En fördel med att vara isolerad är att man får ett eget rum. Medelåldern på patienterna är nog över 75 år, Henrik medräknad, och dom flesta verkar lite för sjuka för socialt utbyte. Sjukhuset är lite gammalt och slitet, men det finns nog inte många sjukhus i världen med bättre utsikt. Det ligger högst upp på Eastern Hill med rum med antingen harbour view, ocean view eller Manly/ocean/harbour view. (Kan tänka mig att många av gamligarna trivs mycket bättre här. ) Henrik har det sistnämnda. Och en solig norrbalkong.
Jag brukar hälsa på två gånger om dagen. Henrik mår ju ganska bra (förutom att han ofta får jätteont i huvudet och mår illa när han sitter eller står upp. Detta ska tydligen vara en bieffekt av lumbalpunktionen som kan hålla i sig i upp mot en vecka.) så det är egentligen ganska mysigt och avslappnande att hälsa på. Vi löser lite korsord, spelar mini-MIG, tittar på film och äter jordgubbar. Lite som en dåligtväderdag under segelsemestern. (Henrik menar på att han ser vissa skillnader, till exempel kanylen i armen som inte brukar vara där när vi är ute och seglar, men sängen är ungefär lika trång och vi brukar ju ändå inte segla så värst mycket när vi är ute och seglar.) Så för att framhäva några possitiva saker med hela den här historien så måste jag säga att jag har fått mycket kvalitétstid med en väldigt lugn och avslappnad Henrik, och att jag sover SÅÅÅ gott alldeles själv i vår stora säng. Men, såklart, jag vill ju helst ha hem honom igen. Frisk, om man får välja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar