23 September 2009 – en första kontakt med Australiens outback

Det är ganska ofta jag vaknar upp på morgonen till ett brandgultrosa sken från horisonten i öster, men i morse vaknade jag upp till en mysbelysning i sovrummet som jag trots mitt förvirrade nyvakna tillstånd insåg inte kunde komma från endast en spektakulär soluppgång. Hela rummet badade i ett glittrande ljus, och när jag tittade ut genom fönstret insåg jag att hela huset var som inlindat i ett rosa moln – endast de allra närmsta träden och husen kunde suddigt skymtas. Världen var rosa, och världen var helt tyst. Inga fåglar kvittrade, inga bilar hördes. Bara vinden som ven i glappen mellan englasfönstren.
Det var lite som att vakna upp till en snöstorm hemma i Sverige. En magisk känsla av att vara mitt i något som kommer vara på allas läppar under dagen. En känsla av att dagen är speciell, ett undantag, och att det kanske är bäst att bara krypa tillbaka under täcket och njuta...


Dust storm, kallar dom det. Inte sandstorm – det är inte sand – utan snarare dirt, smuts, påperkar australienarna. Det får det genast att låta lite mindre mysigt. Tydligen inget fenomen Sydney vanligtvis råkar ut för, så alla var lika förvånade.

Så, detta var min första konfrontation med Australiens outback. Den kom till mig innan jag han komma till den. Jag ser det som ett tecken på att den tycker att jag är för långsam – jag har varit här i ett och ett halvt år nu och fortfarande inte kommit utanför New South Wales. Dax att på allvar börja planera vår resa till Ayers Rock, innan den börjar sända även de giftiga ormarna till Manly...

http://www.smh.com.au/environment/sydney-turns-red-dust-storm-blankets-city-20090923-g0so.html

19 september 2009 - ...och världen är som den ska igen

Idag var den dax - den stora beachvolleybollplanfixardagen. All sand är långt ifrån tillbaka - den ligger fortfarande som en sandbank en bit ut i havet, till surfarnas glädje - men säsongen drar igång nu så det beslutades att vi skulle göra vad vi kunde med den sand som är där. Manly Council gjorde sitt bästa för att INTE hjälpa till. Försvårade till och med lite genom att säga att vi inte fick använda några motordrivna hjälpmedel. Så ett trettiotal trogna beachvolleyspelare gick med spadar (5 st) och krattor (3 st) ner till stranden och grävde/krattade/puttade/sparkade sanden tills den var tillräckligt jämn för att sätta upp banorna. Nya stolpar sattes upp, nya nät spändes fast. Så nu är världen som den ska igen. Tills nästa storm, om någon månad kanske...

13 september 2009 - En snabbis till Italien

Ja, jag följde alltså till slut med Tim till hans brors bröllop i Italien. ”Yttre omständigheter” gjorde att jag blev tvungen att skjuta på projektkickoffen i Singapore, och när dessa inte längre krockade kunde jag inte längre låta bli. Så jag satte mig återigen på ett plan till Europa, för en veckas semester...

Jag hade hittat den billigaste biljetten någonsin med AirChina, och komforten återspeglade helt klart priset. Jag landade i ett trettiosexgradigt Rom tidig fredagskväll och vandrade nostalgisk runt i stan. Rom är ändå lite hemma. Mina gamla kompisar dom nordafrikanska piratkopiförsäljarna lyste med sin frånvaro både på Piazza Navona och Ponte San Angelo, ja överallt i staden, faktiskt. Annars var det mesta sig likt.

Lördag morgon tidigt, tidigt landade en bakfull (/ full?) Tim – så går det visst när man flyger via John i Hong Kong. Genom att dra ner på kommunikationen och ha täta vätske- och energipåfyllnadsstationer lyckades han trots sitt veka tillstånd ändå se en stor del av Rom. Ja, han var åtminstone fysiskt närvarande både vid Kolosseum, Spanska Trappan och Pantheon. Vid tretiden gav vi oss av ut till flygplatsen för att hämta vår hyrbil, och sen bar det av norrut mot Toscana.

Det var alltså Tims bror, Mat, som skulle gifta sig. Med Sarah. I Cortona. Inte för att dom hade någon speciell relation till Toscana eller Italien, utan mest för att dom tyckte att det var en bra idé. Vilket det helt klart var. En av Tims två systrar, Cat, var där med sin son och make. Utöver dom var det sju stycken från Sarahs familj och fem kompisar som tillsammans med oss ockuperade ”Il Palazzo” – en stor gammal villa ute på vischan några kilomerter från Cortona, mitt i Italien. Och där plaskade vi i polen och åkte på utflykter till närliggande små pittoreska städer, åt syndigt gott, drack alldeles för mycket vin och hade det helt underbart bra i en vecka.

Torsdagen var den stora dagen då vi alla klädde upp oss och åkte in till stadshuset i Cortona, där borgmästaren rev av en liten snabb vigselakt. Tillbaka på palatset var det fest, med grymt god mat, massa vin, bad och smöriga sånger från en lokal duo. Inga tal (förutom brudgummen), inget uppstyrt, inget stelt. Bara roligt.

På lördagskvällen var det så åter dax att sätta sig i ett AirChina-plan och flyga österut igen. I Peking gick jag och Tim skilda vägar – jag flög vidare till Singapore för att jobba där i en vecka och han flög hem till Sydney.

