12 December 2008 – Tillbaka igen!

Ja, det var ett tag sedan sist... Som ni kanske förstår har det varit mycket att stå i den sista tiden. Jobbet har varit hysteristkt – jag har lämnat över projektledningen av det första Qantasprojektet till en lokal konsult. Men jag verkar fortfarande sitta fast med ena foten och sugs hela tiden tillbaka. Med händerna försöker jag jonglera uppstarten av det andra stora Qantasprojektet och planerandet av det tredje. Med kvarvarande foten försöker jag handla julklappar, skriva julkort och...ja...allt annat livsviktigt. Och det förstår ni ju hur bra det går, med en fot.

Jag har jobbat alldeles för mycket och orkat göra alldeles för lite roligt. Effekten blir bitterhet och tröstätning. Men nu är det jullov! Jag har tagit en vecka extra innan jul för att hinna lugna ner mig lite innan den stora Sverigeinvasionen drar igång i mellandagarna. Vem vet, kanske diska de senaste 3 veckornas disk och tvätta en tvätt. Kanske rentav damsuga bort alla små små guldstjärnor och pappersrester som ligger överallt på arbetsrumsgolvet efter att jag pysslade julklappar (med foten). Kanske till och med blogga lite! Jag tappade telefonen när jag sprang till färjan efter jobbet idag och efter det har det knappt gått att höra vad folk säger när man pratar med dom. Jag ser det som ett tecken på att jag inte ska svara i telefon något mera detta året. Det är nog lika bra att jag tappar bort telefonen helt och hållet. För antagligen kommer jag ha fått första jobbsamtalet på semestern innan 10:00 på måndag...

21 oktober 2008 – En lite viktigare dag

Den 21 oktober är som ni alla vet en mycket speciell dag som inte får gå obemärkt förbi, även om jag i år har varit väldigt förvirrad över avsaknaden av det höstrusk som brukar ackompanjera denna dag. Men så i tisdags kom det, både dagen och rusket! (Vårrusk, kanske, men ändå.) Dagen började med frukost på sängen som sig bör. Henrik gick upp vid halv sex bara för att jag inte skulle behöva ligga och vänta för länge (Solen går upp strax innan sex och då säger kroppen att det är dax att gå upp. Det är så det funkar här i Australien. Tyvärr säger åtminstone min kropp även att det är dax att gå och lägga sig strax efter solen har gått ner vid åttatiden på kvällen. Jag är inte lika nöjd med den effekten.). Vi tog en lugn morgon med en lyxig frukost och bullbak – jag hade kommit på den geniala idén att jag skulle bjuda projektteamet på nybakta kanelbullar när jag kommit in till kontoret. Detta gjorde jag lite senare än tänkt eftersom det alltid tar längre tid att baka bullar än man tror. Bullarna blev stora och improviserade och grillade undertill, precis som allt man bakar i vår ugn, men smakade helt okej och imponerade åtmonstone på både kollegor och Qantasfolk.
Efter en arbetsdag med möte efter möte efter möte åkte jag tillbaka till Manly och gick på marrokansk restaurang med lite vänner. Det här med att behöva jobba på sin födelsedag kändes som en ny erfarenhet. Jag är van vid att fylla år på helgen, och tänker nog fortsätta med det framöver. Men, veckodagen till trots, var denna tisdag en riktigt bra dag.

19 oktober 2008 – En utflykt till paradiset

I helgen hände det – vi hyrde en bil och gav oss ut i vida världen! Vi körde och körde – ut ur Manly, ut ur Sydney, ja nästan ut ur New South Wales.
I 30-årspresent fick Henrik en helg i kompisars kompisars föräldrars semesterhus vid Jervis Bay, och det var dit vi nu var på väg. Bilen var packad med allt man kan behöva – beachvolleybollbollar, beachvolleynät, öl, Kristin och Arnie och minst fem skivor med ”The best of the best of shuffle”. Countrypopshuffle... (Egentligen någonting som åtminstone tre av oss hade klarat oss väldigt bra utan.)
Våra förväntningar på zoologiska upplevelser var höga – äntligen skulle vi få se alla dom där konstiga djuren som sägs finnas i det här landet. På vissa stränder i Jervis Bay ses till exempel kängrur bodysurfa emellanåt. Det tänkte vi se. Och mycket mer. På vägen ner körde vi förväntansfulla igenom Kangaroo Valy. Vi såg en McDonaldspåse och körde över en gren.

På lördagsmorgonen tog vi våra beachvolleytillbehör, gick de 50 metrarna genom gumnmiträdsskogen ner till den lilla paradisstranden med kritvit strand och turkosblått vatten och satte upp vårt läger. Och där badade och solade och spelade vi hela dagen. (Kritvit sand låter som små ettriga chiwawor när man går i den. För att den innehåller så mycket silikon, sa Arnie. Väldigt förvirrande när man spelar.) Ja, spelade gjorde vi iallafall tills jag och Kristin krashade ihop i jakten på en säkert otroligt hård och svår anfallsboll från våra starka män och Kristin stukade vristen och jag skrapade sönder benen...


Söndagen tillbringade vi på en annan paradisstrand. Och plötsligt kom de zoologiska upplevelserna i en rasande fart. Havet kryllade av delfiner, en wallabie (en liten, liten kängru, kan man säga) försökte äta upp vår mat och en enorm rocka simmade långsamt förbi precis bredvid oss. Det var en stekande het, vindstilla dag. Arnie och Henrik gick på fotoexpeditioner längs klipporna och i skogen för att slippa solen medan Kristin och jag svettades bort på stranden. På vägen tillbaka åkte vi förbi en fyrtornsruin (dom hade tydligen sprängt sönder det under första halvan av 1900-talet eftersom det gjorde mer skada än nytta då det var felkonstruerat och förvirrade sjöfararna och orsakade en massa skeppsbrott. Men eftersom det inte finns så många ruiner i Australien verkade dom ändå vara mäkta stolta över denna fyrtornsruin.) Där såg vi nästan en val. Ja, vi skymtade iallafall i fjärran strålar av vatten som med största sannolikhet befunnit sig inuti en val alldeles precis innan. Och det är ändå det närmaste att se en val vi kommit hitills.

Vi gav oss av tillbaka hem mot Manly någon timme innan solen gick ner och jag måste säga att jag var förundrad över hur nordeuropeiskt landskapet såg ut. Gröna kullar med hästar och kossor och vackra, skogsbeklädda berg i bakgrunden. En otrolig solnedgång, sen somnade jag utmattad till ljuva countrypoptoner som vaggade mig säkert hem till Manly igen.

9 oktober – Hattar, hattar, hattar!

Våren är här och affärerna har fyllts till bredden. Med hattar! I princip varje butik verkar ha ett hattsortiment att skryta med. Såväl boutiquerna som de australiensiska och internationella kedjorna. Stråhattar i alla bredder, coiffer och små utsmyckade diadem. Flor, tyll, fjädrar, plymer och stora, breda band. Blommor och rosetter. 40-tal möter 80-tal möter 20-tal. Saker som inte ens går att hitta i mammas välsorterade gömmor! Hela innerstan är som en enda stor utklädningslåda som man kan botanisera i timme efter timme. Helt underbart!

Ja, australiensarna verkar verkligen ta hatten på allvar. Och då inte bara för att skydda sig mot solen, utan mest för att sprida GLAMOUR. Expediterna säger saker som ”oh, that is a lovely hat for the races”. Och då pratar vi inte motorsport, utan givetvis galoppbanan, dit australiensarna beger sig på lördagarna iförda cocktaildress, hanskar och, såklart, den obligatoriska hatten. Och om jag bara kan hitta den perfekta hatten kommer jag att göra dom sällskap där!

7 oktober – en regnig helg i kulturens tecken

Efter tryckande 36 grader i fredags störtdök temperaturen på natten och sen det var kallt och regnigt hela helgen. Så helt plötsligt fanns det tid till att göra annat än att spela beachvolley! Efter en lyxig lördagsfrukost på balkongen med Arnstein och Kristin tog vi deras bil in till stan och gick på Museum of Sydney. Lite sådär, får jag säga. Efter det åkte vi till Newtown, en lite funkigare stadsdel med massor av restauranger och små mer eller mindre alternativa butiker. Henrik shoppade loss som bara den. Vad sägs om iskub som gör DIAMANTER! Huh?
Framåt kvällen åkte vi till en resturang/biograf i Darlinghurst där vi såg en amerikansk komedi (Pinapple Express, endast namnet gjorde ett tillräckligt intryck på mig för att kommas ihåg. Jag minns inget mer...). Biografen är uppbyggd med breda soffor istället för stolar – riktigt schysst. Och efter filmen serverades en grymt god vegetarisk buffé. Vilken dag!

Resten av helgen tillbringade vi i Manly. (Det kan ju aldrig vara bra att bege sig utanför byn för ofta...) Det var långhelg – måndag var Labour Day – och jazzfestival hela helgen. Så det fungerade bra att strosa runt bland alla människor och lyssna lite på än den ena än den andra scenen. På söndagen var det även säsongsstart för beachvolleyturneringarna på Manly beach. Kristin och jag hade tänkt spela men med mig helt sönderskrubbad och ett ganska kasst väder bestämde vi oss på morgonen för att strunta i det. Kristin grämde sig sedan hela dagen...
Måndagen blev en städ- och shoppingdag. Men jazzdessert. Vi skrubbade hela balkongen, vräkte spindlar och köpte en second-handsoffa till den blivande loungehörnan. Så nu ska vi bara hitta ett bra tyg att skydda sittdynorna med så att dom inte möglar bort. Och lite schysst belysning. Efter det är vår balkong utan tvekan bästa utestället i Manly! Åtminstone om man bortser från vår tjuriga granne, och att menyn ibland alltid är så omfattande.

Henrik blir stadigt bättre. Ansiktsförlamningen har släppt lite (han kan nästan blinka!) och han får mer och mer energi (han orkar nästan gå i normal takt; att skrubba ett 20m2 balkonggolv tog emellertid knäcken på honom). Det ska bli skönt när han slipper kanylen och skjuksköterskorna (min åsikt, iallafall) så att han kan börja röra på sig lite mer och han inte måste vara hemma hela förmiddagarna i väntan på att dom ska dyka upp. Antibiotika får han nog fortsätta med i 3 månader till, men i tablettform istället. Så, förhoppningsvis är Kanylen ute ur våra liv om en vecka, ungefär. Och jag tror inte någon av oss kommer att sakna den...

1 oktober - en illvillig cykel

Efter några veckor med stadigt förbättrad relation är förhållandet mellan mig och min cykel nu återigen lite kyligt. Vi har helt klart en konflikt. Och den tog sig idag fysiska former. Både för min cykel, som inte längre har någon ringklocka och är ordentligt repad, och för mig, som, ja, också är ordentligt repad.
Som ni förstår har jag blivit avslängd. Jag skulle inte vilja kalla det vurpa eller omkullgång eller ens fall – det skulle nämligen implicera att jag på något sätt är medskyldig. Nej, det var en utstuderad avslängning av en illvillig cykel. Jag är fast besluten att vara utom all rim och reson vad gäller denna fråga.
Effekten är i alla fall att jag sitter här med uppskrapad haka, händer och armbågar, skrubbsår på sidan av magen och lite ont i handleden och i ryggen. Och därutöver rispor och blåmärken utspridda över hela kroppen. Så nu är vi två ynklingar här hemma som matchar varandra med plåster och bandage...

26 september - En diagnos. Igen.

Nu vet vi. Henrik har Borrelia. Åtminstone Borrelia – det finns ju fortfarande vissa saker vi inte vet om han har. Men vi kan ju anta att han inte lyckats dra på sig mer än en sjukdom...

23 september – en försmak av sommar

Det har varit riktigt sommarväder här i veckan. Sol och blå himmel varenda dag. Temperaturen har varit uppe på 30 grader vissa dagar (och nere på 17 dagen efter, så det är inte helt stabilt väder än...) Jag badade i lördags, för första gången denna säsongen. Jag lät mig luras av Sonia och de hundratal personer som plaskade omkring i vågorna och såg ut att njuta. Det var svinkallt. Och Sonia drog sig ur, den fegisen...
Jag hade förträngt vad som händer med ett ställe som Manly när det blir sommar. En gång i halvtimmen väller 1000 strandklädda personer av färjan. Om detta sammanfaller med att man vill gå västerut på Corson (gatan från hamnen till Manly Beach) har man otur – det är bara att ta en annan väg för att inte dras med österut i den framvällande folkmassan. Manly Beach blir helt täckt av handukar och man ser knappt sanden längre. Folk genar över beachvolleyplanerna och ställer sig och spelar fotboll på baslinjen. Barerna är fullproppade med solbrända människor med drinkar i händerna och varenda offentlig barbeque har lagts beslag på och sprider en ljuv doft av maaaat.
Och vi vill ju inte vara sämre – igår (söndag) drog vi ett stort gäng till Shelly Beach (en lite lugnare strand söder om Manly Beach) och grillade, solade, åt glass och hade det gött. På eftermiddagen tog vi de sliskiga (om än alkoholfria) drinkarna på In Suitu, och på kvällen blev det mat på 4 Pints. Mest för att Warf Bar var för knökat. Ja, det ska inte behöva vara jobbigare än så när det är sommar...

20 september – Home sweet home

Idag, om bara några timmar, ska Henrik få komma hem!
Igår kom provresultaten från lumbalpunktionen och det är inte längre troligt att det är en bakteriell infektion. Detta innebär att han inte längre behöver antibiotikan och att dom inte heller tror att det är så smittsamt. En sköterska kommer att komma hem till oss två gånger om dagen i tre veckor och ge honom nå’t antivirustjohej och sterioider mot ansiktsförlamningen. Så han är inte av med kanylen än – istället har en mycket läskigare kanyl med en slang från armvecket upp in i bröstet. Tydligen bättre för att förhindra infektioner. Men han kommer iallafall vara hemma...
Nästa vecka kommer fler provresultat så då kanske vi får reda på vad det egentligen är. Huvudspåret nu är hjärnhinneinflammation orsakad av Borelia. Men det kan ta upp till sex veckor innan man ser det i blodet, så det kan ta några veckor till innan vi vet.

19 september 2008 – A room with a view

En fördel med att vara isolerad är att man får ett eget rum. Medelåldern på patienterna är nog över 75 år, Henrik medräknad, och dom flesta verkar lite för sjuka för socialt utbyte. Sjukhuset är lite gammalt och slitet, men det finns nog inte många sjukhus i världen med bättre utsikt. Det ligger högst upp på Eastern Hill med rum med antingen harbour view, ocean view eller Manly/ocean/harbour view. (Kan tänka mig att många av gamligarna trivs mycket bättre här. ) Henrik har det sistnämnda. Och en solig norrbalkong.

Jag brukar hälsa på två gånger om dagen. Henrik mår ju ganska bra (förutom att han ofta får jätteont i huvudet och mår illa när han sitter eller står upp. Detta ska tydligen vara en bieffekt av lumbalpunktionen som kan hålla i sig i upp mot en vecka.) så det är egentligen ganska mysigt och avslappnande att hälsa på. Vi löser lite korsord, spelar mini-MIG, tittar på film och äter jordgubbar. Lite som en dåligtväderdag under segelsemestern. (Henrik menar på att han ser vissa skillnader, till exempel kanylen i armen som inte brukar vara där när vi är ute och seglar, men sängen är ungefär lika trång och vi brukar ju ändå inte segla så värst mycket när vi är ute och seglar.) Så för att framhäva några possitiva saker med hela den här historien så måste jag säga att jag har fått mycket kvalitétstid med en väldigt lugn och avslappnad Henrik, och att jag sover SÅÅÅ gott alldeles själv i vår stora säng. Men, såklart, jag vill ju helst ha hem honom igen. Frisk, om man får välja.

18 september 2008 – Saker vi inte visste i förra veckan

Provresultaten har börjat droppa in och vi vet nu en massa sjukdommar som Henrik INTE har. Och det är ju alltid bra. Han har till exempel INTE turberkulos, INTE hepatit A, B eller C, INTE hjärncancer (den är jag speciellt förtjust i) och INGA auto-imuna sjukdommar. Bra. Men vi vet fortfarande inte vad det är han har.

17 september 2008 – En ny tvåhjulad bekantskap

Efter att nevrologen hotat med att Henrik måste stanna på sjukhuset i tio dagar till fick jag i uppgift att införskaffa en portabel DVD-spelare. Så på onsdagsmorgonen tog jag på mig min cykelhjälm (medhavd från Sverige), gick ner till cykelaffären och förklarade att jag var väldigt redo att köpa en cykel. Jag kom därifrån med den enklaste möjliga modellen. Mountainbike, 3x7 växlar. Grå. (Helt Vanlig Jäkla Cykel verkar inte finnas här. Vad är det för fel på en 7-växlad stadsräcercykel med bakåtbroms och pakethållare? När jag här frågade efter stänkskärm skrattade dom åt mig och sa att ja, det sålde dom kanske två om året, till europeer, men dom hade inga inne.). Och sen gav jag mig ut i trafiken, på väg mot Warringah Mall. Ja, bakåtbroms var det inte, upptäkte jag ganska snart. Och om och om igen. Inför första högersvängen i en stor korsning fick jag panik och skyndade mig upp på den trygga trottoaren istället. Dom kör ju på fel sida vägen! När jag sitter i en bil är det åtminstone ett plåtskal runt mig och en ratt som påminner om att allting är bakvänt, men att cykla (och framför allt svänga höger) på en trefilig väg där ingen visar större hänsyn för de få cyklister som finns (moment 22, skulle jag tro) var något hela min kropp skrek NEEEEEJ inför. Så jag tog trottoarvägen ner till strandprommenaden där det faktiskt går en cykelväg. En liten bit, iallafall. Jag kom ungefär två kilometer innan kedjan hoppade av. Så jag tog min nya cykel och gick tillbaka till cykelaffären...
På andra försöket kom jag faktiskt hela vägen till Warringah Mall. På vägen hem hoppade kedjan av två gånger. Jag kan erkänna att det sitter lite i benen att sluta trampa när jag ska växla, men kedjan ska väl ändå inte hoppa av för det!
Väl tillbaka i Manly fick jag mig lite lunch hos Kristin. Vi gick och hyrde en väldig massa DVD:er ($1 per film i en vecka på onsdagarna – grymt erbjudande!) och jag påbörjade cykelturen uppför den långa backen till sjukhuset. Och kedjan hoppade av. Igen. Och denna gången kilade den fast sig ordentligt också, så jag fick inte på den igen. Nu började jag bli riktigt irriterad. Jag rullade tillbaka till cykelaffären. Dom skruvade lite här och där och bad om ursäkt för att den inte varit riktigt rätt inställd. Så just nu är jag och cykeln inte dom såtaste vänner. Men vi får väl ge varandra lite tid...

16 september 2008 – Tillbaka till ingen diagnos

En ganska säker diagnos på söndagskvällen blev under måndagen lite mer svävande. Proverna från ryggmärgsvätskan kvällen innan visade helt klart att något var fel, men Henriks läkare tyckte att han ändå var lite för frisk för bakteriell hjärnhinneinflammation. Han borde må jättedåligt. Vi la fram vikingargumentet, men dom köpte det inte riktigt. Så sedan i måndags lever vi i ett House-avsnitt (TV-serie om en diagnostikläkare för er som inte vet – en av alla serier Henrik har stäcksett. Bra, så här i efterhand, eftersom han nu faktiskt förstår dom flesta fackuttryck läkarna slänger sig med.), där varje möjligt spår undersöks och dom gör test efter test. Under tiden ger dom honom hästdoser med antibiotika, för att vara på den säkra sidan.
Någon gång efter att jag gått hem på söndagskvällen kom dom även på att han kunde vara smittsam, så nu ligger han i ett isolerat rum och man måste ha munskydd och handskar när man hälsar på. Eller bör, åtminstone. Jag kör lite på känsla...

15 september 2008 – En diagnos

Söndagen den fjortonde september började på IKEA och slutade på sjukhuset. För många av er låter detta säkert inte så konstigt – IKEA kan ha en väldigt negativ effekt på ens hälsa – men denna gången kan vi faktiskt inte skylla på IKEA, även om vi vill.
Henrik låg ju sjuk med feber under vår sista vecka i Sverige. Efter det har han varit stel i nacken, haft ont i lederna, haft utslag på hela kroppen och känt sig allmänt hängig. (Han funderade ett tag på om han bara var lat, men kom fram till att det ändå måste klassificeras som hängig. Fast med tanke på att han vissa dagar har spelat ~5 timmar beachvolley har det inte varit konstigt att han är lite trött i kroppen...) Läkaren i Sverige menade att det bara var en allergisk reaktion. I onsdags gick han till en privatläkare här i Manly, som skickade hem honom med diagnosen ”virusinfektion som går över av sig själv”. Men så på söndagen, på väg till IKEA, nämner han i förbifarten att han är bortdomnad i halva ansiktet...
Efter att jag när vi kommit hem haft högläsning om Borelia ringde han till sjukvårdsupplysningen och blev rekommenderad att gå till akuten. Manly Hospital ligger på behändigt avstånd några kvarter ifrån där vi bor, och dit gick han söndag eftermiddag, inställd på att få vänta lite, ta några prover och sedan få komma hem igen, kanske med ett fint recept. Och nästan – dom var nära att skicka hem honom med ögondroppar (den är inte så bra för ögat om man inte kan blinka), men så kom dom på andra tankar och skickade iväg honom på både datortomografi av huvudet och lumbalpunktion. Och det visade sig att han har fått bakteriell hjärnhinneinflammation.
Så nu är Henrik inlagd på sjukhuset med intravenös antibiotika och får nog stanna där i en vecka. Han mår egentligen ganska bra och läkarna är positiva, så oroa er inte för mycket. Och googla INTE på bakteriell hjärnhinneinflammation...

