14 May 2013: Johanna goes Aussie. For real, this time.

This is my last day as a non-Australian. I’m home with a bad cold and by coincidence I began reading through my old blog entries from 2008 and 2009. I have not even looked at this old blog since the last entry in September 2009. What happened? Why did I stop writing?

I think I know what happened.

I laugh out loud sometimes reading. She’s funny! I love her way of seeing pure amusement in everything around her. And it makes me happy to realize that I really like this crazy chic who wrote these entries years ago. She’s still in there, though older and wiser and with new experiences that have demanded reflections and growth.

I have started writing again. I guess that’s how I ended up here, at the old blog. Trying to understand how to continue. Building on the past, or starting something new? And I just decided that Johanna goes Aussie will be officially sunset the moment Johanna actually becomes Aussie. Buried with love. And something new will emerge.

Tomorrow I will make the Australian Citizenship Pledge at the citizenship ceremony at Manly council. Don’t interpret it. If you know me, you know it only means I’ve secured the access to my sanctuary, a place where I know I will always find peace. Without her sacred grounds I would not be the person I am today. And I’m glad that she will from now on always welcome me with open arms, whenever I need her.

From this time forward
I pledge my loyalty to Australia and its people,
whose democratic beliefs I share,
whose rights and liberties I respect, and
whose laws I will uphold and obey.

To my best abilities and in accordance with my heart, of course. I would never promise anything more than that! J

23 September 2009 – en första kontakt med Australiens outback

Det är ganska ofta jag vaknar upp på morgonen till ett brandgultrosa sken från horisonten i öster, men i morse vaknade jag upp till en mysbelysning i sovrummet som jag trots mitt förvirrade nyvakna tillstånd insåg inte kunde komma från endast en spektakulär soluppgång. Hela rummet badade i ett glittrande ljus, och när jag tittade ut genom fönstret insåg jag att hela huset var som inlindat i ett rosa moln – endast de allra närmsta träden och husen kunde suddigt skymtas. Världen var rosa, och världen var helt tyst. Inga fåglar kvittrade, inga bilar hördes. Bara vinden som ven i glappen mellan englasfönstren.
Det var lite som att vakna upp till en snöstorm hemma i Sverige. En magisk känsla av att vara mitt i något som kommer vara på allas läppar under dagen. En känsla av att dagen är speciell, ett undantag, och att det kanske är bäst att bara krypa tillbaka under täcket och njuta...


Dust storm, kallar dom det. Inte sandstorm – det är inte sand – utan snarare dirt, smuts, påperkar australienarna. Det får det genast att låta lite mindre mysigt. Tydligen inget fenomen Sydney vanligtvis råkar ut för, så alla var lika förvånade.

Så, detta var min första konfrontation med Australiens outback. Den kom till mig innan jag han komma till den. Jag ser det som ett tecken på att den tycker att jag är för långsam – jag har varit här i ett och ett halvt år nu och fortfarande inte kommit utanför New South Wales. Dax att på allvar börja planera vår resa till Ayers Rock, innan den börjar sända även de giftiga ormarna till Manly...

http://www.smh.com.au/environment/sydney-turns-red-dust-storm-blankets-city-20090923-g0so.html

19 september 2009 - ...och världen är som den ska igen

Idag var den dax - den stora beachvolleybollplanfixardagen. All sand är långt ifrån tillbaka - den ligger fortfarande som en sandbank en bit ut i havet, till surfarnas glädje - men säsongen drar igång nu så det beslutades att vi skulle göra vad vi kunde med den sand som är där. Manly Council gjorde sitt bästa för att INTE hjälpa till. Försvårade till och med lite genom att säga att vi inte fick använda några motordrivna hjälpmedel. Så ett trettiotal trogna beachvolleyspelare gick med spadar (5 st) och krattor (3 st) ner till stranden och grävde/krattade/puttade/sparkade sanden tills den var tillräckligt jämn för att sätta upp banorna. Nya stolpar sattes upp, nya nät spändes fast. Så nu är världen som den ska igen. Tills nästa storm, om någon månad kanske...

13 september 2009 - En snabbis till Italien

Ja, jag följde alltså till slut med Tim till hans brors bröllop i Italien. ”Yttre omständigheter” gjorde att jag blev tvungen att skjuta på projektkickoffen i Singapore, och när dessa inte längre krockade kunde jag inte längre låta bli. Så jag satte mig återigen på ett plan till Europa, för en veckas semester...