En vecka Italien. Det trodde jag inte för några veckor sedan...


http://picasaweb.google.se/johanna.m.bohman/ItalySeptember2009#

28 augusti 2009 – HOW TO: Transfer i Peking

Sitter på ett AirChina-plan påväg TILLBAKA till Europa (Rom, närmare bestämt) och måste bara kommentera proceduren kring att göra en transit på Pekings flygplats. Okej...först måste man gå till transitdesken för internationella transits. Där visar man sitt pass och boardingkort och så ringar dom in gatenumret. Eller, som i mitt fall, skriver ett frågetecken om dom inte vet gaten än. Sedan går man tre meter till, tja, en kontroll där man visar pass och boardingkort. Och man får en liten stämpel på boardingkortet. Sedan går man ungefär sju meter till en hälsokontrollsspärr där man lämnar in hälsodeklarationen och får gå igenom en värmedetektor. Här ska ingen med feber kunna lura staten! Sedan går man ytterligare fem meter till en annan transitkontroll där man återigen visar pass och boardingkort, som noga scannas och granskas och så får man en stämpel. Men inte om man inte fått gatenumret inringat (eller ett frågetecken ditskrivet), det fick mannen framför mig surt erfara. Sedan följer man gången man ner för en trappa och kommer till, ja, ett litet bås där man får visa sitt pass och boardingkort och får stämpel BÅDE i passet och på boardingkortet. En halv meter bakom detta bås är säkerhetsscanningen och när man tar sin väska på andra sidan, ja då måste man visa sitt boardingkort, som scannas och så får man en stämpel. Sedan går man igenom tullen, som inte ens är bemannad... Och sen, SEN är man äntligen ute i Pekings ekande transithall där det finns säkert tjugofem Sunshine Duty Free Shops och ingenting annat. Jo, det finns ETT kafé där dom spelar samma skiva om och om igen – kinesisk slöjazz, helt okej, men efter sjunde gången började jag kunna den. Men jag klagar inte, jag hade en ganska skön sjutimmars arbetsdag på Pekings flygplats, sippandes på samma glas grönt te under största delen av tiden...

17 augusti 2009 – En runda kring Sydney’s flygplats. Eller två. Eller tre...

Första dagen tillbaka på Qantaskontoret och det har verkligen varit måndag i ordets alla metaforiska meningar. Det känns som att det var så väldigt, VÄLDIGT länge sedan sist! Alla rutiner var som bortblåsta, och så var även min access till kontoret och i princip också projektteamets arbetsplatser (man kan i och för sig ifrågasätta om jag någonsin har haft en egen plats på Qantaskontoret...). En riktig första dag på jobbet!

En av dagens uppgifter var att hämta ut det fraktgods från Sverige som hade anlänt under helgen, och detta innan klockan fyra. Det borde inte ha kommit som någon överaskning för mig (fast jag trodde faktiskt att det skulle ta LITE längre tid och komma senare i veckan), men jag var ändå förvånandsvärt oförberedd och hade ingen glasklar plan för hur kartongerna skulle kunna ta sig från flygplatsen till Manly när jag samtidigt borde vara på kontoret och jobba.
Jag lyckades iallafall låna till mig en bil av en Qantaskollega och gav mig efter lunch iväg på min lilla utflykt utrustad med min (dåvarande) vän GPS:en. Qantas (A)  Fraktbolaget (B)  Custom (C) Quarantain (D) . Fraktbolaget (B)  Qantas (A). Dessa ligger vid inrikes- respektive utrikesterminalen (som i sin tur inte är långt ifrån Qantas huvudkontor) och det BORDE inte behöva involvera speciellt mycket bilkörande. Kan man tycka.

Jag kom fram till Fraktbolaget (B) skakandes som ett litet löv – efter nästan sju veckor hemma i Sverige kom det INTE längre naturligt att köra vänstertrafik! (Inte för att det egentligen någonsin har gjort det, jag kör för sällan bil här nere.)
Mycket vindrutetorkare istället för blinkers, mycket tittande upp till höger i en icke-existerande backspegel, men jag höll mig åtminstone mestadels på rätt sida av vägen. B  C/D gick förvånandsvärt bra. Tog kanske 5 minuter. C/D  B däremot tog nästan en timme... Efter att först ha irrat omkring på varenda liten småväg inne på flygplatsområdet (där alla vägar är enkelriktade) lyckades jag när jag väl kom ut ur flygplatsghettot köra fel säkert åtta gånger, mestadels på grund av att varenda väg höll på att byggas om vilket GPS:en var lyckligt ovetande om. (När jag för tredje gången hamnade på Forehead Road och visste att det var 10 minuter till nästa avfart började tålamodet tryta. Jet-lag, en lättare whiplash i nacken (efter en tappert räddningsförsök på beackvolleyplanen i helgen) som gjorde att jag inte kunde vrida nacken helt till vänster och en icke-fungerande A/C i den stekande solen gjorde inte saken bättre...) Till slut fick jag ta till det gamla tricket att köra precis tvärt emot vad GPS:en säger, och då kom jag äntligen rätt. Så nu står tre låder och en tavelram under ett bord på Qantaskontoret och jag har inte någon helt färdigarbetad plan på hur de ska förflyttas därifrån till Manly. Men det löser sig.

16th August 2009 – So long Sweden, Australia here I come!

So, back in Australia again. The last two weeks in Sweden went much too fast; some days at my parents’ place together with my brother’s family, wedding in Göteborg, an attempt to sail on the west cost, Swedish Beachvolley Tour finals in Halmstad and Back to the Beach tournaments in Tylösand. Tim passed all tests and was approved of. MVG.

Sydney welcomed me with the best possible winter weather this weekend; a clear blue sky and 28 degrees. No doubt this city wants me here. Sweden, on the other side, made its point pretty clear by letting it rain for about six weeks.

Back in Australia means back to blogging in Swedish. So, a thank you and goodbye to my non-Swedish speaking readers. If there ever were any…

http://picasaweb.google.se/johanna.m.bohman/SummerInSweden2009#

22nd July 2009 – Weight problems. (As well as space problems.)

I have previously complained about the Göteborg shopping (in general) and the summer sale (in particular). Since then I’ve changed strategies and focused on funky small shops on obscure backstreets as well as small town shopping. And it turned out to be a very clever move. I have during the last week found lots of gorgeous clothes, mostly Scandinavian design (I had almost forgotten about all the really cool Scandinavian brands and I must admit that I’m actually quite proud of our fashion industry). I’m back at my original position claiming that shopping IS much better in Sweden than in Australia and I will bring this reestablished opinion back with me to Sydney and go on and on about it and bore you all.

Yesterday, which was actually the “Johanna Day” in Sweden, I peaked my consuming curve (so far) when shopping in Laholm, a small city 20 minutes from my parents’ place. There are two stores in Laholm (not counting the one for ladies over 70). And they are both actually pretty good. And they both had massive sales on. Well, I will say no more…
I guess everything would be fine if the story (and my consuming) ended here. I did indeed count on doing some shopping in Sweden, so I’ve only done what I'd set out to do. But on the way back from Laholm I went past my auntie’s house where my cousin Lotta had dumped about six bags of clothes that did not fit here anymore, and some of them ended up in my bag. And today, when starting operation “sorting out all Henrik’s stuff left at my parents’ place”, I realized that I had left loads of clothes there that I had completely forgotten about! So, the pile of “new” clothes to bring back home with me has now grown completely out of control. And I have not even started to look at all the extremely important things I have in the storage space in Göteborg!

So, I now put all my faith in Tim. I have told him he does not need any clothes in Sweden (Swedes are not too fussy about nakedness anyway) and I’m counting on being able to use some of his kilos when he flies back. What he might not yet have realized is the more long-term effect of this almost self-growing pile of clothes – they will not be satisfied with only arriving in Australia but will try to find their way into our apartment, into our bedroom, and finally into our wardrobe. I have now given Tim about 30x30x30 cm space in the wardrobe (should be enough for his four t-shirts one would think…) So, by bringing all these clothes back with me I am sort of committing (at least to myself) to buying a new wardrobe which suddenly increases the price per garment in a very unexpected way.

20th July 2009 – Heading south again

It’s now Monday evening and I’m sitting on the train heading south again, down to my parents place. I’ve spent my first vacation day doing mainly three things; travelling by public transportation, failing in all missions set for the day and doing some impulsive shopping in a desperate attempt to compensate for the failures and make myself happy again. (“Tröstshopping” in Swedish.) It worked remarkably well.

For the next couple of days I’m hoping for some quality time with my parents and the sun, which I really hope will have the courtesy of paying a visit. I need to work on my tan before my pale Englishman comes visiting. I will pick him up in Copenhagen on Friday and you will hear nothing more from me until he is gone again two weeks later. We have a busy schedule meeting all my very curious and indiscrete friends. Everyone is extremely eager to meat him. Eva and Linus have named their newborn son after him, Henrik Yngve traded his present screensaver picture of a not too dressed David Beckham for photos of a not too dressed Tim. (Well, Henrik does work in mysterious ways…) Tim is now referred to as snygg-Tim, and consequently joins an exclusive group in which already snygg-Jonas, snygg-Oscar and snygg-Christian (especially in pilot uniform) are members. As far as I know neither of them ever got the honor of being on his screensaver, though. So he definitely gets special treatment and has a lot to live up to when he comes.

19th July 2009 – “Four” go sailing

This weekend it was finally time for the very much longed for “tjejsegling” (girls sailing). The crew heading up to Fjällbacka north of Göteborg to board Matte and Lotta’s boat was Lina (who has never been on a boat before), Johanna (who has actually been on a boat before), Lotta (who at least owns a boat) and me (who do see a lot of boats from my apartment in Manly). We had made sure that all major incidents had been taken care of by the guys who rented the boat the week before (for example the rudder fell off and they had to be towed by the coast guard) so statistically our trip was to proceed extremely smoothly. And so it did.

Being four girls on a boat you do get a lot of attention when coming into a harbor, and our strategy was to be humbly disrespectful. (Or disrespectfully humble?) Lotta though blew it completely from the beginning by letting a guy show us how to make knots that we already knew how to make (pålstek – we know all about the rabbit and the princess and the dragon).


Part of the charm of being out sailing is that you are allowed (actually almost required) to look slightly dirty and disheveled (ah – finally I got to use this word that Tim has taught me. I do not think he has ever used it correctly when referring to himself, though…) and so we did when we ended up creating us a little After Sail party dressed in very non-breathing rain clothes and lifted the roof at a semi-dodgy pub in Grebbestad where two Irish guys (talented, I must say) played hilarious covers with us as self-appointed choir singers and front dancers. And it was actually appreciated, I would say. Probably not for our artistic interpretation, but we did spread a lot of joy.
At half past eleven we finally rushed back to the boat to get changed (“piffade”, in Swedish) and in the pouring rain we headed to a club to get that party going. And so we did… Saturday night turned out to be the best party night in ages and we all awoke the next morning with huge grins on our faces.

Sunday actually offered some five hours of quality sailing with good winds, a little bit of rain and a little bit of sunshine. (And yes, it turned out both me and Lotta can actually sail.) We ended up at Hunnebostrand, where we decided to have a quiet evening in the boat cooking and chatting. Monday morning me and Johanna had to head back to the city and so we left Lotta and Lina to their fate…

17th July 2009 – Gothenburg, I came back to you…

I have during the two and a half weeks that I’ve been working from the Göteborg office been staying at Matte and Lotta’s place in Majorna, and they have completely embraced me as a third family member (occasionally referred to as the pet). When I first arrived Matte told me of his magnificent ideas of starting a collective out on the countryside, maybe buying an old farm with several dwellings, sharing all boring duties in order to maximize everyone’s free time. He was really excited about it. Since such an arrangement would require some planning and rules I’m quite sure that I would not be an optimal member, but I have been very happy to be part of the smaller prototype at Ostindiegatan. Matte has been in charge of the breakfast smoothie. I have been doing the washing up and as a second task I have (self nominated) tried to keep track of Lotta’s keys and occasionally her other possessions as well. (In any future collective I would though recommend each individual to have their own key.) I have spread my stuff(s) all over their living room and filled their hallway with my shoes. And still they have liked having me there. At least so they say…


During the evenings I have mostly met up with old friends. Last weekend the collective went on a quite improvised road trip driving back and forth in the rain over the island of Tjörn (seeing lots of cows, horses and small red cottages) and finally ending up in Ljungskile, where we had a great eating/drinking/playing boardgames night with some friends of Matte’s until the sun rose at four in the morning.

Being back in Göteborg has of course been a long walk down memory lane. I went past our old house and saw through the glass of the gateway that they have finally managed to build the balconies that we planned for. The 7Eleven at the corner of Andra Långgatan/Linnégatan has changed owners and done some internal rebuilding and does no longer make the best brownies in town/the world. They are out beaten even by the 7Eleven some hundred meters further up on Linnégatan, which used to be much, much worse. The Sorrentina at Vino Pasta at Plantagegatan was not as good as I remembered, but number 41 at Bombay at Andra Långgatan is still in the game. And my taste for salty sweets has completely changed and my new obsession is with Dumle Lakriskola, which is surprising. Well, well, everything changes, although it stays the same. I guess…

http://www.youtube.com/watch?v=KG64DmsSQH4

3rd July 2009 – And it’s all coming back to me now…

I have during the last days realized that my brain has been quite selective when it comes to remembering certain aspects of Sweden. I had for example totally forgotten about the mosquitoes. I cannot even remember them liking me very much before, but now they are all exited about the new blood in town and feast on me all they can. Maybe it’s all the antibiotics in my blood that makes them mad about me. Or they just prefer me older and wiser. Which is understandable.

