tisdag 30 juni 2009
29th June 2009: Övergång / Transition
I och med att jag nu i sju veckor kommer invertera min tillvaro (jobba i Sverige och sakna alla i Australien istället för att jobba i Australien och sakna alla i Sverige) tänkte jag att jag ska invertera mig även språkligt. Jag börjar lite bilingualt (bilingual) så att alla kan vänja sig (get used) så att jag stegvis (gradually) går över mer (more) och mer (more) till engelska (English). Och till sist turnar det completely into English. For those of you who happen to be native English speakers and love pointing out all my errors and mistakes (Mat), please bare with me. Or stop reading...
24 juni 2009 – Och snart är jag i Sverige igen...
På måndag, den tjugonionde, åker jag hem till Sverige. Fyra veckor jobb, tre veckor semester, och jag ser nästan fram emot båda delarna lika mycket. Jag ska hem till Göteborgskontoret och reparera mitt förhållande med Jeppesen. Jag ska hem till Skummeslövsstrand och lära känna min brorson Alexander. Jag ska träffa familj och vänner. Och förhoppningsvis kommer Tim två veckor i slutet av juli.
Jag har gjort flera försök att skriva ett stycke som summerar upp denna australienska höst men varje gång blir det bara en självömkande svada av gnöl så jag ger upp det. Mycket har varit jobbigt (kontraktsförhandlingarna, VISA-problemen, fyra pencillinkurer på tre månader. En ständig ovisshet om vad som kommer att hända, en frustrerande känsla av att vara helt övergiven (professionellt) på andra sidan jordklotet utan någon fungerande organisation. Och så Henrik, förstås.) Andra saker har varit helt grymt bra (Tim.).
Förhoppningsvis reder allting ut sig snart så att det bara blir roliga bloggar händaefter. Helt utan gnöl.
Jag har gjort flera försök att skriva ett stycke som summerar upp denna australienska höst men varje gång blir det bara en självömkande svada av gnöl så jag ger upp det. Mycket har varit jobbigt (kontraktsförhandlingarna, VISA-problemen, fyra pencillinkurer på tre månader. En ständig ovisshet om vad som kommer att hända, en frustrerande känsla av att vara helt övergiven (professionellt) på andra sidan jordklotet utan någon fungerande organisation. Och så Henrik, förstås.) Andra saker har varit helt grymt bra (Tim.).
Förhoppningsvis reder allting ut sig snart så att det bara blir roliga bloggar händaefter. Helt utan gnöl.
19 juni 2009 – En träffsäker present
Pride and Prejudice and Zombies – varför nämdes aldrig den på litteraturvetenskaps-lektionerna? Jag bara undrar...
16 juni 2009 – Tillökning på Stuart Street
För några veckor sedan var det Leannes födelsedag. Jag fick veta detta av en ren slump – the talkative boyfriend var på besök och efter att ha varit själv hela dagen medan Leanne jobbade studsade han nästan upp och ner av exaltering när jag kom hem och han äntligen kunde få visa någon den födelsedagspresent han hade fixat – ett egendesignat kort där han skrivit en formell inbjudan till henne att flytta till hans farm i South Australia.
Under några veckor hörde jag ingenting mer om saken, men så i måndags sa hon till sist att hon hade bestämt ett datum; fjärde juli. Och jag och Tim bestämde att han skulle flytta in. Så den fjärde juli – medan jag är hemma i Sverige – flyttar Tim in (vilket i princip innebär att han hämtar de återstående tre tshirts han ännu inte har hos mig).
Några dagar efter att vi bestämt detta ringer Leanne mig och säger att hon har fått kalla fötter. Hon vet inte vad hon vill – ska hon flytta ner till Richards gård eller kanske bryta upp och flytta hem till Nya Zealand? Det enda hon vet är att hon inte kan fatta något beslut än. Så vi kommer överens om att hon bor kvar Augusti ut, iallafall. Så nu kommer jag när jag kommer tillbaka i augusti ha två flatmates (eller, ja, en sambo och en flatmate) för några veckor. Sen får vi se vad som händer efter det.
Under några veckor hörde jag ingenting mer om saken, men så i måndags sa hon till sist att hon hade bestämt ett datum; fjärde juli. Och jag och Tim bestämde att han skulle flytta in. Så den fjärde juli – medan jag är hemma i Sverige – flyttar Tim in (vilket i princip innebär att han hämtar de återstående tre tshirts han ännu inte har hos mig).
Några dagar efter att vi bestämt detta ringer Leanne mig och säger att hon har fått kalla fötter. Hon vet inte vad hon vill – ska hon flytta ner till Richards gård eller kanske bryta upp och flytta hem till Nya Zealand? Det enda hon vet är att hon inte kan fatta något beslut än. Så vi kommer överens om att hon bor kvar Augusti ut, iallafall. Så nu kommer jag när jag kommer tillbaka i augusti ha två flatmates (eller, ja, en sambo och en flatmate) för några veckor. Sen får vi se vad som händer efter det.
måndag 8 juni 2009
6 juni 2009 – HAJK!