Jag hade hittat den billigaste biljetten någonsin med AirChina, och komforten återspeglade helt klart priset. Jag landade i ett trettiosexgradigt Rom tidig fredagskväll och vandrade nostalgisk runt i stan. Rom är ändå lite hemma. Mina gamla kompisar dom nordafrikanska piratkopiförsäljarna lyste med sin frånvaro både på Piazza Navona och Ponte San Angelo, ja överallt i staden, faktiskt. Annars var det mesta sig likt.

Lördag morgon tidigt, tidigt landade en bakfull (/ full?) Tim – så går det visst när man flyger via John i Hong Kong. Genom att dra ner på kommunikationen och ha täta vätske- och energipåfyllnadsstationer lyckades han trots sitt veka tillstånd ändå se en stor del av Rom. Ja, han var åtminstone fysiskt närvarande både vid Kolosseum, Spanska Trappan och Pantheon. Vid tretiden gav vi oss av ut till flygplatsen för att hämta vår hyrbil, och sen bar det av norrut mot Toscana.

Det var alltså Tims bror, Mat, som skulle gifta sig. Med Sarah. I Cortona. Inte för att dom hade någon speciell relation till Toscana eller Italien, utan mest för att dom tyckte att det var en bra idé. Vilket det helt klart var. En av Tims två systrar, Cat, var där med sin son och make. Utöver dom var det sju stycken från Sarahs familj och fem kompisar som tillsammans med oss ockuperade ”Il Palazzo” – en stor gammal villa ute på vischan några kilomerter från Cortona, mitt i Italien. Och där plaskade vi i polen och åkte på utflykter till närliggande små pittoreska städer, åt syndigt gott, drack alldeles för mycket vin och hade det helt underbart bra i en vecka.

Torsdagen var den stora dagen då vi alla klädde upp oss och åkte in till stadshuset i Cortona, där borgmästaren rev av en liten snabb vigselakt. Tillbaka på palatset var det fest, med grymt god mat, massa vin, bad och smöriga sånger från en lokal duo. Inga tal (förutom brudgummen), inget uppstyrt, inget stelt. Bara roligt.

På lördagskvällen var det så åter dax att sätta sig i ett AirChina-plan och flyga österut igen. I Peking gick jag och Tim skilda vägar – jag flög vidare till Singapore för att jobba där i en vecka och han flög hem till Sydney.

En vecka Italien. Det trodde jag inte för några veckor sedan...


http://picasaweb.google.se/johanna.m.bohman/ItalySeptember2009#

28 augusti 2009 – HOW TO: Transfer i Peking

Sitter på ett AirChina-plan påväg TILLBAKA till Europa (Rom, närmare bestämt) och måste bara kommentera proceduren kring att göra en transit på Pekings flygplats. Okej...först måste man gå till transitdesken för internationella transits. Där visar man sitt pass och boardingkort och så ringar dom in gatenumret. Eller, som i mitt fall, skriver ett frågetecken om dom inte vet gaten än. Sedan går man tre meter till, tja, en kontroll där man visar pass och boardingkort. Och man får en liten stämpel på boardingkortet. Sedan går man ungefär sju meter till en hälsokontrollsspärr där man lämnar in hälsodeklarationen och får gå igenom en värmedetektor. Här ska ingen med feber kunna lura staten! Sedan går man ytterligare fem meter till en annan transitkontroll där man återigen visar pass och boardingkort, som noga scannas och granskas och så får man en stämpel. Men inte om man inte fått gatenumret inringat (eller ett frågetecken ditskrivet), det fick mannen framför mig surt erfara. Sedan följer man gången man ner för en trappa och kommer till, ja, ett litet bås där man får visa sitt pass och boardingkort och får stämpel BÅDE i passet och på boardingkortet. En halv meter bakom detta bås är säkerhetsscanningen och när man tar sin väska på andra sidan, ja då måste man visa sitt boardingkort, som scannas och så får man en stämpel. Sedan går man igenom tullen, som inte ens är bemannad... Och sen, SEN är man äntligen ute i Pekings ekande transithall där det finns säkert tjugofem Sunshine Duty Free Shops och ingenting annat. Jo, det finns ETT kafé där dom spelar samma skiva om och om igen – kinesisk slöjazz, helt okej, men efter sjunde gången började jag kunna den. Men jag klagar inte, jag hade en ganska skön sjutimmars arbetsdag på Pekings flygplats, sippandes på samma glas grönt te under största delen av tiden...