Summer is not only mosquito time but also the time for building and rebuilding things. Swedes just seem to love doing that. A true Swede always has a façade to replace or an approach to pave. Since most Swedes are off on vacation in July most cities (especially Göteborg) take the opportunity to work on roads, tram tracks and train tracks during this period. I guess we are assumed to withdraw to a remote island or go sailing. We are definitely not assumed to stay in town. So, the city goes ahead and changes all the tram and train routes and redirects every second road which makes going anywhere even more confusing than it normally is in this city of one way streets.

I might also have slightly glorified the shopping in Göteborg. For a year now I have been constantly complaining about how impossible it is to find nice things in Sydney, and been bragging about how much better it is in Sweden. My master plan was to go back with an empty suitcase to be able to do some SERIOUS shopping. And so I did. For about 30 minutes. Then I panicked and headed home – disillusioned and confused, trying to avoid getting hit by every bus, tram and car in Göteborg on the way (they drive on the WRONG side!) – and ended up borrowing clothes from Lotta instead to solve the situation. It seemed I had completely forgotten about two small summer features; SUMMER SALE and TURISTS. Combined they turn every shop in Göteborg into a burning inferno. How could that slip my mind?

I’m now heading down to my parents’ place on the west cost 160 km south of Göteborg. The plan is to do a lot of nothing for the weekend. There will be no sale on since there are no shops. There will be no trams and hardly any cars. There will be no mosquitoes. Hardly any tourists. If I just stay put and not divert too much towards Båstad there will be nothing but family and food and ocean and a little bit of forest. And that is exactly what I need right now.

30th June 2009: Still somewhere between Hong Kong and Helsinki

Bored as I am without any battery in my camera I have arranged a little competition between today’s airlines. Ten extremely relevant categories have been carefully selected and the performance of the two airlines has been evaluated in a…scientific way. Sort of.

Food
Winner: Finnair
Well I’m not at all culturally biased here but any airline serving crumble pie with vanilla cream and cinnamon buns will get my vote. I felt back in Sweden already somewhere over China. The best Asian food ever!

Serving…material
Winner: Finnair
Scandinavian design, what more is there to say? The striped Ittala dinner set makes me feel at home. I just love it!

Movie selection
Winner: Cathay Pacific
Although I did not really see that many movies since I slept most of the SYD-HKG flight I must give this one to Cathay. There were quite a few that I would have liked to see. (Finnair only show films about women in their forties having relationships with teenage boys.) However, due to Cathay’s poorly planned flying (we arrived half an hour early) I did not manage to see the ending of the movie… Minus for that!

Snacks
Winner: Finnair
They gave me Fazer Salmiak pastilles! That is the closest to salty sweets I have been in a year, almost. (Which actually says a lot about my terrible situation since they are not really salty at all. But at least they are black. And salmiaky.)

Size of TV
Winner: Cathay Pacific
Well, it was just bigger. And closer.

Jet Engines
Winner: Finnair
They are blue. What more can I say...

Chairs
Winner: Qantas
(Eau, here Qantas entered the competition as a Joker. Who would have thought that?)
In addition to the fact that the Finnair business chairs cannot be folded down all the way there just isn’t any star trek feeling at all to the Finnair chairs. With Qantas’ egg-formed sky chairs you can at least imagine that you are on a journey to some far away planet, but with Finnair it is pretty clear that you will not leave Mother Earth. Those chairs simply would not handle the journey through the stratosphere.
Cathay has small individual cubicles heading sort of sideways. Very confusing not sitting in the direction the plane flies, at least at start and landing. I cannot really make up my mind about them. If the plane would crash it is however good to know that there is an airbag on the side facing forward. I felt extremely safe.

Travel kit
Winner: Finnair
The black case was esthetical yet functionally designed with an inside hanger. And inside – lingonberry products! (And I have lived my life up to now not even knowing of their existence!) As well as shoehorn and a protective bag for my new camera (How could they know? They are so good…)

Language
Winner: Finnair
Finlandssvenska (Finnish Swedish). Just sounds wonderfully funny.

Flight crew rostering system
Winner: Finnair
Well, it was me designing it a long time ago. Call me partial, but it just must be better.

Seems to me that Finnair won the first round. We'll see if Cathay gets a rematch on the way back...

30th June 2009: Ten hours on a flight between Hong Kong and Helsinki

I have during the last couple of days thought about buying a DSLR camera and two minutes before boarding the Sydney to Hong Kong flight last night that was exactly what I decided to do. Without the thorough internet research I know most of my (male, at least) friends would do (as well as the guy in the shop who did give me quite a patronizing look when I answered him that “No, I have not really checked out all cool features of this camera on the web”, when he asked) I had decided to go for the Canon 500D – purely on recommendation (by people who do not have this camera but love spending money on electronics) and my female instinct. (The latter possibly to be better trusted than the former.) So, I went into the shop, told the guy working there what I wanted, took the box without checking it (looking back this maybe was slightly risky, but it all turned out well. I think.), boarded the plane, put it in the storage space and slept for eight hours.

In Hong Kong I bought a memory card and as soon as I was seated on the Helsinki flight I started the mission of getting acquainted with my new friend. Now there are quite a limited number of things to take photos of on an airplane, especially if trying to avoid making unfriends by harassing fellow passengers while doing so. So I ended up taking landscape pictures of China, testing the focus points settings on clouds, taking portrait pictures of jet engines and waving my feet really fast to check out the shutter speed settings on moving objects. (When getting down on the floor to catch an interesting angle of my shoes people did start looking strangely, though.) I kept saying yes to everything eatable offered to me just to get new motives for my study and since I felt a little bad about not eating the food I had ordered I ended up much too full and feeling slightly sick.

