28 maj 2008 – Var är alla farliga djur?

Det var mycket snack om farliga djur innan vi flyttade till Australien, så jag måste erkänna att jag är lite besviken att dessa har lyst fullständigt med sin frånvaro. Vad är det här? Finns det kanske inga farliga djur i det här landet? Är alltihop bara en stor konspiration, ihopkokad för att förhindra en massimigration? För det måste vara för dom ”farliga djuren” som inte alla människor flyttar hit. Det finns ju inga andra anledninga att stanna borta!

Jag har sett en spindel (stor som en femkrona, ingen aning om gifting) under en löprunda. Annars ingenting! Inga ormar, inga hajar, inga mördarmaneter. (Okej, nu tycker ni nog att jag är otacksam som klagar över avsaknaden av närkontakt med dessa arter. Men ändå!)

Även dom mindre farliga djuren lyser med sin frånvaro. Det finns väldigt ont om kängrur, koalor och dingos i Manly. (Jag hade väl i och för sig inte förväntat mig något annat – jag har hört att det inte går isbjörnar på gatorna i Stockholm heller.) Inte ens en liten kanin, som det ju annars ska finnas så gott om, har skymtats. Jag har sett vägskyltar under mina löprundor som tycker att man ska akta dom små utrotningshotade ”bandicoots”, men skyltarna kanske kom upp för sent, för jag har inte sett några sådanna heller. Jag hör folk prata om att dom sett delfiner och valar, men nähä, inte jag. Inte ens en liten insekt! Vi har bott på fyra olika ställen och fortfarande inte sett skymten av en kackerlacka, som alla andra verkar beklaga sig över så.

Nä, mina zoologiska erfarenheter här begränsar sig till fåglar (ursäkta, olika typer av höns, menar jag) samt fladdermöss (osäker på om dom räknas till hönsgruppen eller inte. Vad säger du, David?). Fladdermössen har jag mest hört och skymtat som stora svarta skuggor när dom plötsligt sveper förbi i natten. Det finns några fladdermössträd i Manly där det på kvällen försegår febril aktivitet. Fladdermöss tycker vi om; Batman Returns är en bra film och jag hade en liten övergiven fladdermusunge i en skokartog som vi matade med nappflaska hemma hos farmor när jag var liten. Den dog efter nå’n vecka, men jag minns precis hur den luktade. Sött.

Förutom dom sedvanliga duvorna som jag tycker är lika äckliga här som överallt annars, samt fiskmåsarna som försöker sno min mat på stranden och som alltid får mig att tänka på Hitchcocks ”Fåglarna”, har jag en ganska personlig relation med en kakadua som brukar sitta på husnocken några meter från vår balkong, samt en liten papegoja som har suttit på balkongräcket vid några tillfällen. Snart dax att ge dom namn, tror jag, så att vi kan föra vår relation till nästa nivå.

Det är väldigt mycket fåglar här. Eller så är svenska fåglar mycket tystare. (Ni vet, kulturskillnad.) Om man när som helst lyssnar kan man alltid höra åtminstone fyra fem olika arter komunicera. Kakaduorna (tror jag att det är) låter ganska ledsna. Och lite falskt. Någon art låter precis som en visselpipa – det tog mig faktiskt ett tag att inse att det inte var en enerverande granne som inte kunde sluta blåsa i en visselpipa. Hela tiden. Ja, ni vet, jag är inte så bra på det här med fåglar. Hur som helst så låter det lite regnskog här. Det är det ljudet jag vakar till varje morgon. Ganska mysigt, faktiskt.