13 september 2008 – Operation "Rent hus"

Vi kom tillbaka till Manly efter semestern med en plan. Nej, inte en plan på vad vi vill göra med våra liv eller hur länge vi ska bo i Australien eller en rolig weekendresa till Papua Nya Guinea. Planen är en lösning på ett mer vardagligt problem; att få ordning på vårt skitiga hem. Ja, tänker ni nu, det ska man väl inte behöva en plan för, det är ju bara att städa! Men vår lägenhet är så ingrott skitig att detta var varit ett helt överväldigande projekt. Så, vi nu ska ta ett rum/område i veckan och städa ordentligt och fixa till. Vi började med sovrummet förra veckan och fortsatte med vardagsrummet denna veckan. Det tog en heldag var. Sedan är det kök+sunroom, toalett+badrum+tvättstuga+hall (den kommer att bli jobbig...), arbetsrum och till sist terassen. Och sedan är det väl bara att börja om med sovrummet igen... Vi har skrubbat alla väggar, tvättat fönster (ah – fönsterkarmarna var aluminiumfärgade – inte svarta!) och fyllt spann efter spann med gråsvart smutsvatten. Vi har satt upp gardiner och tavlor på väggarna. Den en gång ljusbeiga heltäckningsmattan får fortsätta vara gråfläckig, men vi har döljt det värsta med mattor. Och resultatet är i våra ögon (och relativt sett) enastående. Det kommer alltid vara en småsunkig, ganska skitig lägenhet, men nu är det åtminstone en mysigare sådan. Och vi vet att den är så ren som den någonsin kan bli.

2 september 2008 - Transfer i Peking

På vägen tillbaka hem till Sydney stannade vi till i Peking och betade av lite sevärdigheter. En gammal mur, en förbjuden stad, ett stort torg och lite sånt. Vi åkte kommunalt i pendlingstrafik, åt på kinesiska resturanger (och jag hävdar fortfarande att Kina inte är rätt ställe för vegetarianer) och bodde i en hutong med vackra träspröjsel, sex meter upp till taknocken och en planka som madrass.

OS-andan är fortfarande kvar i Peking. På alla stolpar händger OS-banderoller och slogan ”One world, one dream” står skrivet på vartenda reklamutrymme (läs vägg). På TV-skärmar på bussar, torg och i restauranger visas slowmotionpotpurrier av alla Kinas medaljprestantioner om och om igen. Kina vältrar sig i stolthet.

Turisterna, åtminstone de som skiljer sig nämnvärt från kinerserna i utseende, lyser emellertid med sin frånvaro. Den mesta tiden var vi de enda med västerlänskt utseende inom synhåll. Detta gjorde oss till enkla måltavlor för alla som var intresserade av just turister. Om det var jag som var mest inbjdande eller Henrik mest motbjudande vet jag inte, men det var iallafall mig dom var på hela tiden. Hello, rishka, lady? Lady, guide, lady? Lady go to Great Wall?

I Peking är allting generellt sett längre bort än man tror. Man kan gå och gå och gå och inte komma någonstans på kartan. Som tur är är det väldigt lätt att få tag på en taxi. I genomsnitt tar det ungefär sex sekunder. Och det kostar i princip ingenting. Sen om man lyckas kommunicera vart man vill åka är en helt annan fråga. I princip talar inga taxichaufförer (eller någon annan heller för den delen) engelska. Inte ens på yes/no/okey-nivå. Och dom verkar inte vara så förtjusta i kroppsspråk och gester. Nickningar, axelryckningar, tummen upp etc gick inte hem alls. Inte heller våra trevande försök att uttala saker på kinesiska. (Vi hade uppenbarligen riktigt kasst uttal.) I stället sa de långa harranger på kinesiska. Helt utryckslöst.

Taxichaufförerna verkade heller inte vara vana vid att se en karta över Peking, vilket försvårade kommunikationen ytterligare. Efter någon dag lyckades vi komma över en kinesisk stadskarta och genom att slå upp vart vi skulle i guideboken (som givetvis inte hade saker och ting utskrivet med kinesiska tecken), hitta det på den ”engelska” kartan, sedan hitta det på den kinesiska kartan och peka på de kinesiska teckena hade vi äntligen en någorlunda fungerande process för att säkerställa att vi hamnade på ungefär rätt ställe.

Så, efter nästan en månad i Sverige och tre dygn i Peking har vi nu påbörjat sista etappen tillbaka till Sydney. Sitter på Air China’s flight CA172 (Service: 3, Comfort: 3, Mat: 1, Underhållning: 2) någonstans över Sydostasien och knapprar på min nya dator – vissa av er har ju klagat över att den inte bloggats ordentligt under semestern så det var bäst att inte förlora någon tid!

Augusti 2008 - Semester i fosterlandet

Fem minuter Skummeslöv och fem minuter Götet
Fem minuter Norrtälje och så fem minuter Götet
Fem minuter Stockholm och så fem minuter Götet

...ja, ni vet ungefär hur låten går. Den är inte bra, men den har fastnat i mitt huvud några gånger under den senaste månadens Sverigevistelse. Vi skippade i och för sig husvagnen och gled lyxigt runt i mammas Z4 istället, vilket gör låten lite bättre (testa själva så får ni se), men det blev ändå lite väl mycket runtflackande för min smak. Packa ner, packa in, packa ur, packa upp, packa ner, packa in, packa ur, packa upp... Det var grymt roligt att träffa er alla igen, men vi får försöka få till ett bättre reseschema nästa gång...

Dom flesta av er som läser den här bloggen hann vi träffa när vi var hemma, så ni har ganska bra koll på vad som har hänt den senaste månaden. Lite tråkiga saker (vi hann med att vara sjuka både jag och Henrik och jag var tvungen att jobba lite mer än jag hade önskat), lite goda saker (det blev några brownisar från 7 Eleven och lite nr 41 från Bombay på Andra Långgatan.), lite nya saker (vi födde barn med Elin och Henrik (nästan, iallafall) och jag vårdade mina fasterskänslor med Alexander den lille. Han stal mitt hjärta, den tjuven!). Och en massa roliga saker, för många för att lista här. Men dom svenska vädergudarna ansträngde sig inte nämnvärt för att locka tillbaka oss till Sverige den här gången. Vi får hoppas på bättring tills nästa gång.

30 juli 2008 – förberedelsekurs i Australiensk beachvolleybollvokabulär

För dom som planerar att spela beachvolley när dom kommer och hälsar på oss kommer här en liten förberedelsekurs.

Pass = mottag
Pass = setting
Digge = cross
Dig = bagger
Bagger = total oförståelse...
Skärm = Excuse me, could you please be so kind as to move a little out of the way? Thank you very much.

(Denna information kan givetvis även vara användbar för Eva och Linus när dom ska försöka tolka vad det egentligen är jag och Henrik skriker om på beachplanen i Tylösand i helgen. Det finns en viss risk för en språkförbistringsförvirring som antagligen kommer vara värre än vanligt då turneringen kommer att pågå hela natten för oss, australiensisk tid. Men det kommer bli en så kuuul natt!)

19 juli 2008 – Vårt hem

I processen att inreda vår nya lägenhet har det bubblat upp saker som vi har tyckt varit jobbigt i vår gamla lägenhet och som vi nu har ett uppdämt behov av. Detta har till exempel resulterat i en JÄTTESTOR soffa, ett playstation 3, TVÅ stora skivbord och en säng med SÄNGGAVEL så att man kan sitta upp i sängen och läsa. (Jag inser först nu hur stackars Henrik har fått lida i estetikens namn...) Dessutom är jag väldigt nöjd med vårt skräprum där strykbrädan alltid kan stå framme (okej, det är inte ett skräprum utan ett ”sunroom” – en inglasad balkong. Så där kan man stå i solskenet och stryka och titta på utsikten... Nästan så att det blir roligt att stryka!) och min stora, fina glasmixer. (HUR har jag kunnat leva utan en sådan?)

Några saker som jag redan nu kan säga att vi INTE kommer att sakna om vi inte har det i vår nästa lägenhet är ljusbeige heltäckningsmatta, englasfönster, tjuriga, schizofrena eller nyfikna grannar, den ljuva blandningen av parfym och marijuana som sipprar in under ytterdörren och separata varm- och kallvattenkranar. Men det finns uppenbarligen vissa saker som den anglosaxiska världen helt enkelt inte vill släppa taget om...

16 juli 2008 – The holy city of Sydney

När jag kom hit i april och såg banderollerna som det stod ”World Youth Day 15-20 july” på tänkte jag att att det kanske hade något med miljön att göra. Ni vet, hålla planeten ung och sådär. Det ligger ju i tiden. Först för någon vecka sedan insåg jag att 150 000 katolska pilgrimmer (unga sådanna) var på väg hit för att rocka loss till påven och heliga reliker. Och nu är dom här. Både påve Benedictus, relikerna (antar att väldigt få av dom bor här i Australien till vardags) och pilgrimmerna.
Igår hade dom rockmässa inne i CBD (Central Business District) - katolikernas Woodstock kallade dom det. Och Henrik, som jobbar inne i CBD, får sin dagliga dos av processioner och religiösa skådespel. Jag har varit ganska förskonad från tumulten ute i Manly (såg i och för sig några skåckar som roade sig på stranden idag. Det måste vara dom ogudaktiga som skolkar från katekesen, för det såg jag allt att det var på schemat. Dom flesta var fransmän. Jag tog det på dom jättestora franska flaggorna dom hade med sig. Typiskt fransmän...). I helgen var det mycket prat om hur dåligt väder det skulle bli hela veckan, men efter Bennos ankomst har det inte skymtats ett moln på himeln. Strålande solsken och behagliga 20 grader. Och det verkar nu som att det skall hålla i sig tills han åker ingen på lördag. Det är nästan så att man börjar undra...

15 juli 2008 - ynklig självömkan...

När man har varit sjuk i över en vecka tycker jag allt att man har passerat gränsen för när det börjar bli okej att beklaga sig offentligt över hur TRÅÅÅÅKIGT det är att vara sjuk!
Min kropp verkar helt klart föredra kvantité (antal sjukdagar) över kvalité (nivå på sjukhet) vilket innebär att jag är sådär inte tillräckligt sjuk för att bara kunna sova men inte tillräckligt frisk för att kunna göra någonting roligt i JÄTTEMÅNGA dagar, istället för att vara klubbad i sängen i några dagar och sedan är det klart. Jag skulle just nu iallafall föredra det senare.

I förra veckan var jag alltså hemma hela veckan. Första dagen var det helt okej att titta på video hela dagen (Det där med landskodning på DVD:er är tidernas mest korkade påhitt. Det slutade med att bara egenbrända Dirty Dancing och Trolltyg i tomteskogen fungerade i PS3-spelaren. Och jag hade inte direkt någon energi att ta mig ner till videobutiken. Så det blev Dirty Dancing med norsk undertitel, för variations skull, och på kvällen kom Henrik hem med en ny DVD-spelare som klarar alla koder). Andra dagen började det bli lite segt, och jag började tycka ganska synd om mig själv. (Jag är verkligen jättedålig på att vara sjuk...) Tredje dagen började jag jobba igen, bara för att jag hade så tråkigt. Funkade sådär. Hade feber och fick ta lite vilopauser emellanåt och min diplomatiska förmåga var som bortblåst, vilket gjorde alla telefonkonferanser ganska riskabla. Och så fortsatte jag resten av veckan. Feberattacker och hostattacker varvat med ett dåligt samvete över att jag inte jobbade så effektivt som jag borde slash var ledig så effektivt som jag borde (jag skulle ju ta igen mig lite efter 67-timmarsveckan förra veckan) samt för att jag varken spelade beachvolley eller sprang. Ojoj, det får mig att må mentalt dåligt att vara sjuk!

I lördags var det ”seriespel” i Dee Why (tänk Åbys beachvolleybanor, fast utan baracker). Jag och Henrik har varit med som reservlag de senaste lördagarna. ”Kan ju bara vara bra att röra på sig lite”, tänkte jag, glatt påhejad av alla andra som tyckte att det var på tiden att jag blev frisk. Ja, det gick ganska bra. Jag hade mer energi än jag förväntade mig och spelade ganska okej. Och på kvällen blev jag jättesjuk igen...