Finally, somewhere over Irkutsk (where the hell is that?) I ran out of battery. I got a little more than half way through the manual. So, with this valuable opportunity gone there is a risk I will now never learn about white balance or lens peripheral illumination correction…

29th June 2009: Övergång / Transition

I och med att jag nu i sju veckor kommer invertera min tillvaro (jobba i Sverige och sakna alla i Australien istället för att jobba i Australien och sakna alla i Sverige) tänkte jag att jag ska invertera mig även språkligt. Jag börjar lite bilingualt (bilingual) så att alla kan vänja sig (get used) så att jag stegvis (gradually) går över mer (more) och mer (more) till engelska (English). Och till sist turnar det completely into English. For those of you who happen to be native English speakers and love pointing out all my errors and mistakes (Mat), please bare with me. Or stop reading...

24 juni 2009 – Och snart är jag i Sverige igen...

På måndag, den tjugonionde, åker jag hem till Sverige. Fyra veckor jobb, tre veckor semester, och jag ser nästan fram emot båda delarna lika mycket. Jag ska hem till Göteborgskontoret och reparera mitt förhållande med Jeppesen. Jag ska hem till Skummeslövsstrand och lära känna min brorson Alexander. Jag ska träffa familj och vänner. Och förhoppningsvis kommer Tim två veckor i slutet av juli.

Jag har gjort flera försök att skriva ett stycke som summerar upp denna australienska höst men varje gång blir det bara en självömkande svada av gnöl så jag ger upp det. Mycket har varit jobbigt (kontraktsförhandlingarna, VISA-problemen, fyra pencillinkurer på tre månader. En ständig ovisshet om vad som kommer att hända, en frustrerande känsla av att vara helt övergiven (professionellt) på andra sidan jordklotet utan någon fungerande organisation. Och så Henrik, förstås.) Andra saker har varit helt grymt bra (Tim.).
Förhoppningsvis reder allting ut sig snart så att det bara blir roliga bloggar händaefter. Helt utan gnöl.

19 juni 2009 – En träffsäker present

Pride and Prejudice and Zombies – varför nämdes aldrig den på litteraturvetenskaps-lektionerna? Jag bara undrar...

16 juni 2009 – Tillökning på Stuart Street

För några veckor sedan var det Leannes födelsedag. Jag fick veta detta av en ren slump – the talkative boyfriend var på besök och efter att ha varit själv hela dagen medan Leanne jobbade studsade han nästan upp och ner av exaltering när jag kom hem och han äntligen kunde få visa någon den födelsedagspresent han hade fixat – ett egendesignat kort där han skrivit en formell inbjudan till henne att flytta till hans farm i South Australia.

Under några veckor hörde jag ingenting mer om saken, men så i måndags sa hon till sist att hon hade bestämt ett datum; fjärde juli. Och jag och Tim bestämde att han skulle flytta in. Så den fjärde juli – medan jag är hemma i Sverige – flyttar Tim in (vilket i princip innebär att han hämtar de återstående tre tshirts han ännu inte har hos mig).

Några dagar efter att vi bestämt detta ringer Leanne mig och säger att hon har fått kalla fötter. Hon vet inte vad hon vill – ska hon flytta ner till Richards gård eller kanske bryta upp och flytta hem till Nya Zealand? Det enda hon vet är att hon inte kan fatta något beslut än. Så vi kommer överens om att hon bor kvar Augusti ut, iallafall. Så nu kommer jag när jag kommer tillbaka i augusti ha två flatmates (eller, ja, en sambo och en flatmate) för några veckor. Sen får vi se vad som händer efter det.

6 juni 2009 – HAJK!

Svaret på frågan som ställdes i förra blogginlägget verkar vara: (tadá!) hajka! Eller, ja, endagarsvandringar i alla fall. Förra helgen åkte vi upp till Blue Mountains och gick en helt otroligt vacker tur som först slingrade sig ner i en dal utmed (och tidvis i) ett magnifikt vattenfall och sedan följde bergsmassivet på en klippavsats med otrolig utsikt. Det var ganska kallt och fuktigt i luften (hm, kanske det lätt blir så i ett vattenfall...) så vi sprang delar av turen för att hålla värmen. (Eller, ja, det lät åtminstone som en bra anledning – egentligen hade jag bara alldeles, ALLDELES för mycket överskottsenergi.). Speciellt trappspurten för att komma upp de 650 meterna från dalen kändes gott i vaderna dagen efter. Och stackars Tim hade bara att hänga på. (Här kände jag att det blev dax att infoga en liten kommentar för att återställa sinnesbalansen hos de av er som läser detta och upplever en känsla av förvirring vid införandet av nya namn på detta vis. Det finns alltså en Tim. Engelsman. En väldigt, väldigt bra sådan. Jag kommer att behålla honom. Så lägg namnet på minnet.)

Vi hade hoppats på att få lite höststämning i bergen med röda och oranga löv på träden men vi var några veckor för sena och de flesta av de få lövträden hade redan tappat sina blad. Men de ynka 8 graderna gjorde ett bra jobb med att få mig höstlikt nedkyld och efter turen blev det varm choklad framför en öppen brasa för att försöka få upp värmen igen. Mysigt, framför allt när man vet att man alltid kan åka tillbaka till ett tjugogradigt Manly.

Denna helgen hade vi bestämt oss för att vandra The Coast Walk i Royal National Park söder om Sydney. Planen var 7-färjan från Manly, tåg till Cronulla, sedan ytterligare en färja till Bundeena där vandringsleden börjar. Därefter raskt vandra i 28 km och ta tåget tillbaka till stan från Otford. Inga problem.
Efter 3 timmar av underbar utsikt, mäktiga klippformationer och öde sandstränder insåg vi att det inte fanns en chans i världen att vi skulle hinna fram innan det blev mörkt, vilket det blir redan vid strax efter fem vid den här tiden på året. (Just klippvandringar gör sig exceptionellt dåligt i mörker, har jag hört.) Så vi fick snällt erkänna oss besegrade och vända tillbaka samma väg som vi kommit. Trots detta nederlag var det en helt underbar vandring. Och vi kommer säkert ge oss på den en gång till, men då börja vandra lite tidigare. Och kanske vänta tills det är ljusare lite längre på kvällarna. I slutändan blev det denna gång 21 km, vilket inte är så dåligt det heller.


