På vägen tillbaka hem till Sydney stannade vi till i Peking och betade av lite sevärdigheter. En gammal mur, en förbjuden stad, ett stort torg och lite sånt. Vi åkte kommunalt i pendlingstrafik, åt på kinesiska resturanger (och jag hävdar fortfarande att Kina inte är rätt ställe för vegetarianer) och bodde i en hutong med vackra träspröjsel, sex meter upp till taknocken och en planka som madrass. OS-andan är fortfarande kvar i Peking. På alla stolpar händger OS-banderoller och slogan ”One world, one dream” står skrivet på vartenda reklamutrymme (läs vägg). På TV-skärmar på bussar, torg och i restauranger visas slowmotionpotpurrier av alla Kinas medaljprestantioner om och om igen. Kina vältrar sig i stolthet.
Turisterna, åtminstone de som skiljer sig nämnvärt från kinerserna i utseende, lyser emellertid med sin frånvaro. Den mesta tiden var vi de enda med västerlänskt utseende inom synhåll. Detta gjorde oss till enkla måltavlor för alla som var intresserade av just turister. Om det var jag som var mest inbjdande eller Henrik mest motbjudande vet jag inte, men det var iallafall mig dom var på hela tiden. Hello, rishka, lady? Lady, guide, lady? Lady go to Great Wall?
I Peking är allting generellt sett längre bort än man tror. Man kan gå och gå och gå och inte komma någonstans på kartan. Som tur är är det väldigt lätt att få tag på en taxi. I genomsnitt tar det ungefär sex sekunder. Och det kostar i princip ingenting. Sen om man lyckas kommunicera vart man vill åka är en helt annan fråga. I princip talar inga taxichaufförer (eller någon annan heller för den delen) engelska. Inte ens på yes/no/okey-nivå. Och dom verkar inte vara så förtjusta i kroppsspråk och gester. Nickningar, axelryckningar, tummen upp etc gick inte hem alls. Inte heller våra trevande försök att uttala saker på kinesiska. (Vi hade uppenbarligen riktigt kasst uttal.) I stället sa de långa harranger på kinesiska. Helt utryckslöst.
Taxichaufförerna verkade heller inte vara vana vid att se en karta över Peking, vilket försvårade kommunikationen ytterligare. Efter någon dag lyckades vi komma över en kinesisk stadskarta och genom att slå upp vart vi skulle i guideboken (som givetvis inte hade saker och ting utskrivet med kinesiska tecken), hitta det på den ”engelska” kartan, sedan hitta det på den kinesiska kartan och peka på de kinesiska teckena hade vi äntligen en någorlunda fungerande process för att säkerställa att vi hamnade på ungefär rätt ställe.
Så, efter nästan en månad i Sverige och tre dygn i Peking har vi nu påbörjat sista etappen tillbaka till Sydney. Sitter på Air China’s flight CA172 (Service: 3, Comfort: 3, Mat: 1, Underhållning: 2) någonstans över Sydostasien och knapprar på min nya dator – vissa av er har ju klagat över att den inte bloggats ordentligt under semestern så det var bäst att inte förlora någon tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar