bättre (testa själva så får ni se), men det blev ändå lite väl mycket runtflackande för min smak. Packa ner, packa in, packa ur, packa upp, packa ner, packa in, packa ur, packa upp... Det var grymt roligt att träffa er alla igen, men vi får försöka få till ett bättre reseschema nästa gång...

Dom flesta av er som läser den här bloggen hann vi träffa när vi var hemma, så ni har ganska bra koll på vad som har hänt den senaste månaden. Lite tråkiga saker (vi hann med att vara sjuka både jag och Henrik och jag var tvungen att jobba lite mer än jag hade önskat), lite goda saker (det blev några brownisar från 7 Eleven och lite nr 41 från Bombay på Andra Långgatan.), lite nya saker (vi födde barn med Elin och Henrik (nästan, iallafall) och jag vårdade mina fasterskänslor med Alexander den lille. Han stal mitt hjärta, den tjuven!). Och en massa roliga saker, för många för att lista här. Men dom svenska vädergudarna ansträngde sig inte nämnvärt för att locka tillbaka oss till Sverige den här gången. Vi får hoppas på bättring tills nästa gång.