Så söndagen fick jag snällt spendera i sängen, medan Henrik gick och tog hem kungatiteln i ”King of the Beach”. (Det ni! Så Linus, det är bara att höja förväntningarna på honom inför Tylösandsturneringen i augusti.)

Nu är det tisdag kväll och jag är fortfarande inte frisk, och börjar så sakta misströsta. Imorgon är min ”jag tar lång lunch och spelar beachvolley mitt på dagen”-dag (Kristin är ledig på onsdagarna och jag brukar jobba hemifrån. Och några andra kompisar har semester och vissa jobbar inte alls, så det finns alltid någon att spela med.), det ska liksom idag bli strålande solsken och 20 grader men jag ska sitta inomhus och hosta och bli febrig och matt av att gå de fem meterna ut i köket för att koka te. Jag är ganska säker på att det inte är såhär det ska va...Uffa.

9 juli 2008 – James, Tim och Matt

Jag har en fundering, eller kanske en reflektion, kring anglosaxiska namn. Vi känner en hel del främst engelsmän och kanadensare här (ja, australienarna lyser fortfarande med sin frånvaro i vår bekanskapskrets). Tjejerna kan heta lite allt möjligt konstigt - Alicia, Nicole, Meredith eller Melanie, till exempel. Men killarna heter alla antingen James, Tim eller Matt – tre helt generiska namn. (Man kan tro att det borde vara lättare för mig att komma ihåg någons namn om jag bara har tre stycken att välja på, men ack nej. Jag blandar ihop dom konstant.) Så, handlar det här om fantasilöshet när det gäller killnamn? (Okej, vi svenskar kanske också har vissa namn som är mer frekvent förekommande. Henrik, Fredrik, Martin, Mikael, David och Daniel, till exempel. Även dom helt generiska och utbytbara, men vi har åtminstonde sex stycken att välja på, inte tre!) Eller är problemet lingvistiskt – har man bestämt att killnamn ska vara enstaviga och har ganska ont om fonem uppstår automatiskt vissa begränsningar i antalet namn. Dessutom verkar dessa namn vara helt tidlösa. Dom verkar finnas i alla generationer. (Okej, jag är medveten om att många av dessa namn är förkortningar av gamla goa bibliska namn, men man hade ju kunnat poppa till dom lite iallafall.) Ja, en reflektion, som sagt...

28 juni 2008 - Go les bleus!

Assimileringsprocessen för att komma in i den australiensiska kulturen har nu påbörjats i och med att vi har varit på vår första rugbymatch – Qantas Wallabies (Australiensiska landslaget) mot Frankrike. Vi var ett ganska stort gäng, blandat med australiensare och fransmän och mittemellan. Jag och Henrik försökte till en början hålla en neutral positition, som sig bör som svensk. Fast ganska snart insåg vi att den franska hejarklacken var mycket roligare, och roligt är alltid ett bra argument när man ska välja sida. Så vi satt och skrålade franska hejarklacksramsor (har ingen aning om vad de egenligen handlade om), även om jag emellanåt satte in andra små franskklingande ord för att försöka peppa även det australiensiska laget, till våra franska vänners förtret.

När spelarna entrade planen gick mina tankar gick till en scen ur en krigsfilm, där patienterna på ett krigssjukhus släpps ut för att rastas med en boll. Tänk dig ett helt gäng engelska patienter. Med förband runt armar och ben och huvud. Ja, ungefär så såg det ut i mina ögon. Fast med lite färggladare tröjor. Och fånigt korta shorts.
Anledningen till alla förband blev klar för mig ganska snart efter att nationalsångerna (franska - den kan ju alla, australienska - den kan inte ens australienarna) spelats och spelet blåsts igång. Ajajaj! Vid varje tidpunkt fanns det alltid någonstans på planen en läkare som tejpade ihop en spelare. Eller bar ut honom på bår.

Jag måste erkänna att jag hade lite problem med att greppa vad det hela gick ut på. Man tar ett gäng jättar (minst 2.10 långa och 120 kg tunga) och låter dem sedan kasta sig i en hög tillsammans. Och sedan ser man vad som hände med den som låg underst. Och ibland kommer det ut en boll. Och då blir det en ny hög.
Om man är osugen på att bli hoppad på kan man istället sparka ut bollen från planen så att det blir offside. Då ställer sig båda lagen beredda att ta imot och (här kommer det coolaste!) slänger upp vars en spelare i luften, som kastar sig efter bollen. Jag och Henrik blev helt till oss första gången vi såg det (ingen annan verkade dock reagera...). Tvåmeters jättar som slänger andra jättar flera meter upp i luften! Hur coolt är inte det!
Det finns kanske nu vissa av er som menar att det här inte är en rättvisande beskrivning av rugby. Jag erkänner att det även var något med en linje och en ribba, men jag tror ändå att jag fick med det mesta i min beskrivning ovan.

Frankrike blev till sist krossade poängmässigt, vilket tydligen var en lågoddsare. Men jag var nöjd varje gång det blev poäng, för då körde pyrotekniken igång och stora brännare kastade upp höga eldflammor som värmde ganska gott och höjde mysfaktorn.

26 juni 2008 - det inte så värst papperslösa samhället...

Ni vet den där raden om att man skall ta hänsyn till miljön innan man skriver ut som det ibland kan stå längst ner i ett mejl. Jag har alltid sett den som helt överflödig, för jag har inte trott att det finns dom som fortfarande skriver ut alla sina mejl. Efter att ha fått lite insikt i hur Qantas jobbar inser jag att jo, det finns det. Men även att den uppmaningen inte verkar ha någon som helst effekt.

Alla Qantasanställda verkar skiva ut alla sina mejl. Min motpartner på Qantas, Sue, som jag ändå anser vara en helylle-IT-tjej, beklagade sig efter att ha varit borta i en vecka över att hon inte hade hunnit läsa alla mina mejl än och pekade på en stor bunte med papper. Hon skriver alltså ut mejlen innan hon har läst dom! Det händer till och med att dom skickar ett mejl och fem minuter senare kommer dom förbi med en utskriven kopia som dom vill att man ska läsa igenom. Och sen helst skicka ett mejl som svar som dom sedan skriver ut. Och i Qantasmejl är det inte bara en liten “Please consider the environment before printing this mail”-rad, utan ungefär en halv sida text kring detta ämne, vilket gör att det för varje utskrivet mejl genereras minst en sida extra...

För att ytterligare summera upp mängden utskrifter så måste det skickas mejl om allting. Och helst ett mejl per fråga. Efter ett statusmöte kan jag få 20 mejl där dom vill ha skriftligt status för alla de punkter vi gick igenom strax innan.

Och häromdan fick jag efter att ha skickat ett mejl som innehöll en tabell till en Qantaskollega ett svar där han frågade om jag hade kunnat skicka tabellen i ett worddokument istället eftersom mejlet blev lite för brett för att skriva ut. Ja, vad ska man säga...

25 juni 2008 - Snabbladdning av batterierna

Idag tog jag eftermiddagen ledig för att ladda batterierna. Och det behövdes verkligen. Var på stranden och spelade beachvolleyboll, fikade lite med kompisar som var lediga och unnade mig en pedikyr. Det har varit några jobbiga veckor nu med alldeles för långa arbetsdagar, interna Jeppesenkonfliketer ( VISA-frågan har löst sig, men förtroendekapitalet är ordentligt naggat på), mycket problem och en stor portion otur. Och dessutom har vi frusit, frusit, frusit. Men nu har det slutat regna, himlen är sådär självklart djupblå som om den inte vet något annat, och inomhustemperaturen har stigit till 17 grader. Och vi går mot ljusare tider. Bokstavligt talat.

24 juni 2008 - En vacker vinterdag

Sol som värmer, ljum bris från havet och djupblå himmel utan ett moln. Idag när jag satt på färjan in till Central Quay och åt jordbubbar, på väg in till jobbet för ett eftermiddagsmöte, kände jag att vi faktiskt har det väldigt bra här...

22 juni 2008 – Midsommarhelg

På midsommaraftons kväll var det dax att inviga vår nya monstergrill som inhandlats kvällen innan på Barbeque Galore – en affär helt dedikerad åt grillar. Vi fick där en entimmars rundtur i barbequevärlden av en hängiven kvinna i 50-årsåldern. Att det fanns så mycket att tänka på när ska köpa grill! Den här världen har tills nu varit helt okänd för oss. Kolgrillar kom inte ens på tal – här är det stora alltiett-schabrak som gäller. ”Jag vill ha en så’n med rattar” så Henrik och så kom vi därifrån med värstingmodellen (I kvalité. Det fanns väldigt många väldigt, VÄLDIGT mycket större grillar...) med tre burners, separat stekhäll och grillyta, keramisk värmespridare, temperaturvisare och 9 kilos gastub. ”The lazy man’s barbeque” kallade försäljaren den, och tyckte att man varken behövde rengöra den eller underhålla den på annat sätt. Alltid ett argument som fungerar på oss...

Mina kollegor Martin och David samt Davids fru Kristina och ganska nyfödda son Kasper kom till Manly och fick vara med i teambuildingsövningen att montera ihop grillen. Arnstein och Kristin kom lagom till målfotot. Henrik var stolt grillmeister och levererade perfekt stekta majskolvar och halloumibitar. Dom andra fick nöja sig med stora köttbitar. Och sill och potatis till förrätt. Och jordgubbar. Gott, gott! Så även om dagen varit riktigt dålig så blev kvällen en mysig, om än lite mörk, midsommarafton med middag på balkongen i den ljumma vinternatten.

I övrigt har midsommarhelgen varit solig och fin. Frukost på balkongen – jordgubbar med mjölk. Beachvolleyträning på lördagen med en jättebra tränare. Fest hos en kompis på kvällen. Idag har vi bokat flygbiljetterna till Sverige i augusti. Och fikat med kompisar. Nu har vi påbörjat detaljplaneringen av Sverigevistelsen och inser att det kommer att bli en mycket svår uppgift att pussla ihop reseschemat utifrån allas önskemål. Men mer om det senare.

20 juni 2008 - Praktisk undersökning i hur mycket som kan gå fel på en dag

Midsommarafton 2008 kan nog gå till historien som den dag i mit liv då jag flest gånger tänkt ”men nu kan nog ingenting mer gå fel” – och så har det gjort det.

Jag vaknade upp på dåligt humör. Vi hade planerat att fira midsommar på balkongen och jag hade varit förutseende och knackat på hos sura tanten bredvid kvällen innan för att försöka blidka henne. Gick sådär. I hennes värld får vi inte vara på balkongen efter klockan tio eftersom det stör henne, och hon kom dragandes med den där australiensiska lagen igen. Så mycket fick man för att försöka vara snäll och förvarnande! Detta och lite andra saker gjorde att jag gick och la mig irriterad. Och vaknade irriterad på midsommaraftons morgon. Jag var redan sen med en styrgruppsrapport och hade en deadline på att presentera projektbudgeten torsdag svensk tid. (Fördelen med att vara åtta timmar före är att t.ex. torsdagsdeadliner i praktiken inte behövs hållas förrän vid fyratiden på fredagen. Men det behöver ni ju inte säga till någon...) Och med fest på kvällen och en lägenhet i totalt kaos insåg jag att det skulle bli en stressig dag. Och då väljer världen att börja gå fel...