25 maj 2008 – En helg i Schlagerns tecken

I helgen har det ju varit den stora finalen i Eurovision Song Contest, och eftersom vi har Emma som inneboende är detta någonting som inte har kunnat gå oss obemärkt förbi. För Emma, har jag lärt mig, är Schlagerfestivalen årets stora händelse och någonting som kräver rigorös planering och analysering. Så för några veckor sedan kom frågan upp hur vi på bästa sett kan få till detta event. Henrik sattes på den tekniska analysen. I fredags blev abstinensen lite för stor för Emma – hon hade då missat både semifinal 1 och 2 – och vi började leta runt på SVTs hemsida efter ett streamat upplägg av delfinalerna att titta på. Det gick sådär. Jag var lite hungrig-grinig, gav upp och satte mig i soffan och åt en macka, slog på TV:n och döm av vår förvåning – Eurovision Song Contest delfinal 1 på australiensisk TV, bästa sändningstid! Man kunde till och med ringa och rösta på bästa och sämsta låt. Så vi inte lika off här borta som man kanske kan tro! Så på lördagskvällen blev det delfinal 2 som förfest till en förfest, och på söndagskvällen blev det ”the real thing” hemma hos oss, med 2 norrmän, 4 svenskar, en australiensare och en singaporian (dom två sistnämnda förstod nog inte alls vad det egentligen var frågan om). Sång, kostym, scennärvaro, koreografi, tonartshöjning och pyroteknik var kategorierna. Sverige vann. Tätt följt av Norge.

23 maj 2008 – jobbiga jobbveckor

De senaste två veckorna har varit hårda jobbveckor för mig. Jag har gått upp mellan sex och halv sju och satt mig framför datorn. Gjort mig en smoothie och en avokadomacka och ibland satt mig på balkongen någon timme innan det blir för varmt och soligt där för att kunna jobba effektivt. Vid elvatiden har Emma ringt från stranden och frågat om jag inte ska spela lite beachvolley, något jag tyvärr har fått avstå ifrån, vid ett-tiden har jag reflekterat över att det faktiskt är jättefint ute och att det hade varit sunt att i alla fall ta en paus och gå ut i det fina vädret en runda. Vid tretiden jag jag insett att det inte blev någon paus och att jag iallalfall borde ta något att äta, vid fyra kommer Göteborgskontoret igång och sen går det i ett tills sent på kvällen. Och jag har fullständigt åsidosatt min blogg och mina väner och min familj. Men förhoppningsvis lugnar det ner sig om nå’n vecka, när alla planer och budgetar är klara. Det är alltid stressigt att starta upp ett projekt, framför allt när kunden har en SÅDÄR effektiv ”6-points of contact” organisation – 6 olika projektledare på deras sida som mejlar mig actionlistor och frågor i ett tempo jag knappt hinner läsa i. Men det känns iallafall ganska bra – jag vet vad som behöver göras, det är bara att det tar en jäkla tid att göra det.

Under de kommande veckorna kommer lite mer folk från Göteborg- och Singaporekontoret hit, så då kommer jag vara inne på Qantaskontoret lite mer. Hitintills har jag bara varit där en gång i veckan – jag jobbar mycket effektivare hemifrån med de saker jag måste göra just nu. Det funkar ganska bra att pendla. Färjan på morgonen tar en halvtimme (om man inte lyxar och tar den snabbare JetCat:en, då det tar en kvart). Henrik tar också färjan, och ibland träffar man lite annat folk man känner. Och ibland lär man känna lite nytt folk – Manly är litet och man känner snart igen pedlarna. Och alla är väldigt pratiga och öppna. Väl inne vid Circular Quay tar jag ett tåg ut till flygplatsen och Henrik går till sitt jobb. Tåget tar bara en kvart ungefär, men det blir ändå över en timme från dörr till dörr, enkel väg. Och det är ganska dyrt. Men det är det värt för att få bo nära beachvolleyplanerna!

19 maj 2008 – En studie i australiensisk byggstandard

Idag har vi kaklat badrummet. Och satt upp ett nytt badrumsskåp. Vi rev ner det gamla spegelskåpet i helgen eftersom det var FÖR sunkigt, och för kanske drog med med oss lite kakelplattor som satt nedanför och som kanske gick lite sönder. Kanske. Visste inte att man här inte satte fast kaklet på väggen, utan hängde det under badrumsskåpen. Men vi lär oss mer om australiensisk byggstandard för var dag som går. Igår såg vi till exempel på nyheterna hur en bil hade kört av vägen och kört rakt in i ett vardagsrum. Hela bilen var i vardagsrummet. Och halva huset hade rasat...

18 maj 2008 - veckans nattliga aktiviteter

Det händer mycket på nätterna här. I början av veckan gick vårt brandlarm vid fyratiden på natten. Jättehögt. Jag fattade ingenting. Henrik, ovanligt klarsynt för att nyss ha vaknat, lyckades riva ner den så att den tystnade. Fattar inte riktigt hur han nådde upp till taket, men ibland växer man i krissituationer.