Svaret på frågan som ställdes i förra blogginlägget verkar vara: (tadá!) hajka! Eller, ja, endagarsvandringar i alla fall. Förra helgen åkte vi upp till Blue Mountains och gick en helt otroligt vacker tur som först slingrade sig ner i en dal utmed (och tidvis i) ett magnifikt vattenfall och sedan följde bergsmassivet på en klippavsats med otrolig utsikt. Det var ganska kallt och fuktigt i luften (hm, kanske det lätt blir så i ett vattenfall...) så vi sprang delar av turen för att hålla värmen. (Eller, ja, det lät åtminstone som en bra anledning – egentligen hade jag bara alldeles, ALLDELES för mycket överskottsenergi.). Speciellt trappspurten för att komma upp de 650 meterna från dalen kändes gott i vaderna dagen efter. Och stackars Tim hade bara att hänga på. (Här kände jag att det blev dax att infoga en liten kommentar för att återställa sinnesbalansen hos de av er som läser detta och upplever en känsla av förvirring vid införandet av nya namn på detta vis. Det finns alltså en Tim. Engelsman. En väldigt, väldigt bra sådan. Jag kommer att behålla honom. Så lägg namnet på minnet.)
Vi hade hoppats på att få lite höststämning i bergen med röda och oranga löv på träden men vi var några veckor för sena och de flesta av de få lövträden hade redan tappat sina blad. Men de ynka 8 graderna gjorde ett bra jobb med att få mig höstlikt nedkyld och efter turen blev det varm choklad framför en öppen brasa för att försöka få upp värmen igen. Mysigt, framför allt när man vet att man alltid kan åka tillbaka till ett tjugogradigt Manly.
Denna helgen hade vi bestämt oss för att vandra The Coast Walk i Royal National Park söder om Sydney. Planen var 7-färjan från Manly, tåg till Cronulla, sedan ytterligare en färja till Bundeena där vandringsleden börjar. Därefter raskt vandra i 28 km och ta tåget tillbaka till stan från Otford. Inga problem.
Efter 3 timmar av underbar utsikt, mäktiga klippformationer och öde sandstränder insåg vi att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna fram innan det blev mörkt, vilket det blir redan vid strax efter fem vid den här tiden på året. (Just klippvandringar gör sig exceptionellt dåligt i mörker, har jag hört.) Så vi fick snällt erkänna oss besegrade och vända tillbaka samma väg som vi kommit. Trots detta nederlag var det en helt underbar vandring. Och vi kommer säkert ge oss på den en gång till, men då börja vandra lite tidigare. Och kanske vänta tills det är ljusare lite längre på kvällarna. I slutändan blev det denna gång 21 km, vilket inte är så dåligt det heller.
En vän har gett mig sin gamla compact kamera (en såndära liten en, alltså) så helgens vandring blev väl dokumenterad och kan beskådas HÄR:
http://picasaweb.google.com/johanna.m.bohman/20090606RNPCoastWalk?authkey=Gv1sRgCICd9MfszPOUbw#
(Att jag var tvungen att testa alla kamerans inställningar på vägen kanske inte direkt förbättrade oddsen för att hinna fram i tid. Men när jag inte tog kort gick vi faktiskt väldigt, väldigt snabbt.) Bortskämd som jag är med Henriks systemkamera är jag inte speciellt nöjd med bilderna. Och linsen var skitig, vilket jag inte upptäckte förrän efteråt. Men bilderna ger åtminstone ett smakprov på hur otroligt vackert det var.
Vi hade hoppats på att få lite höststämning i bergen med röda och oranga löv på träden men vi var några veckor för sena och de flesta av de få lövträden hade redan tappat sina blad. Men de ynka 8 graderna gjorde ett bra jobb med att få mig höstlikt nedkyld och efter turen blev det varm choklad framför en öppen brasa för att försöka få upp värmen igen. Mysigt, framför allt när man vet att man alltid kan åka tillbaka till ett tjugogradigt Manly.
Denna helgen hade vi bestämt oss för att vandra The Coast Walk i Royal National Park söder om Sydney. Planen var 7-färjan från Manly, tåg till Cronulla, sedan ytterligare en färja till Bundeena där vandringsleden börjar. Därefter raskt vandra i 28 km och ta tåget tillbaka till stan från Otford. Inga problem.