En vän har gett mig sin gamla compact kamera (en såndära liten en, alltså) så helgens vandring blev väl dokumenterad och kan beskådas HÄR:

http://picasaweb.google.com/johanna.m.bohman/20090606RNPCoastWalk?authkey=Gv1sRgCICd9MfszPOUbw#

(Att jag var tvungen att testa alla kamerans inställningar på vägen kanske inte direkt förbättrade oddsen för att hinna fram i tid. Men när jag inte tog kort gick vi faktiskt väldigt, väldigt snabbt.) Bortskämd som jag är med Henriks systemkamera är jag inte speciellt nöjd med bilderna. Och linsen var skitig, vilket jag inte upptäckte förrän efteråt. Men bilderna ger åtminstone ett smakprov på hur otroligt vackert det var.

24 maj 2008 - ...och vad gör man utan beachvolley?

Det är frågan halva Manly ställer sig nu. Spelar tennis? Frisbeegolf? Eller bara fikar mycket, mycket mer?

I fredags och lördags var det blåsigt här. Riktigt blåsigt. I kombination med en ordentlig ”high tide”. Havet var skummande vitt och vågorna enorma. Inte en enda surfare vågade sig ut. Manly Beachs vita sandstrand gav sig bara till känna när vattnet emellanåt drog sig tillbaka för en andhämtning innan det återigen kastade sig mot muren och kaskader av sand och vatten slungades upp på strandpromenaden och dränkte intet ont anande japanska turister. ”It’s crazy out there” var det generella kommentaren även från dom inhemska, som borde ha varit med om ett och annat. Det låg nästan en andaktsfull stämning över hela Manly, där det galna havet var det återkommande samtalsämnet och allas röster var fyllda med förundran och respekt.

Det är nu söndag och ovädret har bedarrat och gett plats åt en varm bris och en klarblå himmel. Perfekt beachvolleyväder. Men det finns inga beachvolleybanor kvar... Knappt någon Manly Beach, skulle jag vilja säga. Största delen av den sand som en gång var Manly Beach har dragits ut i havet och stenar och klippor som aldrig tidigare varit synliga har kommit fram i ljuset. Av våra åtta beachvolleybanor står endast de innersta stolparna kvar, och detta nätt och jämt. De yttre stolparna räddades ifrån att försvinna ut i havet av att näten var starka nog att hålla dem kvar vid land tills dom blev räddade, och nu ligger både nät och stolpar bland alger, snäckor och skräp som utslagna efter en hård helg.



Sanden kommer så småningom föras tillbaka från havet av sig själv, men det kommer att ta tid. Det tar antagligen minst fyra månader innan vi ens kan försöka få banorna spelbara igen. Så för många av Sydneys beachvolleyspelare finns det nu ett tomrum som måste fyllas. Det är många vänner jag antagligen inte kommer att se på flera månader nu när den naturliga mötesplatsen är borta, speciellt de som inte bor i Manly utan bara kommer hit för att spela. Ska vi behöva börja ringa till varandra nu och bestämma var vi ska träffas? Och vad ska vi göra tillsammans? Bara fika, utan att först ha tränat? Och kommer vi att känna igen varandra om vi inte bär träningskläder? Och, framför allt, hur påverkar detta min planerade comeback i Åhus i sommar? Framtiden känns skrämmande oviss...

5 maj 2008 - Om att ha en flatmate

Det är nu snart en och en halv månad sedan Leanne flyttade in i lägenheten och jag har sett henne i ungefär sammanlagt 30 minuter. Jag tror att jag har bestämt mig för att definiera detta som en BRA flatmaterelation. Hon åker till jobbet tidigt på morgonen och kommer tillbaka ganska sent. Jag hör henne aldrig på mornarna – även om jag är vaken och ligger och lyssnar hör jag henne nästan aldrig gå. Hon måste smyga omkring som en liten mohikan! På kvällarna pratar hon telefon med Roger, the farmer boyfriend, i flera timmar på sitt rum. Så om jag någon gång ser henne är det i köket. Ibland lurpassar jag nästan och hoppar fram bara för att prata några ord med henne. Inte för att jag är sällskapssjuk, men det känns nästan lite konstigt att bo med någon och aldrig pratas vid. Om inte annat så kanske det finns någon praktikalitet att diskutera. En droppande kran eller bladlössen på citrusväxten eller...nå’t. Hm, får komma på något bra...

Så, Leanne har alltså inte satt några stora avtryck i mitt liv än så länge. Det finns några få tecken på att någon annan bor i lägenheten, men de är inte så många. Det står till exempel en palm i badkaret. Först trodde jag att den kanske bara stod där för att bli vattnad, men nu har den stått där i över en månad så härom dagen frågade jag lite försynt om det inte är lite mörkt för den på badrummet och av svaret att tolka (nej) så verkar det som att den ska vara där. Okej...

I övrigt har jag väl egentligen kommit ganska lindrigt undan. Inga egendrejade krukor eller skålar på fönsterbänkarna (vilket hade varit fallet om en Aoife hade flyttat in...) Nä, det enda som tills nu inkräktar i mitt vardagsrum är en rostig miniatyrcykel (har väl någon slags affektionsvärde. Jag har hört om sån’t...) och två träljusstakar. Och i morse hängde det plötsligt en KLOCKA på väggen. En väldigt ful sådan. Jag gav den en skeptisk blick men accepterar dess existens. Motstridigt. Ni vet hur jag är, och ni borde således vara STOLTA över mig. Lite, iallafall...

1 maj 2009 - Sköna maj välkommen...

Jag får motvilligt erkänna att det börjar bli höst i Sydney. Eller möjligtvis vinter. Den senaste veckan har temperaturen på natten gått ner mot 12 grader. På dagen vågar den sig knappt över 20, även om solen skiner. Igår kväll åkte elementet i sovrummet på och min elektriska filt fram. Jag har kapitulerat. För bara en månad sedan sov jag med bara ett tunt lakan och öppet fönster. Vad hände?