Någon natt senare vakar vi av en jättesmäll. Som om någonting stort brakat i golvet. Vi studsade upp och tittar oss omkring, men eftersom vi inte direkt har några saker i rummet såg vi heller ingenting som hade kunnat ramla ner. När vi vaknade på morgonen upptäckte vi två 40 centimeter långa korvar bredvid sängen som vi efter visst detektivarbete insåg var fjädrar från fönsterkarmarna. Tydligen behövs dom för att hålla fönsterna uppe. Väldigt bra att dom valde att hamna på golvet och inte rakt i ansiktet på oss.

Och så i lördags natt vid halv femtiden ringde nå’n galning på alla porttelefoner i hela huset i en sådär fem minuter. När vi skulle gå in i hissen på lördagsmorgonen insåg vi att en (ja, med största sannolikhet samma) idiot hade tagit alla prydnadsblommor i foajén, slängt dom i hissen och vattnat med pulverbrandsläckaren. Hela hissen var helt gul av ett tjockt lager av pulver.

Däremellan drömmer jag stressdrömmar om att jag måste städa i sommarstugan... Inte konstigt att jag är trött!

Dagens tre:

· Kakaduor låter verkligen jättehögt.

· Fladdermöss - dom låter också jättehögt, fast inte precis utanför vårt fönster.

· Vår tvättmaskin låter nästan ingenting. Och då är den ändå ganska mycket större...

17 maj 2008 – Grattis Norge!

17 maj firade vi som sig bör med frukost med norrmän. Sen flyttade vi en stor säng (Svensk. IKEA.) åt norrmän. Och på stranden hittade vi lite utslagna norrmän och norska flaggor. Sen tittade vi i och för sig på musikalen Hairspray, som inte har någonting med norrmän att göra men som ändå behandlar ämnen såsom diskriminering och amerikansk 60-talskonservatism, vilket kan vara relevant även för norrmän. Och så avslutade vi kvällen med ett Syttende Mai-party. Mycket trevligt.

Grattis Norge!

(Och Katie och Lasse Larsson. Och Charlotta i efterskott. Oj, det blev så mycket fokus på Norge så jag kom helt av mig med vad gäller de riktiga människorna. Dom med känslor. Förlåt!)

16 maj 2008 - inflyttningsfest!

I fredags hade vi inflyttningsfest. Vi bjöd alla vi kände som inte redan lämnat sta’n. (Veckan har varit full av avsked. Vi har bara varit här i några veckor och vi har redan hunnit säga hejdå till merparten av våra vänner!) Så vi blev tillslut kanske 15 personer.

Vid kvart över nio fick vi påhälsning av den arga grannen första gången. Och såklart vad det jag som öppnade. Jag fick talat om för mig otaliga gånger att det faktiskt finns en AUSTRALIENSISK LAG (ja, tänka sig) som säger att man har rätt till lugn och ro i sin lägenhet, och hon hade faktiskt en mycket viktig konferens dagen efter. (Hon var säkert 70 år så jag var lite nyfiken på vad för konferens det var...) Hon var väldigt, väldigt upprörd. Det tog mig tio minuter att lugna ner henne, men vi skiljdes som, nja, grannar, och vi chitchattade lite om den schitzofrena grannen i lägenheten mittemot som spelar Frank Sinatra som lugnande och om hennes besök i Sverige i sin ungdom. Pjuh.

Vid elvatiden knackade hon på en andra gång och talade om att vi faktiskt inte kunde vara på terassen för då kunde inte hon sova. Då hade vi i princip ingen musik på och höll terassdörren ständigt stängd för att stänga inne sorlet. Och på balkongen satt fyra personer och snackade i vanlig samtalston. Efter det höll jag mig borta från lägenhetsdörren så jag vet inte om hon knackade på något mer...

I övrigt var festen grym. Bortsett från att alla ni, våra vänner, inte var där, alltså. Fast då hade vi antagligen inte kunnat hålla musiken så låg... (Fame!) Nu flyttade vi istället festen till köket, den del av lägenheten som är längst bort från alla grannar, och fick spara dansandet till en annan gång. På ett utestället. Vad jag känner mig bortskämd med mina snälla, gamla Göteborgsgrannar!