Efter 3 timmar av underbar utsikt, mäktiga klippformationer och öde sandstränder insåg vi att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna fram innan det blev mörkt, vilket det blir redan vid strax efter fem vid den här tiden på året. (Just klippvandringar gör sig exceptionellt dåligt i mörker, har jag hört.) Så vi fick snällt erkänna oss besegrade och vända tillbaka samma väg som vi kommit. Trots detta nederlag var det en helt underbar vandring. Och vi kommer säkert ge oss på den en gång till, men då börja vandra lite tidigare. Och kanske vänta tills det är ljusare lite längre på kvällarna. I slutändan blev det denna gång 21 km, vilket inte är så dåligt det heller.
En vän har gett mig sin gamla compact kamera (en såndära liten en, alltså) så helgens vandring blev väl dokumenterad och kan beskådas HÄR:
http://picasaweb.google.com/johanna.m.bohman/20090606RNPCoastWalk?authkey=Gv1sRgCICd9MfszPOUbw#
(Att jag var tvungen att testa alla kamerans inställningar på vägen kanske inte direkt förbättrade oddsen för att hinna fram i tid. Men när jag inte tog kort gick vi faktiskt väldigt, väldigt snabbt.) Bortskämd som jag är med Henriks systemkamera är jag inte speciellt nöjd med bilderna. Och linsen var skitig, vilket jag inte upptäckte förrän efteråt. Men bilderna ger åtminstone ett smakprov på hur otroligt vackert det var.
måndag 25 maj 2009
24 maj 2008 - ...och vad gör man utan beachvolley?
Det är frågan halva Manly ställer sig nu. Spelar tennis? Frisbeegolf? Eller bara fikar mycket, mycket mer?
I fredags och lördags var det blåsigt här. Riktigt blåsigt. I kombination med en ordentlig ”high tide”. Havet var skummande vitt och vågorna enorma. Inte en enda surfare vågade sig ut. Manly Beachs vita sandstrand gav sig bara till känna när vattnet emellanåt drog sig tillbaka för en andhämtning innan det återigen kastade sig mot muren och kaskader av sand och vatten slungades upp på strandpromenaden och dränkte intet ont anande japanska turister. ”It’s crazy out there” var det generella kommentaren även från dom inhemska, som borde ha varit med om ett och annat. Det låg nästan en andaktsfull stämning över hela Manly, där det galna havet var det återkommande samtalsämnet och allas röster var fyllda med förundran och respekt.
Det är nu söndag och ovädret har bedarrat och gett plats åt en varm bris och en klarblå himmel. Perfekt beachvolleyväder. Men det finns inga beachvolleybanor kvar... Knappt någon Manly Beach, skulle jag vilja säga. Största delen av den sand som en gång var Manly Beach har dragits ut i havet och stenar och klippor som aldrig tidigare varit synliga har kommit fram i ljuset. Av våra åtta beachvolleybanor står endast de innersta stolparna kvar, och detta nätt och jämt. De yttre stolparna räddades ifrån att försvinna ut i havet av att näten var starka nog att hålla dem kvar vid land tills dom blev räddade, och nu ligger både nät och stolpar bland alger, snäckor och skräp som utslagna efter en hård helg.
Sanden kommer så småningom föras tillbaka från havet av sig själv, men det kommer att ta tid. Det tar antagligen minst fyra månader innan vi ens kan försöka få banorna spelbara igen. Så för många av Sydneys beachvolleyspelare finns det nu ett tomrum som måste fyllas. Det är många vänner jag antagligen inte kommer att se på flera månader nu när den naturliga mötesplatsen är borta, speciellt de som inte bor i Manly utan bara kommer hit för att spela. Ska vi behöva börja ringa till varandra nu och bestämma var vi ska träffas? Och vad ska vi göra tillsammans? Bara fika, utan att först ha tränat? Och kommer vi att känna igen varandra om vi inte bär träningskläder? Och, framför allt, hur påverkar detta min planerade comeback i Åhus i sommar? Framtiden känns skrämmande oviss...
I fredags och lördags var det blåsigt här. Riktigt blåsigt. I kombination med en ordentlig ”high tide”. Havet var skummande vitt och vågorna enorma. Inte en enda surfare vågade sig ut. Manly Beachs vita sandstrand gav sig bara till känna när vattnet emellanåt drog sig tillbaka för en andhämtning innan det återigen kastade sig mot muren och kaskader av sand och vatten slungades upp på strandpromenaden och dränkte intet ont anande japanska turister. ”It’s crazy out there” var det generella kommentaren även från dom inhemska, som borde ha varit med om ett och annat. Det låg nästan en andaktsfull stämning över hela Manly, där det galna havet var det återkommande samtalsämnet och allas röster var fyllda med förundran och respekt.