Inomhustermometern i vardagsrummet stod på 15 grader i morse vid sextiden när jag gav mig ut på en joggingtur. Utomhus någon grad kallare kanske, men en molnfri himmel som solen var på väg upp mot. Naivt optimistiskt trodde jag att den fysiska aktiviteten och solen skulle hålla mig varm i min kortärmade tröja, men nej nej. Jäklar vad kallt det var! Och varje gång jag tvingades stanna för att korsa en väg kände jag hur mina benmuskler kallnade till och drog ihop sig. Jag minns inte att det var såhär förra vintern!

Nu är jag iallafall tillbaka hemma och har efter en varm dush bäddat ner mig under den elektriska filten igen med en kopp te och datorn i knät – den är alltid en säker vämekälla!

29 april 2009 - Min kladdkakas väg till berömmelse

Min kära vän Kristin har under de senaste veckorna spenderat all sin vakna tid (och en stor del av den tid hon inte borde ha varit vaken) men att göra en kokbok. Hon går upp tidigt för att innan jobbet hinna laga mat, Kim kommer över och tar proffsiga bilder i rätt morgonljus (och äter sedan upp maten), hon skickar bilderna till sin mamma i Norge för redigering och när hon kommer tillbaka från jobbet har boken en ny sida klar. Jag tror hon är uppe i över 50 sidor. Och det ser proffsigt ut!

Mitt självklara bidrag till boken är....tadá – kladdkaka! Såklart. Mitt kladdkakerecept har sedan jag kom till Australien muterat från en stor kladdkaka till portionskladdkakor i kakformar. Efter tre fatalt misslyckade försök i början av min Australienvistelse fick sig mitt förr så superba kladdkakebaknings-självförtroende en törn och jag retirerade under flera månaders tid till HobNobs och sura band. Så för några månader sedan bestämde jag mig för att byta strategi och ge portionskladdkakorna en chans – och nu är jag tillbaka i leken, stronger than ever! Dom är fortfarande göttigt ogräddade i mitten och kräver viss tid i frysen för att få en hållbar konsistens, men det är precis så dom ska vara. Och en extra feature är att dom fungerar även med en trasig ugn som grillar allting underifrån.
Så, när Kristin om några månader distribuerar sin bok i miljonexemplar kommer min kladdkaka slutligen ha nått den ultimata berömmelsen. Gött!

9 april 2009 – Ensam hemma

Leanne har över påsken åkt iväg till sin nya pojkväns farm i South Australia, och jag har lägenheten helt FÖR MIG SJÄLV i fem dagar! Det är fasinerande att jag trots att jag i princip inte har sett henne sedan hon flyttade in in – vi verkar ha en förmåga att helt gå om varandra – kan känna att det är en så’n lyx att vara ensam. Det är nästan så att jag stannar i Manly över påsk bara för att få njuta av att ha min stora, fina lägenhet för rmig själv.

Men sen får jag allt ta och se till att lära känna den här farmaren så att jag blir medbjuden till South Australia. Hur coolt är det inte att hälsa på på en stor fårfarm mitt ute i ingenstans? Men han hade tydligen inga hästar – jag är lite besviken över det...

8 april 2009 - ...och jag är fortfarande kvar!

Jag kör på. Ni har rätt, jag borde fortsätta hålla er uppdaterade och underhållna via denna blogg. Jag får bara censurera alla smaskiga detaljer från mitt promiskuösa singelliv... :)

1 april 2009 – En uppdatering

Idag, den första april, är det ett år sedan vi sa hejå till er alla och satte oss på planet till Sydney, och jag tänkte att jag ska fira vår årsdag med att ge er en uppdatering på läget. Som de flesta av er nu vet finns det en orsak till den bloggtystnad som har rått de senaste månaderna. Mycket har hänt, men det har inte riktigt varit läge att hantera det publikt på en blogg.

Pontus avfärd i slutet av januari blev slutet också på mitt och Henriks förhållande. Mina föräldrar kom ner till en något kaosartad situation där Henrik flyttade iväg till ett hotell och tog avstånd från allt och alla och gottade ner sig i en livskris där allting ifrågasattes. Han åkte hem till Stockholm i slutet av Februari men är nu tillbaka i Manly hos en ny tjej. Ingen optimal situaiton, men jag mår okej. Ärligt. Henrik mår antagligen sämre. Men jag jobbar på att sluta oroa mig för honom...

Mitt EXPAT-kontrakt slutade gälla igår, så nu är jag teoretiskt sett tillbaka i Göteborg, antar jag. Fysiskt är jag kvar i Sydney. Tanken var att jag skulle hinna skriva på mitt nya kontrakt, en 24 månaders lokalanställning på Jeppesen Australia, innan den siste mars, men så blev det visst inte. Efter många rundor fram och tillbaka har vi iallafall lyckats komma överens, så jag stannar här ett tag till. Vad vi vet nu har vi projekt med Qantas åtminstone 12 månader till, efter det får vi se vad som händer. Finns det ingenting att göra får vi väl bryta kontraktet. Tyvärr var det helt omöööööööjligt att vara tjänstledig från min tjänst i Göteborg (important important Boeing policy...) så jag är lämnad ganska vind för våg när vi inte längre har något projekt här nere, men den risken får jag ta. Jag är irriterad men accepterar. Motvilligt.

I helgen flyttade min nya flatmate Leanne in. Jag bestämde mig för att bo kvar i lägenheten där vi har bott i snart ett år och hyra ut ett av rummen. Jag har aldrig bott ihop med någon ”icke-pojkvän” tidigare, så det ska bli intressant att se hur det går. Hon verkar vara en bra tjej, så det ska nog gå bra. Hon är från Nya Zeeland, är lite äldre än jag, jobbar inom IT och verkar sportig och hälsosam. Det är konstigt att helt plötsligt ha en främmande människa boendes i lägenheten. Tar nog en stund för mig att vänja mig vid det.

Jag får se om denna blogg i och med ettårsdagen går i graven, eller om jag bestämmer mig för att fortsätta rapportera om singellivet i Manly. Men nu har ni väl alla vant er vid min tystnad så det är ingen som kommer att läsa den ändå...