Min dator har sedan jag kom till Australien börjat tycka att livet är tråkigt och en efter en har komponenter gått sönder. Det interna nätverkskortet har gett upp, den inbyggda musen fungerar inte längre och USB-portarna har lite humörsvägningar. Men jag har hållt tummarna för att den ska hålla ut tills jag kommer hem i augusti och kan hämta ut en ny på kontoret i Göteborg. När jag satte mig framför datorn fredag morgon klockan sju (för att hinna med allt jag hade att göra) insåg jag att strömtillförseln inte längre fungerade. Och batteriet var nästan slut. Ett lite större problem...

Efter att ha suttit i telefonköer som slutat i ”MESSAGE INVALID MESSAGE INVALID MESSAGE INVALID...” gav jag mig iväg till ett shoppingcenter för att hitta en ny strömsladd. Det visade sig att ingenstans sålde dom strömkablar som passar till min dator! Henrik, som supportade mig via telefon, surfade runt och ringde till olika specialaffärer som jag fick tips om, men ingenstans fick vi napp. Det verkade helt enkelt som att det i hela Sydney inte finns någon strömkabel som passar, och att jag snällt får beställa från nätet istället. Vilket inte riktigt passade med mitt tidsschema... Jag fick långt om länge tag på min kollega David, som också har flyttat hit med Jeppesen, och det visade sig att han har en likadan dator och att jag kunde låna hans strömkabel från kvällen. Ungefär här började jag inse att det nog inte skulle bli någon budget presenterad den här dagen.

Eftersom jag ändå var på Warringah Mall köpte jag en kanna som jag behövde till midsommarfesten. När jag stod i kassan ringde min kollega Martin, som skulle ha flugit från Syney till vårt Singaporekontor på torsdagskvällen men vars flight blev inställd. Qantas hade då erbjudit honom en ny flight på fredag nästa vecka. Hm, inte riktigt aktuellt. Så det blev lite samtal fram och tillbaka för att lösa problemet och när jag var klar med det, långt ifrån kannaffären, insåg jag att jag inte alls hade någon kanna med mig. Så det var bara att gå tillbaka till affären, där dom blånekade och menade på att jag inte kunda ha glömt den där. Dom var riktigt otrevliga (annars är expediter här alltid jättetrevliga. Sådär så att man blir glad av att shoppa.) och tjafsade först med mig i några minuter och började sedan ignorera mig. Så jag stod kvar vid kassan, irriterad och villrådig, när en kund på andra sidan kassan frågade om det möjligtvis var en svart kanna med mönster på, för en sådan såg han att det stod nere vid expeditens fötter. Oj då, sa expediten...

Mat – det är ofta lösningen när man är iriterad och allting går fel. Så jag gick till Food Court:en och beställde lite indiskt och satte mig och åt. En kvart efter att jag lämnat matstället inser jag att jag att min mobiltelefon inte alls verkar vara i min väska...
Nu börjar irritationen övergå i uppgivenhet. Det här är verkligen inte likt mig – jag har knappt slarvat bort någonting i hela mitt liv! Jag springer tillbaka till Food Court:en och får tag på en städare. Som faktiskt har min telefon! Dax att gå hem och dra ett täcke över sig och inte hantera pengar eller andra värdesaker och inte röra vid tekniska prylar. Det här är en DÅLIG dag!

Väl hemma fick jag försöka lägga stressen åt sidan och vänja mig vid tanken på att jag faktiskt inte kunde jobba. Istället började jag montera ihop en arbetsstol som vi köpt från e-bay och som levererats någon dag tidigare (två veckor för sent), med det gick åt hellskotta för vi hade inte fått med några skruvar.

Ringde min chef, som sitter i Singapore för att få ett OK på en ny dator. Han meddelade då att Jeppesens personalavdelning har bestämt sig för att (tre månader efter det att mitt VISA skulle ha varit färdigt) ändra sig i en fråga angående mitt VISA, vilket sätter oss i en väldigt, VÄLDIGT, dålig position. Jag går inte in på detaljer här, men jag anser att det är ett kontraktsbrott och en personlig förolämpning. Och ett generellt svek från en personalavdelning som borde vara vårt stöd efter att dom har skickat oss till andra sidan jordklotet för att jobba häcken av oss. Så, där har ni ungefär hur arg jag är. Dålig dag. Riktigt dålig dag!

19 juni 2008 - Poisons effekt på Manly Beach

Alla saker man tycker om bör ha ett namn. När vi flyttade hit döpte vi vår beachvolleybollboll till Poison. Lite skräckinjagande, så att ingen skulle vilja ta den. Efter några månader av frågor och oförståelse har Poison nu äntligen accepterats som en boll man refererar till vid namn. Och inte bara det – Poison har även fått vänner! Emmas boll döpte vi ganska snart till Tyfoid. Men de senaste veckorna har det dykt upp en massa namngivna bollar på stranden. Violas boll heter Blizter, Gregs Insomnia och Carlottas The Gastrointestinal Bug (uttalas hellst med lite italiensk brytning). Så om man nu går förbi beachvolleybanorna kan man höra folk ropa ”Are we using Poison or The Gastrointestinal Bug?”. Kan te sig lite underligt för utomstående, men Henrik och jag är mycket nöjda med att vi ändå har lyckats sätta ett avtryck på Manly beach...

18 juni 2008 - Emma har övergivit oss!

Ojoj, nu har hon visst lämnat oss.
Igår gav sig Emma ut i vida världen igen med allt sitt pick och pack. Ja, förutom en stor låda med grejor som hon lämnade kvar. Jag ser det som en garanti för att hon kommer att komma tillbaka till oss. Jag menar, hon lämnade ju faktiskt både kuddar, gympaskor och sin tjocka, varma tröja. (Okej, jag har kanske rotat lite. Men jag fick faktiskt.) Så när det börjar bli kallt i Sverige igen kommer hon allt att sakna sin tröja och åka tillbaka hit till oss. For shure. Men nu – just nu – är soffan tom, Henriks bärbara dator står helt övergiven, det luktar inte kaffe i lägenheten och det är ingen som har diskat. Hur ska det här gå? Och vem ska nu bistå mig i kampen för spinkar, jumpaskor och Eva-Lena bom tjafs? Henriks ”rikssvenska” kommer återta makten i hemmet och Laholmsdialekten kommer åter att tyna bort. Detta är ett språkhistoriskt ögonblick. Det kommer aldrig mer bli som det var...

15 juni 2008 - element och raggsockar

Okej, jag får erkänna att det allt har varit lite ruggig vinter här de senaste två veckorna. Det har blåst och regnat (inte ihållande Göteborgsregn då, utan mer små skurar. Det är så det regnar här, verkar det som) och temperaturen har droppat till runt 17 grader. Eftersom vår lägenhet alltid verkar hålla en temperatur några grader under utomhustemperaturen har detta inneburit att det blivit svinkallt inomhus, med i princip samma luftfuktighet som ute. Eller något högre. Och de skjutbara englasfönsterna ventilerar bra, så det blåser några sekundmeter inomhus också. Som sagt, SVINKALLT.
Henrik har nog inte riktigt hämtat sig från förra veckans sjukdom, för han har blivit den mest frusna lille pojke jag har varit med om. Jag har lånat honom tofsraggsockorna jag fick av Camilla i julas så i dom har han tassat omkring här hemma med armarna krampaktigt runt sig och huttrat och beklagat sig. Så i torsdags fick det vara nog och vi tog en taxi till ett shoppingcenter och köpte två oljeelement och ett handukselement. Så med element, elektrisk filt, raggsockar, varma kläder (jag har köpt en jättevarm fleecemorgonrock!) och en massa te klarar vi oss ganska bra inomhus.
Och efter att ha suttit inomhus och kurat och tittat ut på vad som ser ut som en svensk höststorm blir iallafall jag alltid lika förvånad när jag väl kommer ut och inser att det inte var så farligt. Inte värre än en ganska kass svensk sommardag...

11 juni 2008 - En dag med Åke framför dattan

För att testa sin nyinköpta skrivare har Henrik skrivit ut ett foto på Åke – ett profsigt VD-foto (ni vet, armarna i kors och lite stöddig min. (Eh, förlåt, Åke!)) som han sedan har satt på mitt skrivbord. Så nu sitter Åke här som en övervakare när jag jobbar hemifrån, och ser lite skeptisk ut. Jag kan nästan höra honom:

Å: Tjenare!
Å: Och hur många hamburgare har det varit här idag, då?
J: Eh, inga...
Å: Jaha, du tror inte att det skulle gå lite bättre om du åt lite hamburgare?
J: Eh, näe... Tror inte det.

(PAUS)

Å: Räknade du verkligen rätt där?
J: (osäkert) Okej, jag kontrollräknar...

(TELEFONEN RINGER. J PRATAR ETT TAG OCH LÄGGER SEN PÅ.)

Å: Ojoj, där fick du till det. Lysande, helt enkelt lysande!
J: Tackar, tackar. Ganska nöjd själv, får jag säga.

(PAUS IGEN)

Å: Kanke en korv, då?
J: Ja det skulle sitta fint!
J: Nä, skoja’ bara.

Ja, så håller Åke och jag på på dagarna. Ganska trevligt att ha någon att chitchatta med när man är ensam hemma.

9 juni 2008 - Grattis drottningen!

Det har vait långhelg även i Australien den här helgen. Nej, vi firade inte Sveriges nationaldag med påmpa och ståt i fredags (även om jag faktiskt fick pepparkakor och glögg på Nordic Fusion när jag gick förbi och köpte på mig ett helglager med Turkisk Peppar), istället har vi idag firat Queen’s Birthday idag, måndag. Tydligen fyller hon alltid år andra måndagen i juni. (Om jag hade varit drottning hade jag hellre alltid fyllt år på en lördag. Om man ändå får välja...) Ja, firat och firat. Henrik har varit sjuk sedan i fredags, Emma har jobbat hela helgen och jag har fixat och grejat och passat upp på min sjukling. Och monterat skrivbord och en bokhylla från IKEA. Ja, just det, vi gjorde i helgen en tredje trip till IKEA. Sista på länge, hoppas jag. Henrik kände sig på lördagsmorgonen bättre så vi bestämde oss för att åka dit som planerat för att äntligen få iordning arbetsrummet så att matbordet kan rensas från datorer. Trots att det kändes som att någon/något otaliga gånger försökte tala om för oss att det inte var rätt dag för denna utflykt genom att leverera missöde på missöde kom vi långt om länge iväg. (Och det är här som jag, som lovat, INTE talar om hur lång tid det kan ta fyra personer att hitta batteriet i en van...) Vi kom för första gången ifrån IKEA med allting vi hoppades få med oss (nu saknas bara sängborden som kanske kommer någon gång i augusti). Och priset Henrik fick betala var ytterligare två dagar med feber och magsmärtor. Ooops.

6 juni 2008 - kollegor på plats

Från att ha varit ett enmannateam här nere i Sydney har mitt projektteam nu vuxit explosionsartat. För två veckor sedan flyttade min kollega David ner med sin fru och son, och i veckan kom ytterligare två kollegor från Göteborgskontoret och tre från Singaporekontoret. Dom ska vara här i en månad ungefär den här gången och resa lite fram och tillbaka under projektets gång. Så nu är det slut på den lugna tiden när jag bara behövde bry mig om mig själv... :)

1 juni 2008 - slagna vikingar, smått berusade

I helgen har det varit ”Manly Food and Wine festival”, vilket har inneburit att North Steyne (vägen utmed Manly beach) fyllts med små stånd där vinodlarna säljer sina viner, små stånd där dom säljer mat och en väldig massa människor. Man köper sig ett litet glas med en anordning att hänga runt halsen och sen går man runt bland stånden och får påfyllning för 5 dollar.