Det är nu söndag och ovädret har bedarrat och gett plats åt en varm bris och en klarblå himmel. Perfekt beachvolleyväder. Men det finns inga beachvolleybanor kvar... Knappt någon Manly Beach, skulle jag vilja säga. Största delen av den sand som en gång var Manly Beach har dragits ut i havet och stenar och klippor som aldrig tidigare varit synliga har kommit fram i ljuset. Av våra åtta beachvolleybanor står endast de innersta stolparna kvar, och detta nätt och jämt. De yttre stolparna räddades ifrån att försvinna ut i havet av att näten var starka nog att hålla dem kvar vid land tills dom blev räddade, och nu ligger både nät och stolpar bland alger, snäckor och skräp som utslagna efter en hård helg.
Sanden kommer så småningom föras tillbaka från havet av sig själv, men det kommer att ta tid. Det tar antagligen minst fyra månader innan vi ens kan försöka få banorna spelbara igen. Så för många av Sydneys beachvolleyspelare finns det nu ett tomrum som måste fyllas. Det är många vänner jag antagligen inte kommer att se på flera månader nu när den naturliga mötesplatsen är borta, speciellt de som inte bor i Manly utan bara kommer hit för att spela. Ska vi behöva börja ringa till varandra nu och bestämma var vi ska träffas? Och vad ska vi göra tillsammans? Bara fika, utan att först ha tränat? Och kommer vi att känna igen varandra om vi inte bär träningskläder? Och, framför allt, hur påverkar detta min planerade comeback i Åhus i sommar? Framtiden känns skrämmande oviss...
tisdag 5 maj 2009
5 maj 2008 - Om att ha en flatmate
Det är nu snart en och en halv månad sedan Leanne flyttade in i lägenheten och jag har sett henne i ungefär sammanlagt 30 minuter. Jag tror att jag har bestämt mig för att definiera detta som en BRA flatmaterelation. Hon åker till jobbet tidigt på morgonen och kommer tillbaka ganska sent. Jag hör henne aldrig på mornarna – även om jag är vaken och ligger och lyssnar hör jag henne nästan aldrig gå. Hon måste smyga omkring som en liten mohikan! På kvällarna pratar hon telefon med Roger, the farmer boyfriend, i flera timmar på sitt rum. Så om jag någon gång ser henne är det i köket. Ibland lurpassar jag nästan och hoppar fram bara för att prata några ord med henne. Inte för att jag är sällskapssjuk, men det känns nästan lite konstigt att bo med någon och aldrig pratas vid. Om inte annat så kanske det finns någon praktikalitet att diskutera. En droppande kran eller bladlössen på citrusväxten eller...nå’t. Hm, får komma på något bra...
Så, Leanne har alltså inte satt några stora avtryck i mitt liv än så länge. Det finns några få tecken på att någon annan bor i lägenheten, men de är inte så många. Det står till exempel en palm i badkaret. Först trodde jag att den kanske bara stod där för att bli vattnad, men nu har den stått där i över en månad så härom dagen frågade jag lite försynt om det inte är lite mörkt för den på badrummet och av svaret att tolka (nej) så verkar det som att den ska vara där. Okej...
I övrigt har jag väl egentligen kommit ganska lindrigt undan. Inga egendrejade krukor eller skålar på fönsterbänkarna (vilket hade varit fallet om en Aoife hade flyttat in...) Nä, det enda som tills nu inkräktar i mitt vardagsrum är en rostig miniatyrcykel (har väl någon slags affektionsvärde. Jag har hört om sån’t...) och två träljusstakar. Och i morse hängde det plötsligt en KLOCKA på väggen. En väldigt ful sådan. Jag gav den en skeptisk blick men accepterar dess existens. Motstridigt. Ni vet hur jag är, och ni borde således vara STOLTA över mig. Lite, iallafall...
Så, Leanne har alltså inte satt några stora avtryck i mitt liv än så länge. Det finns några få tecken på att någon annan bor i lägenheten, men de är inte så många. Det står till exempel en palm i badkaret. Först trodde jag att den kanske bara stod där för att bli vattnad, men nu har den stått där i över en månad så härom dagen frågade jag lite försynt om det inte är lite mörkt för den på badrummet och av svaret att tolka (nej) så verkar det som att den ska vara där. Okej...
I övrigt har jag väl egentligen kommit ganska lindrigt undan. Inga egendrejade krukor eller skålar på fönsterbänkarna (vilket hade varit fallet om en Aoife hade flyttat in...) Nä, det enda som tills nu inkräktar i mitt vardagsrum är en rostig miniatyrcykel (har väl någon slags affektionsvärde. Jag har hört om sån’t...) och två träljusstakar. Och i morse hängde det plötsligt en KLOCKA på väggen. En väldigt ful sådan. Jag gav den en skeptisk blick men accepterar dess existens. Motstridigt. Ni vet hur jag är, och ni borde således vara STOLTA över mig. Lite, iallafall...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)