31 december 2008 – En något...annorlunda...nyårsafton

Den 28:e var den stora dagen D då Åke, Helena, Maria, Gustav och Pontus skulle anlända från Sverige. Men eftersom Helenas mor blivit sjuk var det till sist bara Pontus som vi hämtade upp på flygplatsen. Detta ändrade våra nyårsplaner. Eftersom vi skulle fira med familjen hade vi tackat nej till glamfesten på Museum of Contemporary Arts takterrass inne vid Circular Quay – festen som alla våra kompisar skulle gå på. Vid lunchtid på nyårsaftom fick vi till sist motstridigt inse att vi inte skulle få några biljetter dit, utan att vi istället fick hitta en alternativ plan.
Vi började kvällen hemma hos Nicole och Pierre tillsammans med finfestgänget. Vi hade alla skramlat ihop till ett Nintendo Wii till honom så att han iallafall skulle få spela lite tennis från soffan de nästkommande månaderna. Efter någon timme gav de andra sig av och kvar var vi fem och den massiva ostbrickan (man kan alltid lita på att det finns en massiv ostbricka hemma hos en fransman...). Via en annan fest hos vår vän Carlotta hamnade vi till slut vid tolvslaget på piren vid Little Manly Cove. Tyvärr såg vi inte Sydney Harbour Bridge därifrån, men väl de fem synkroniserade jättefyrverkerierna som hölls utspridda över Sydney. En maffig upplevelse, även för en som jag som normalt inte blir så imponerad av fyrverkerier. Skål!

http://picasaweb.google.co.uk/johanna.m.bohman/2008ASummaryOfAGreatYear03?authkey=69HsTV4DH_k#

27 december 2008 – Varför man inte ska göra allt som Kim gör

Med videokameran i handen har pojkarna (ja, det finns faktiskt en tydlig könsuppdelning här) under semestern roat sig med att leka jackass. Allt för konsten.
Semesterns mest memorabla (och morbida) klipp kommer utan tvekan Pierre att stå för. Jag sätter scenen:
Halva gänget är och spelar tennis. Mellan de två tennisbanorna finns en trappa med 12 ganska långa steg. Kim säger till Arnie att filma när han hoppar ned för trappan. Pierre tycker att detta ser roligt ut och gör likadant. I bakgrunden hör man Nicole ropa ”Don’t do it!”....
Som ni förstår gick det inte alls bra. Han lyckades landa helt åt helskotta fel; bröt av hela foten från benet. Benpipen stack ut och tennisskorna blev moderiktigt röda. Så det blev ambulans in till sjukhuset, operation med skruvar och plattor och skit. En lite snopet slut på semestern.

http://au.youtube.com/watch?v=VpTpoKv0o_s

26 december 2008 – Vamos a la playa

Beachvolleyboll, snorkling, böcker och sol.
Morgonjoggingturer upp och ner för bergen för att försöka kompensera för de kopiösa mängder mat vi satt i oss. Och sen åt vi lite mer…

Med inzoomade bilder på tavlor, takbjälkar och vattenkranar kom huset inte direkt till sin rätt på hemsidan där vi bokade, men vi vi blev positivt överraskade. Dom hade till exempel fullkomligt missat att marknadsföra den enorma terassen med panoramautsikt över havet. Och gräsmattan som slutade i ett femtimeters stup ner i dundrande skum.
Takbjälken funkade utmärkt för att öva fingerslag. Soffbordet funkade utmärkt för bordtennis. Och vardagsrummet fungerade utmärkt som replokal. Vad mer kan man önska?

24 december 2008 – Jul på Copacabana

På julafton begav vi oss upp till Copacabana på Central Coast, där vi hyrt ett hus för en vecka. Henrik, jag, Matt och Faustine trängde in oss i en extremt maxlastad bil. Arnie, Kristin, Nicole och Pierre trängde in sig i en andra maxlastad bil och Kim, beachvolleybollnät, 7 surfbräder, ett trumsätt, två gitarrer, två madrasser, dykutrustningar och en hel del annat smått och gått trängde in sig i en stor van. (Vad hände med den tiden då vi inte hade behov av alla dessa materiella ting? Vart är världen på väg?)

Jag och Henrik stod för maten den 24:e och det blev efter glögg och egenbakade pepparkakor ett imponerande traditionsenligt julbord med 7 sorters sill, knäckebröd, griljerad skinka, revbensspjäll, hemlagade köttbullar, prinskorvar, rödbetssallad, vegetarisk frestelse och hembakt bröd. Och julmust. (Ja, vi spenderade visst en stor del av den 23:e till att laga julmat. Vi tackar Nordic Fusion och Ikea för övrig support.) Vi nubbade absolut citron (Ah, mycket godare än snaps!) och sjöng snapsvisor. Jag hade en vison om risgrynsgröt till efterrätt, men efter att ha misslyckats med att hitta både grötris, hel kanel och saft till saftsåsen gav jag upp. Vi var alla i slutändan ändå väldigt imponerande av Henriks och mina tills nu väl gömda matlagningstalanger.

22 december 2008 – Och så lider det mot jul

Vi har i veckor nu haft för avsikt att baka pepparkakor, lussekatter och knäck, men så tittar vi ut, ser den klarblå himeln och bestämmer oss för att gå ner på stranden istället.
Så, inget traditionsenligt julbak, inget julpynt i fönsterna och inga skönljudande stämsånger till ”Ett litet barn av Davids hus”.
I Manly lyser julen mest med sin frånvaro. Eller den lyser åtminstone inte tillräckligt starkt för att jag ska reagera. Det står förvisso en stor solenergidriven plastjulgran nere på Corson (huvudgatan) och vi kan se ett hus från vår lägenhet som har pyntats med blinkande, epelepsiframkallande renar och tomtar, men i övrigt verkar Manlyborna vara lyckligt ovetande om den stundande högtiden. Inte ens i affärerna skrålar julmusiken som man är van vid. Vid ett fåtal tillfällen har jag när jag stannat upp i en affär och verkligen lyssnat anat att det kan vara någon slags Christmas Carol som skymtar i bakgrunden, men om man som svensk är van vid vrålandet av ”Meeeer juuuul” och ”dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum dum” (”tänd ett ljus”, asså) är dessa sublima jultoner ingenting hjärnan tar till sig. Jag har funderat på att åka in till Sydney centrum för att se om juletiden gör sig mer påmind där, men som alltid håller Manlys magnetiska dragningskraft mig kvar. Varför söka julstämning i en stressad storstad när det finns gott om frid under ett parasoll på stranden? Frid som frid...