Men den stora höjdpunken för alla beachvolleyspelare (och barn som gick förbi) var ändå maskeradbeachvolleyturneringen på lördagen, då stranden fylldes av sumubrottare, superhjältar och sagofigurer. Henrik, jag, Arnstein och Kristin var vikingar, med skräckinjagande hjälmar (okej, barnen pekade kanske mest och skrattade). Arnstein, vår naturliga ledare, spelade med ett ett STORT svärd på ryggen. Det var alltså spel fyra mot fyra och vi åkte på dunderstryk, fastän vi var vikingar. Det kändes inte alls historiskt korrekt.

28 maj 2008 – Var är alla farliga djur?

Det var mycket snack om farliga djur innan vi flyttade till Australien, så jag måste erkänna att jag är lite besviken att dessa har lyst fullständigt med sin frånvaro. Vad är det här? Finns det kanske inga farliga djur i det här landet? Är alltihop bara en stor konspiration, ihopkokad för att förhindra en massimigration? För det måste vara för dom ”farliga djuren” som inte alla människor flyttar hit. Det finns ju inga andra anledninga att stanna borta!

Jag har sett en spindel (stor som en femkrona, ingen aning om gifting) under en löprunda. Annars ingenting! Inga ormar, inga hajar, inga mördarmaneter. (Okej, nu tycker ni nog att jag är otacksam som klagar över avsaknaden av närkontakt med dessa arter. Men ändå!)

Även dom mindre farliga djuren lyser med sin frånvaro. Det finns väldigt ont om kängrur, koalor och dingos i Manly. (Jag hade väl i och för sig inte förväntat mig något annat – jag har hört att det inte går isbjörnar på gatorna i Stockholm heller.) Inte ens en liten kanin, som det ju annars ska finnas så gott om, har skymtats. Jag har sett vägskyltar under mina löprundor som tycker att man ska akta dom små utrotningshotade ”bandicoots”, men skyltarna kanske kom upp för sent, för jag har inte sett några sådanna heller. Jag hör folk prata om att dom sett delfiner och valar, men nähä, inte jag. Inte ens en liten insekt! Vi har bott på fyra olika ställen och fortfarande inte sett skymten av en kackerlacka, som alla andra verkar beklaga sig över så.

Nä, mina zoologiska erfarenheter här begränsar sig till fåglar (ursäkta, olika typer av höns, menar jag) samt fladdermöss (osäker på om dom räknas till hönsgruppen eller inte. Vad säger du, David?). Fladdermössen har jag mest hört och skymtat som stora svarta skuggor när dom plötsligt sveper förbi i natten. Det finns några fladdermössträd i Manly där det på kvällen försegår febril aktivitet. Fladdermöss tycker vi om; Batman Returns är en bra film och jag hade en liten övergiven fladdermusunge i en skokartog som vi matade med nappflaska hemma hos farmor när jag var liten. Den dog efter nå’n vecka, men jag minns precis hur den luktade. Sött.

Förutom dom sedvanliga duvorna som jag tycker är lika äckliga här som överallt annars, samt fiskmåsarna som försöker sno min mat på stranden och som alltid får mig att tänka på Hitchcocks ”Fåglarna”, har jag en ganska personlig relation med en kakadua som brukar sitta på husnocken några meter från vår balkong, samt en liten papegoja som har suttit på balkongräcket vid några tillfällen. Snart dax att ge dom namn, tror jag, så att vi kan föra vår relation till nästa nivå.

Det är väldigt mycket fåglar här. Eller så är svenska fåglar mycket tystare. (Ni vet, kulturskillnad.) Om man när som helst lyssnar kan man alltid höra åtminstone fyra fem olika arter komunicera. Kakaduorna (tror jag att det är) låter ganska ledsna. Och lite falskt. Någon art låter precis som en visselpipa – det tog mig faktiskt ett tag att inse att det inte var en enerverande granne som inte kunde sluta blåsa i en visselpipa. Hela tiden. Ja, ni vet, jag är inte så bra på det här med fåglar. Hur som helst så låter det lite regnskog här. Det är det ljudet jag vakar till varje morgon. Ganska mysigt, faktiskt.

25 maj 2008 – En helg i Schlagerns tecken

I helgen har det ju varit den stora finalen i Eurovision Song Contest, och eftersom vi har Emma som inneboende är detta någonting som inte har kunnat gå oss obemärkt förbi. För Emma, har jag lärt mig, är Schlagerfestivalen årets stora händelse och någonting som kräver rigorös planering och analysering. Så för några veckor sedan kom frågan upp hur vi på bästa sett kan få till detta event. Henrik sattes på den tekniska analysen. I fredags blev abstinensen lite för stor för Emma – hon hade då missat både semifinal 1 och 2 – och vi började leta runt på SVTs hemsida efter ett streamat upplägg av delfinalerna att titta på. Det gick sådär. Jag var lite hungrig-grinig, gav upp och satte mig i soffan och åt en macka, slog på TV:n och döm av vår förvåning – Eurovision Song Contest delfinal 1 på australiensisk TV, bästa sändningstid! Man kunde till och med ringa och rösta på bästa och sämsta låt. Så vi inte lika off här borta som man kanske kan tro! Så på lördagskvällen blev det delfinal 2 som förfest till en förfest, och på söndagskvällen blev det ”the real thing” hemma hos oss, med 2 norrmän, 4 svenskar, en australiensare och en singaporian (dom två sistnämnda förstod nog inte alls vad det egentligen var frågan om). Sång, kostym, scennärvaro, koreografi, tonartshöjning och pyroteknik var kategorierna. Sverige vann. Tätt följt av Norge.

23 maj 2008 – jobbiga jobbveckor

De senaste två veckorna har varit hårda jobbveckor för mig. Jag har gått upp mellan sex och halv sju och satt mig framför datorn. Gjort mig en smoothie och en avokadomacka och ibland satt mig på balkongen någon timme innan det blir för varmt och soligt där för att kunna jobba effektivt. Vid elvatiden har Emma ringt från stranden och frågat om jag inte ska spela lite beachvolley, något jag tyvärr har fått avstå ifrån, vid ett-tiden har jag reflekterat över att det faktiskt är jättefint ute och att det hade varit sunt att i alla fall ta en paus och gå ut i det fina vädret en runda. Vid tretiden jag jag insett att det inte blev någon paus och att jag iallalfall borde ta något att äta, vid fyra kommer Göteborgskontoret igång och sen går det i ett tills sent på kvällen. Och jag har fullständigt åsidosatt min blogg och mina väner och min familj. Men förhoppningsvis lugnar det ner sig om nå’n vecka, när alla planer och budgetar är klara. Det är alltid stressigt att starta upp ett projekt, framför allt när kunden har en SÅDÄR effektiv ”6-points of contact” organisation – 6 olika projektledare på deras sida som mejlar mig actionlistor och frågor i ett tempo jag knappt hinner läsa i. Men det känns iallafall ganska bra – jag vet vad som behöver göras, det är bara att det tar en jäkla tid att göra det.

Under de kommande veckorna kommer lite mer folk från Göteborg- och Singaporekontoret hit, så då kommer jag vara inne på Qantaskontoret lite mer. Hitintills har jag bara varit där en gång i veckan – jag jobbar mycket effektivare hemifrån med de saker jag måste göra just nu. Det funkar ganska bra att pendla. Färjan på morgonen tar en halvtimme (om man inte lyxar och tar den snabbare JetCat:en, då det tar en kvart). Henrik tar också färjan, och ibland träffar man lite annat folk man känner. Och ibland lär man känna lite nytt folk – Manly är litet och man känner snart igen pedlarna. Och alla är väldigt pratiga och öppna. Väl inne vid Circular Quay tar jag ett tåg ut till flygplatsen och Henrik går till sitt jobb. Tåget tar bara en kvart ungefär, men det blir ändå över en timme från dörr till dörr, enkel väg. Och det är ganska dyrt. Men det är det värt för att få bo nära beachvolleyplanerna!

19 maj 2008 – En studie i australiensisk byggstandard

Idag har vi kaklat badrummet. Och satt upp ett nytt badrumsskåp. Vi rev ner det gamla spegelskåpet i helgen eftersom det var FÖR sunkigt, och för kanske drog med med oss lite kakelplattor som satt nedanför och som kanske gick lite sönder. Kanske. Visste inte att man här inte satte fast kaklet på väggen, utan hängde det under badrumsskåpen. Men vi lär oss mer om australiensisk byggstandard för var dag som går. Igår såg vi till exempel på nyheterna hur en bil hade kört av vägen och kört rakt in i ett vardagsrum. Hela bilen var i vardagsrummet. Och halva huset hade rasat...

18 maj 2008 - veckans nattliga aktiviteter

Det händer mycket på nätterna här. I början av veckan gick vårt brandlarm vid fyratiden på natten. Jättehögt. Jag fattade ingenting. Henrik, ovanligt klarsynt för att nyss ha vaknat, lyckades riva ner den så att den tystnade. Fattar inte riktigt hur han nådde upp till taket, men ibland växer man i krissituationer.

Någon natt senare vakar vi av en jättesmäll. Som om någonting stort brakat i golvet. Vi studsade upp och tittar oss omkring, men eftersom vi inte direkt har några saker i rummet såg vi heller ingenting som hade kunnat ramla ner. När vi vaknade på morgonen upptäckte vi två 40 centimeter långa korvar bredvid sängen som vi efter visst detektivarbete insåg var fjädrar från fönsterkarmarna. Tydligen behövs dom för att hålla fönsterna uppe. Väldigt bra att dom valde att hamna på golvet och inte rakt i ansiktet på oss.

Och så i lördags natt vid halv femtiden ringde nå’n galning på alla porttelefoner i hela huset i en sådär fem minuter. När vi skulle gå in i hissen på lördagsmorgonen insåg vi att en (ja, med största sannolikhet samma) idiot hade tagit alla prydnadsblommor i foajén, slängt dom i hissen och vattnat med pulverbrandsläckaren. Hela hissen var helt gul av ett tjockt lager av pulver.

Däremellan drömmer jag stressdrömmar om att jag måste städa i sommarstugan... Inte konstigt att jag är trött!

Dagens tre:

· Kakaduor låter verkligen jättehögt.

· Fladdermöss - dom låter också jättehögt, fast inte precis utanför vårt fönster.

· Vår tvättmaskin låter nästan ingenting. Och då är den ändå ganska mycket större...

17 maj 2008 – Grattis Norge!

17 maj firade vi som sig bör med frukost med norrmän. Sen flyttade vi en stor säng (Svensk. IKEA.) åt norrmän. Och på stranden hittade vi lite utslagna norrmän och norska flaggor. Sen tittade vi i och för sig på musikalen Hairspray, som inte har någonting med norrmän att göra men som ändå behandlar ämnen såsom diskriminering och amerikansk 60-talskonservatism, vilket kan vara relevant även för norrmän. Och så avslutade vi kvällen med ett Syttende Mai-party. Mycket trevligt.