17 augusti 2009 – En runda kring Sydney’s flygplats. Eller två. Eller tre...

Första dagen tillbaka på Qantaskontoret och det har verkligen varit måndag i ordets alla metaforiska meningar. Det känns som att det var så väldigt, VÄLDIGT länge sedan sist! Alla rutiner var som bortblåsta, och så var även min access till kontoret och i princip också projektteamets arbetsplatser (man kan i och för sig ifrågasätta om jag någonsin har haft en egen plats på Qantaskontoret...). En riktig första dag på jobbet!

En av dagens uppgifter var att hämta ut det fraktgods från Sverige som hade anlänt under helgen, och detta innan klockan fyra. Det borde inte ha kommit som någon överaskning för mig (fast jag trodde faktiskt att det skulle ta LITE längre tid och komma senare i veckan), men jag var ändå förvånandsvärt oförberedd och hade ingen glasklar plan för hur kartongerna skulle kunna ta sig från flygplatsen till Manly när jag samtidigt borde vara på kontoret och jobba.
Jag lyckades iallafall låna till mig en bil av en Qantaskollega och gav mig efter lunch iväg på min lilla utflykt utrustad med min (dåvarande) vän GPS:en. Qantas (A)  Fraktbolaget (B)  Custom (C) Quarantain (D) . Fraktbolaget (B)  Qantas (A). Dessa ligger vid inrikes- respektive utrikesterminalen (som i sin tur inte är långt ifrån Qantas huvudkontor) och det BORDE inte behöva involvera speciellt mycket bilkörande. Kan man tycka.

Jag kom fram till Fraktbolaget (B) skakandes som ett litet löv – efter nästan sju veckor hemma i Sverige kom det INTE längre naturligt att köra vänstertrafik! (Inte för att det egentligen någonsin har gjort det, jag kör för sällan bil här nere.)
Mycket vindrutetorkare istället för blinkers, mycket tittande upp till höger i en icke-existerande backspegel, men jag höll mig åtminstone mestadels på rätt sida av vägen. B  C/D gick förvånandsvärt bra. Tog kanske 5 minuter. C/D  B däremot tog nästan en timme... Efter att först ha irrat omkring på varenda liten småväg inne på flygplatsområdet (där alla vägar är enkelriktade) lyckades jag när jag väl kom ut ur flygplatsghettot köra fel säkert åtta gånger, mestadels på grund av att varenda väg höll på att byggas om vilket GPS:en var lyckligt ovetande om. (När jag för tredje gången hamnade på Forehead Road och visste att det var 10 minuter till nästa avfart började tålamodet tryta. Jet-lag, en lättare whiplash i nacken (efter en tappert räddningsförsök på beackvolleyplanen i helgen) som gjorde att jag inte kunde vrida nacken helt till vänster och en icke-fungerande A/C i den stekande solen gjorde inte saken bättre...) Till slut fick jag ta till det gamla tricket att köra precis tvärt emot vad GPS:en säger, och då kom jag äntligen rätt. Så nu står tre låder och en tavelram under ett bord på Qantaskontoret och jag har inte någon helt färdigarbetad plan på hur de ska förflyttas därifrån till Manly. Men det löser sig.

16th August 2009 – So long Sweden, Australia here I come!

So, back in Australia again. The last two weeks in Sweden went much too fast; some days at my parents’ place together with my brother’s family, wedding in Göteborg, an attempt to sail on the west cost, Swedish Beachvolley Tour finals in Halmstad and Back to the Beach tournaments in Tylösand. Tim passed all tests and was approved of. MVG.

Sydney welcomed me with the best possible winter weather this weekend; a clear blue sky and 28 degrees. No doubt this city wants me here. Sweden, on the other side, made its point pretty clear by letting it rain for about six weeks.

Back in Australia means back to blogging in Swedish. So, a thank you and goodbye to my non-Swedish speaking readers. If there ever were any…

http://picasaweb.google.se/johanna.m.bohman/SummerInSweden2009#