Grattis Norge!

(Och Katie och Lasse Larsson. Och Charlotta i efterskott. Oj, det blev så mycket fokus på Norge så jag kom helt av mig med vad gäller de riktiga människorna. Dom med känslor. Förlåt!)

16 maj 2008 - inflyttningsfest!

I fredags hade vi inflyttningsfest. Vi bjöd alla vi kände som inte redan lämnat sta’n. (Veckan har varit full av avsked. Vi har bara varit här i några veckor och vi har redan hunnit säga hejdå till merparten av våra vänner!) Så vi blev tillslut kanske 15 personer.

Vid kvart över nio fick vi påhälsning av den arga grannen första gången. Och såklart vad det jag som öppnade. Jag fick talat om för mig otaliga gånger att det faktiskt finns en AUSTRALIENSISK LAG (ja, tänka sig) som säger att man har rätt till lugn och ro i sin lägenhet, och hon hade faktiskt en mycket viktig konferens dagen efter. (Hon var säkert 70 år så jag var lite nyfiken på vad för konferens det var...) Hon var väldigt, väldigt upprörd. Det tog mig tio minuter att lugna ner henne, men vi skiljdes som, nja, grannar, och vi chitchattade lite om den schitzofrena grannen i lägenheten mittemot som spelar Frank Sinatra som lugnande och om hennes besök i Sverige i sin ungdom. Pjuh.

Vid elvatiden knackade hon på en andra gång och talade om att vi faktiskt inte kunde vara på terassen för då kunde inte hon sova. Då hade vi i princip ingen musik på och höll terassdörren ständigt stängd för att stänga inne sorlet. Och på balkongen satt fyra personer och snackade i vanlig samtalston. Efter det höll jag mig borta från lägenhetsdörren så jag vet inte om hon knackade på något mer...

I övrigt var festen grym. Bortsett från att alla ni, våra vänner, inte var där, alltså. Fast då hade vi antagligen inte kunnat hålla musiken så låg... (Fame!) Nu flyttade vi istället festen till köket, den del av lägenheten som är längst bort från alla grannar, och fick spara dansandet till en annan gång. På ett utestället. Vad jag känner mig bortskämd med mina snälla, gamla Göteborgsgrannar!

10 maj 2008 – Ett hem med saker i!

Igår kom våra grejor! Dom anlände i och för sig till Sydney redan förra lördagen, det tog bara fyra dagar från Mölnlycke, men vägen från Sydney flygplats och Stuart Street var ack så lång.... Efter att i början av veckan ha ringt fram och tillbaka (Med betoning på tillbaka. Mycket tillbaka. För mycket information på en gång är inte bra, verkar dom tycka...) till olika inblandade parter förstod jag det som att processen för att hämta ut sitt fraktgods var ungefär såhär:
Först ska man till den ”handling agent” som har tagit hand om godset av flygbolaget. Där ska man fylla i lite papper. Sen ska man till tullen, som ligger på HELT andra sidan av den stora stora flygplatsen och fylla i papper. Och lova att ingenting är nyare än ett år och att värdet på alltihop inte överstiger 1000 AUD. (Yeah, right...) Sen ska man ta alla sakerna till karantänen, som ligger på en tredje sida av flygplasen, men dom är väldigt VÄLDIGT upptagna så man måste boka en tid flera dagar i förväg. Och man kan aldrig veta hur lång tid deras inspektion tar. Sen ska man tillbaka till sin ”handling agent” och fylla i lite mer papper. Sen, först sen, får man lov att åka hem men sina saker. Om man har en lastbil att köra dom med. Om eftersom samtliga dessa instanser bara har öppet vardagar 9-16:30 måste man ta ledigt en hel arbetsdag för att fixa det.

Jag anlitade en ”customs service bureau” istället som fixade alltihopa samt levererade hem till oss. Det kostade hälften av vad själva frakten från Sverige kostade, vilket blir ett högt kilometerpris, men det räddade nog mina nerver. Och Jeppesen står för notan. Så igår kväll när Henrik kom hem från jobbet blev det att fira med kladdkaka och sedan att packa upp allting. För Henrik, som har ett treobjektsminne, blev det rena julafton med massor med överaskningar. Karantänen (eller tullen) hade öppnat alla 12 lådorna, men allting var helt iallafall. Idag plockade jag iordning det sista, dammsög litegrann, och nu ser det faktiskt ut som ett hem här. Ganska mysigt!

5 maj 2008 –Stuart (the kangaroo) Street

Huset vi bor i heter Harbour View (alla hus har namn här). Och det är verkligen inte missvisande. Det är helt klar utsikt över hamnen, Manly Cove. Och över hela Manly. Och över en del av Oceanen. Och över St Patrick’s Collage, en slottsliknande byggnad som är upplyst på natten. Och över Little Manly Cove, en liten strand söderut. Och över South Point (södra udden vid Sydneys inlopp). Man kan till och med skymta skyskraporna i city.
Vi bor alltså nu på åttonde våningen i ett hus på en kulle med säkert 300 grader fri utsikt. Det känns helt overkligt. Tänk bara om vi hade ägt den här lägenheten så att vi hade kunnat fixa till den – den har verkligen alla förutsättningar i världen! Vi har kontrakt på ett år och som vi har förstått det har hyresvärdarna här ett förkärlek till att kasta ut en när kontraktet går ut. Uh, får inte tänka på det nu...

Lägenheten är riktigt stor, säkert 80m2, och planlösningen är jättebra. Vi har till exempel en liten tvättstuga – bara det! Jag älskar slaskrum där man får stöka! Och så har vi ett ”sun room” som jag inte riktigt vet vad vi ska ha till än, eftersom vi ju även har en superstor terass. Och så har vi ett eget garage. Och än så länge (vi har ju inga grejor än) så känns det som att vi har hur mycket förvaringsutrymme som helst. Lyxigt!

Vi spenderade en stor del av kvällen igår med att försöka få rent i alla skåp för att kunna få undan lite saker. Det står i papperna att det var städat här, men jag betvivlar att det finns någon yta i lägenheten som någonsin kommit i kontakt med en fuktig trasa. Så det tog sin lilla tid.

Emma flyttade in igår och soffan får ett högt betyg vad gäller komfort. I vårt sovrum, som ligger i söder (tänk skuggsida), blir det däremot ungefär 10 grader och dimma på nätterna. Får nog ta och en införskaffa en avfuktningamaskin – det verkar behövas i de flesta lägenheter här. Vad som tagit oss genom nätterna är mitt hittills bästa inköp – en fleecefilt med insydda, jättetunna värmeslingor! Till och med Henrik har accepterat dess existensberättigande och är tacksam när han får krypa ner i en uppvärmd säng. Med den mellan överlakanet och ulltäcket klarar man sig natten igenom...

Kom och hälsa på snart!!!

3 maj 2008 – Flytt och hetsshopping av hem

I helgen flyttade vi äntligen in i vårt sunkiga penthouse på Stuart (the kangaroo) Street. (Är lite missnöjda med coolhetsfaktorn på gatunamnet. Vi har tittat på lägenheter på en massa coola gator såsom Pacific Road, Paradise Street och Kangaroo Street. Och så hamnar vi på Stuart Street! Så vi har bestämt att Stuart iallafall är en kängru.) Vet inte riktigt hur det plötsligt kunde gå så fort, men nu är vi iallafall här. Och det känns bra!

Vi skrev på kontraktet i måndags och efter det har jag stressat (och surfat) runt som en galning för att förbereda tidernas mest effektiva inhandlande av ett komplett hem. I torsdagas kväll begav vi oss iväg till Harvey Norman för att beställa en resårmadrass för leverans på lördagen. Vi hittade även en soffa som vi slog till på. (Som en moteffekt mot vår lilla nätta lädersoffa som vi hade i Göteborg blev det här en JÄTTESTOR soffa. Ah, äntligen! Ingen bäddsoffa, som vi hade tänkt, men man får lätt plats att sova i den ändå, så det är inte så att vi har prioriterat ner våra framtida besökande vänner.)

Lördag var den stora flyttdagen. Vi gick upp skittidigt för att hinna städa den gamla lägenheten och vara ute ur den innan tio. Henrik tog bussen (ja, ungefär här började missödena. Tidtabellerna på Internet stämmer INTE, och bussarna kör INTE den rutt som ritas.) för att hyra en lastbil. Ungefär samtidigt ringde mäklaren och sa att vi inte kunde flytta in på Stuart Street för dom har inte fått in någon hyra på sitt konto. Jag måste säga att dom inte har varit helt tydliga på den punkten, och framför allt inte gett oss någon information om var dessa pengar skulle sättas in. Detta kan tyckas vara ett enkelt problem – bankomater finns ju i varje hörna – men här i Australien finns den en massa gränser hit och dit på hur mycket man får ta ut från ett kort per dag (oavsett uttag eller betalning). Det är, har jag fått talat om för mig, för min egen säkerhets skull. Denna gräns är normalt på 800 AUD per dag. Jag ringde banken och fick höjt den till maxgräsen 2000 AUD. Vilket man inte kommer så långt på om man ska shoppa ett nytt hem och betala hyran på samma dag. Så vi var tillbaka på status ”vi har en massa AUD på våra konton men måste ändå betala men våra svenska VISA-kort och det blir skitdyrt”, där det känns som att vi ständigt hamnar. (Som ni märker är jag lite irriterad på det australiensiska banksystemet.)

Vi lämnade nycklar, hämtade nycklar och tog vår jättelika lastbil (en så’n som tutar när den backar och inte går att parkera någonstans för att den är för lång och hög) och åkte iväg till vårt nya hem. Hann precis packa in sakerna i hissen innan Harley Norman-leveransen kom. Tajt schema... Bar upp soffan och sängen, och tittade lite närmare på dom. Var inte soffan vi tittat på mycket gråare? Inte lika brun? Och madrassen, den var ju blå, inte vit?
Skumpade iväg tillbaka till Harvey Norman – vi skulle ändå köpa dammsugare av dammsugartanten där. (Helcool dam som identifierade sig med sina dammsugare och väldigt bildligt visade hur den får ont i magen om man suger upp elaka preparat som ”the filthy australians” använder på sina heltäckningsmattor istället för att damsuga och då blir det förstoppning. Osv osv...) Och det visade sig att det faktiskt var rätt både madrass och soffa.

Nästa anhalt var en vitvaruaffär. Det är ju ganska bra att iallafall ha ett kylskåp så snabbt som möjligt. Därefter skyndade vi iväg till IKEA, där vi hade en gedigen och detaljerad inköpslista.
Jag måste erkänna att jag hade förträngt problemet med IKEA; att dom aldrig har det man är ute efter. De möbler vi ville köpa var en säng, två sängbord, två skrivbord, en TV-möbel och ett soffbord. Jag hade kollat status på alla varor innan vi åkte dit, men allt utom soffbordet (vi tog det sista...) hade sålts slut tidigare samma dag! Hur är det möjligt? Så när vi lämnade IKEA vid stängningsdags hade vi i vår 2-tonslastbil ett litet soffbord och några kassar som skramlar runt. Och i kassarna var det nästan bara dricksglas – vi hann inte köpa något mer innan dom stängde! Och till råga på allt blev Henrik snuvad på köttbullarna då dom stängde köket precis när vi kom...

För att på något sätt berättiga vår stora lastbil gav vi oss efter IKEA av söderut för att kolla in några utemöbler som jag hade sett på ebay. Det var redan mörkt. Vi åkte till en skum lagerlokal i ett industriområde där en excentrisk tysk sålde oss ett bord, två soffor och två stolar. Svart. Kom därifrån med en känsla av att ”det här var ju lite udda”, men väldigt nöjda med att vi åtminstone köpt någonting som kanske inte hade gått in i en vanlig bil.

Så statusen nu är: vi har en säng och en soffa. På onsdag kommer lite elektronik och vitvaror. Jag har köpt ett runt bord och fyra stolar på ebay som jag måste hämta. IKEA-grejorna är åter i lager om tre veckor. Kanske. Man vet ju aldrig.

Dagens tre:

• Grahams GPS – vår räddande ängel
• Upside down-kylskåp är enligt mig right side up. Dvs frysen underst. Dom har fått det helt om bakfoten här...
• IKEA har inget saltgodis...

28 april 2008 – Beachvolleyhelg

Det har varit långhelg här i Australien. I fredags var det Anzac day. Som vi förstod det skulle man hedra stupade soldater genom att dricka sprit redan till frukost och spela krona och klave med hjälp av nå’n pinne (förstod aldrig riktigt grejen). Vi hade storslående planer för dagen (upp klockan halv fem för att delta i någon cermoni i Dee Why några bukter bort och sedan pubrunda hela vägen tillbaka till Manly) men, som ni som känner oss antagligen har gissat, så blev det inte så mycket med det. Henrik var kvällen innan på after work med jobbet och var inte den som propsade på att få gå upp riktigt tidigt... Jag började helgen med att springa en ”liten runda” med Emma. Så här i efterhand kan jag konstatera att Emmas kvinliga intuition rörande väderstreck inte bör litas på alldeles för mycket. Men vi såg iallafall stora delar av Manly, Fairlight och Balgowlah...
Annars har det blivit mycket beachvolleyboll på dagarna och fest på kvällarna. På lördagen var det tävlingar här i Manly. Emma vann damopen. Henrik gick vidare från gruppspelet till kvartsfinalen. Och jag spelade oxå i kvarten (fast inte i gruppspelet, så jag antar att det inte gills...). Och på lördagskvällen var det fest – säsongsavslutning för beachvolleyturneringarna hemma hos en Neil i en lyxig lägenhet med utsikt över Manly Beach.

Helgens betraktelser:
· Total frånvaro av brownisar!
· Chai Latte i ölglas
· Poison har hittat hem! (Vår boll...)

24 april 2008 – Utvärdering av Sydneys shoppingliv

Det finns många MÅNGA affärer i Sydney – i vackra sekelskiftgallerior med snidade skyltar och i stora labyrintliknande shoppingmalls. I jämförelse med Göteborg känns Sydney som en folktom shoppingstad. På en veckodag är man ganska själv i butikerna och får grym service av väldigt trevliga butiksbiträden. Musiken i butikerna är ofta alldeles för hög och enerverade vilket leder man är både fysiskt och psykiskt slut efter en shoppingdag på stan.

För dom av er som otåligt har väntat på en rapport om det australiensiska höstmodet (ja, Maria och Eva iallafall) kommer här några iaktagelser:

• Skyhöga stilettklackar som ingen australiensiska verkar kunna gå med (men det är ganska roligt att iakta dom när dom snubblar fram på gatorna...)
• Ganska mycket spetsiga och fyrkantiga skor, oftast svarta
• Syntetfoder även i exlusiva läderstövlar (När jag ifrågasätter det förklarar dom att det är för att hålla värmen. Det droppar ju ändå ner till en sådär 15 grader på vintern...)
• Hush Puppy-stövlar (ni vet, beiga med ludd inuti). Ska helst bäras till kortkort kjol på strandpromenaden.
• Murriga färger
• Yllekavajer och tjocka koftor
• Businesskjolen ska sluta som max på knäna. Ovanför knäna funkar INTE på jobbet om man frågar dom som jobbar i affärerna. No, no...

Lite annorlunda än hemma, tycker jag allt...

Jag har hittat en favoritbutik för jobbkläder; Cue. Precis allting i den butiken sitter perfekt på mig. Vilket i slutändan blir väldigt dyrt. Det är ju lite ekonomiskt bra iband när saker inte riktigt passar... En av tjejerna som jobbar i affären berättade att dom har en riktig modell som alla kläder sys utifrån; en size 10, precis som jag. Kanske en tvillingyster som kom bort på BB och exporterades till australiensiska modeindustrin? Jag får prata med min mor om det här...

20 april 2008 –Faster Johanna shoppar handdukar och bjuder på inflyttningsfest!

(Där har ni en bra titel på er nästa barnbok...)

Helgens stora händelse ur ett sociokulturellt perspektiv var att vi på söndagskvällen bjöd in alla våra vänner (Det vill säga Hannes och Emma. Fredrik har ju lämnat oss.) och lagade mat i vårt nya kök. Tänk – vi har ett hem med ett kök med ett kylskåp man kan sätta in mat i som man sedan kan tillreda i kastruller och äta på riktiga tallrikar tillsammans med sina vänner! Just like in the old times! Fast då hade vi i och för sig även bord och stolar, men ändå...

Ur nationalekonomiskt perspektiv måste helgens stora bidrag vara att vi åkte till David Jones (ett varuhus) och köpte sängkläder och handdukar.

Eftersom Camilla (min svägerska) inte valde att fira sin 30-årsdag med tårta och ballonger som man kanske skulle tro, utan istället på BB framkrystandes sin förste son, Alexander, så får jag ändå säga att helgens stora abstrakt identitetsdefinierande händelse är att jag nu har blivit faster. Ett epitet jag inte kunde tillskriva mig i fredags, och nu kommer att ha i resten av mitt liv. Stort... (Och som ni vet är jag inte den som tycker att nyfödda är söta, men antingen har Fredrik och Camilla redigerat bilderna dom skickat, eller så är Alexander faktiskt den sötaste nyfödda ungen jag någonsin sett...)

Dagens tre intryck:

• Queens size = alldeles lagom. (Oavsett handukar eller sängar. Och det finns dom som säger att engelskan inte har ett ord för lagom. Hmpf...)
• Extra Virgin Olive Oil på en gata belagd med stenplattor blir väldigt VÄLDIGT halt...
• Man måste titta höger, titta vänster, sen gå över gatan. (INTE titta vänster, gå, titta höger, backa fort fort fort fort... Måste komma på en bra melodi till ramsan så att jag kommer ihåg. Och sen lära mig höger och vänster...)

19 april 2008 –En lägenhetsnyckel!

Om någon timme flyttar vi från vårt hotellrum till vår första lägenhet. En flytt på ungefär 100 meter. Den här lägenheten är i och för sig provisorisk – vi ska bara bo där tills vår ”riktiga” lägenhet blir ledig – men det är trots allt en lägenhet. Med ett sovrum och ett litet kök/vardagsrum, helt möblerad med allt man kan tänkas behöva.

Hur gick det här till då, kanske ni undrar? Jo...
I torsdags kväll bestämmer vi oss för att vi vill ha alternativ tre, det ganska sunkiga penthouset på Stuart Street. Äntligen ett beslut och ett slut på den faktiskt ganska stressande lägenhetsletarprocessen. Så på fredag morgon ringer vi till mäklaren (som oxå är ägaren. Lägenheten är egentligen inte ute på marknaden än, men eftersom vi är så trevliga kan vi få första tjing...) och säger det, men vill bara dubbellchecka inflyttningsdatum, som vi hade fått uppfattningen var i början på maj. Ganska dåligt, men överkomligt. Hon säger då att det (worst case) är i början på juni, beroende på när den nuvarande hyresgästen kan flytta in i en ny lägenhet. Väldigt VÄLDIGT dåligt för oss...
Eftersom vi inte kan bo på hotell fram till juni re-evaluerar vi vårt beslut. Efter mycket ångest kommer vi fram till att vi tar alternativ ett (den pluttlilla, nyrenoverade lägenheten) istället. Den är mycket mindre, har inga förvaringsutrymmen (inte ens garderober) och inte samma grymma balkong, men den är good enough och vi kan flytta in direkt. Skönt, ett beslut. Jag ringer upp den mäklaren (som jag har lyckats få att hålla på lägenheten åt oss i en dag) och vi bestämmer att vi ska skriva kontrakt lördag morgon. Och det känns ganska bra ändå...
Vi går till banken för att skriva ut en check för depositionen. När vi står i kassan ringer mäklare 1 igen, och säger att hon har hittat ett boende till oss för tiden fram till att lägenheten på Stuart Street är ledig, vilket nu kanske troligare är mitten av maj. Och Henrik är inte svårövertalad att åtminstone tänka på saken... Så vi går och sätter oss och äter lite mat (alla viktiga diskussioner och beslut måste ske på full mage). Ångest igen. Jag är lite emot – vi har ju ändå bestämt oss för den andra och sagt till mäklaren att vi vill ha den. Henrik är ganska för. Vi bestämmer oss för att iallafall titta på den där provisoriska lägenheten och snacka lite mer med mäklare 1 för att se om det hjälper oss i beslutsprocessen. Och uppenbarligen har hon bra övertalningsförmåga för nu sitter vi här med en nyckel till den provisoriska lägenheten...
För mig var hennes vinnande argument att jag får lov att fixa hur jag vill i lägenheten. Till exempel måla om, sätta upp hyllor eller byta ut badrumsinredningen. Den kan inte bli sunkigare av det, och hon har ändå tänkt att renovera så småningom. (I alla andra lägenheter har man inte ens fått lov att sätta upp en tavelspik...) Och hon kommer att fixa till den lite innan vi flyttar in utan att det påverkar hyran. För Henrik tror jag faktiskt inte att det behövdes några argument. Så nu kommer den stora flytten alltså förhoppningsvis ske någon gång i maj. Då tar vi vårt pick och pack och flyttar till 13 Stuart Street och hyr en bil för att åka och shoppa loss för lägenheten är helt tom. Och sen är det bara för er att komma och hälsa på och ha BBQ på vår minst 20 m2 stora terrass...

Orginalplanen för fredagen var egentligen att åka in till city och shoppa kostym åt Henrik. Drygt en timma innan stängning kommer vi fram till QVB (Queen Victoria Building, ett skitsnyggt gammalt varuhus med jättedyra små butiquer). Vi går in i den enda butique som jag på nätet läst mig till har ”european style” kostymer (dvs kostymer som inte är stora som hus) där Henrik sätter personalen på prov, glatt påhejad av mig och Hannes, som kom förbi en liten stund. En kvart efter stängningsdags kommer han därifrån med en skitsnygg grå kostym, två nya skjortor och en rosa slips med prickar. Och ett kvitto med höööögt belopp på.... Men yeah va snygg han kommer vara när han cruisar fram mellan skyskraporna på väg till sitt jobb i financial district på måndag!

En helt galen fredag, alltså. Så många beslut har vi knappt fattat i hela vårt liv!

Dagens tre intryck:

· Real Eastate Agencys. (Dom är overallt. Ungefär var tredje dörr leder till en agency. Hur kan det finnas tillräckligt många hus eller lägenheter för att hålla dom alla sysselsatta? Jag förstår inte...)

· Överväldigande mycket affärer med snygga kläder i. (Det kommer ta mig flera veckor av intensivt shoppande att reda ut och analysera den här shoppingdjungeln...)

· Marinblått, marinblått, marinblått...